Latest Entries »

I morse sade vår gamla TV upp kontraktet. Den gick inte att få igång och luktade bränt. Fjärrkontrollen har inte fungerat på åratal, så vad sjutton. Vi bestämde oss för att köpa en ny. Iväg till Stockmann. Där fanns ingenting i lager. Bara apparater att visa upp och beställa. Nej! Vidare till Verkkokauppa. Där hittade vi en Sony som verkade ok. Mindre än den förra. Bara 32 tum, men fullt tillräckligt för oss. Den tog vi. Klar och bra bild i butiken.

Så bar det av hemåt. Att få igång en TV kan väl inte vara så svårt. 

Efter någon timme av ledningsdragning och slagsmål med inställningarna, kunde TV:n fortfarande inte läsa signalerna från digiboxen. En svart skärm var det enda vi såg. Samtal till servicenumret gav inte heller resultat. Bloggaren är fysiker och har en viss vana med trilskande teknik, men det här…


Längst uppe på fjärrkontrollen finns en knapp med texten Digital/Analog. Den provade bloggaren, precis som hundratals andra inställningar. Till slut blev det färgknapparnas tur. Det visade sig att grön-Digital/Analog öppnade en meny. Den såg precis ut som menyerna man fick upp med andra tangenter, men prova måste man ju och Viola som fransmännen säger! Igång gick fanskapet. Handboken var inte till någon som helst hjälp. Trial and error var det som gällde. Ordentligt av den vara dessutom. Ska det verkligen vara så här svårt? 

Jag skulle gärna höra någon av de inblandade ingenjörerna förklara logiken bakom dessa konstigheter. Hur i all världens namn ska en kanske lite småfumlig och ”otekniskt” person klara av sådant. Många apparater fungerar bättre nu och är lättare att ta ibruk idag än för 10 år sedan, men undantag finns tydligen. Märkligt!

Nej, en enda klar och tydlig meny ska det vara. Inte flera olika dolda som olika arbetsteam i fabriken hittat på av pin kiv! Skärpning!

Skärmavbild 2017-03-31 kl. 10.15.02.png

Under konferensen Sharing Inspiration i Bryssel, 24-26/3 i år, 2017, fick bloggaren vara med om mycket intressant. En av de stora frågorna som behandlades, var hur ett bra STEM-problem kunde vara funtad. Problemet kan sedan sättas in i ett prov eller besvaras under en lektion.

STEM? Det  står för Science, Engineering, Technology and Math. Ute i vida världen är det ett känt begrepp. Man har, precis som här hemma, oroat sig för att unga allt mer väljer bort matematik och naturvetenskap från sina studier. Idag anser tydligen mången ung att man klarar sig bra utan dessa ämnen. Säkert kan man göra det, men mången dörr stängs onekligen för den som väljer så. Dessutom skadar en vid allmänbildning aldrig. Både matematik och kunskaper i ett par naturvetenskaper är en viktig pusselbit i en sådan bildning!

Tillbaka till rubriken. Hur ska en hygglig STEM-fråga se ut? Bloggaren jobbade i en grupp med 5 andra lärare. Tyskland, Australien, Skottland, Turkiet och Finland var representerade. Vi talade engelska. Dessutom satt tre andra grupper med lärare från olika länder med i salen. Vi hade ett bord där kollegerna kommunicerade på tyska och ett där franska och portugisiska var modersmålen.

Vi lyckades i stort sett komma fram till följande om en bra STEM-fråga (åtminstone några av kriterierna borde gälla):

  • den ska inte vara trivial
  • den ska gärna väcka diskussion
  • den ska gärna gå över ”ämnesgränser”
  • den behöver inte nödvändigtvis ha ett exakt svar
  • den kan gärna omfatta både ett svar (matematik och naturvetenskap) och möjliga ”förbättringar” (teknologi och ingenjörskonst)

Vad är en trivial fråga? I princip en sådan man kan besvara efter en kort beräkning eller att ha använt webben/uppslagsboken. Typ: Vilken var Helsingfors befolkningsmängd i början av år 2015? Kan vara en viktig fråga, men då i ett begränsat sammanhang.

Bilden ovan har bloggaren placerat in ett fysikprov. Ett modernt sådant, där studenterna skriver provet digitalt, med läroböcker (digitala) och anteckningar till hands. Dessutom har de en möjlighet att använda webben. Och – detta bör nämnas – kommunicera med varandra, om de vill det. Det enda stränga kriteriet var att man satt vid sitt eget bord och jobbade tyst. Traditionella klickvisa babbelgrupparbeten skulle antagligen ha stört kompisar i den ca 25 personer stora gruppen. Vilken var då frågan?

Ungefär följande:

Bilden (ovan) visar temperaturen i ett kylskåp (typ Upo Jääkarhu). Två termometrar kopplade till en dator-mätutrustning, följer med temperaturutvecklingen under en viss tid. Vad kan du avläsa ur bilden?

Frågan är öppen och kan ”ge poäng” för flera goda förslag. Några sådana:

  • den ena termometern ligger antagligen upp i skåpet och den andra mera (stämmer). Varmare luft söker sig uppåt + motivering.
  • Systemets kompressor är tydligen inställd på start vid ca 7 grader Celsius (varför?). Då den övre termometern når den gränsen vid drygt 50 minuter, börjar temperaturen sjunka.
  • Vid ca 105 minuter sker någonting (fysikläraren blir hungrig och tar mat ur skåpet). Temperaturen stiger.
  • Temperaturen sjunker inte alls så snabbt man skulle tro efter dörr-incidenten. Om man öppnar dörren, kommer kompressorn att starta betydligt tidigare nästa gång.

 

Man kan fortsätta! Kanske kunde man komma med en uppskattning om hur ofta och hur länge kompressorn jobbar. Om man vet kompressorn effekt (webben?) kan man uppskatta vad skåpets energiförbrukning kostar (webben igen kanske?). Man kan spekulera om varför skåpet kör i det temperturintevall det gör (biologi) och annat.

Är det här en bra STEM-fråga? Bloggaren påstår att den är en bra kandidat åtminstone.

Ett exempel vi diskuterade i gruppen, hängde ihop med ett fotografi:

Skärmavbild 2017-03-31 kl. 10.55.38.png

Bilden är plåtad genom ett flygplans fönster. Fotografen har riktat objektivet mot den snabbt roterande propellern. Nu kunde man igen ställ sig frågan vad man kan läsa ut ur bilden. En ledtråd är att en digital kamera använts. En sådan sveper över bildfältet radvis i horisontell eller vertikal riktning, beroende på hur man håller kameran. Här kan man också spekulera! Hur många är propellervingarna? Hur snabbt roterar propellern? Vilken är kamerans slutarhastighet osv.

STEM-frågor är intressanta och roliga. Det var givande att höra en massa kollegers åsikter och idéer. Sådant utvecklar det egna tänkandet.

Kommer bloggaren hädanefter bara att jobba med STEM-frågor i en digital miljö?

NEJ!!

Det finns en risk för att den som inte läst så här långt tror det! Vi har i samhället en tidvis hätsk debatt om digitaliseringen i skolan. Det finns en hel del i kritiken mot nutidens trender som stämmer. Men ibland slår kritiken över. Visst ska vi tänka i nya banor och använda nya arbetsmetoder där det lämpar sig. Bloggaren har aldrig ens tänkt sig något annat. Men traditionella metoder och arbetssätt ska förstås hänga kvar där de fungerar.

Finns det problem med STEM-frågor? Visst! De två ovan nämnda exemplen går till exempel inte att besvaras snabbt. I ett prov med begränsad tid (typiskt 3 h i bloggarens fall), ryms kanske en eller två riktiga STEM-frågor med, men ska man få en viss bredd på frågandet, blir man tvungen att låta en del ”trivialt” finnas med.

Ökar STEM-frågor intresset för ämnena i bokstavskombinationen? Bloggaren tror det. Visst är det inspirerande att se sina kunskaper i ett praktiskt sammanhang. Det känns bra att urskilja mönster, hitta förklaringar, kunna resonera både kvantitativt och kvalitativt osv.

Slutligen nämndes det att en del lärare i anglosaxiska länder protesterade. Man ville tala om STEAM. Då skulle A stått för Arts, i vid mening humaniora alltså. Nja säger bloggaren. Arts är givetvis viktigt, men om man blandar ihop allting i en enda stor sillsallad, är vi tillbaka vid startlinjen. Undrar om inte Arts kunde göra någon av eget typ av paket i stället. Samarbete är viktigt, men det är också vissa gränsdragningar. Det här tangerar ryktena om att Finland ska avskaffa alla läroämnen inom undervisningen? Måste vara en Trump-sanning säger bloggaren. Ämnesövergripande arbete är ok, men det är också ämnesgränser. Man lär sig inte effektivt fysik genom att se på en tavla av Rembrandt, gå på teater eller läsa Proust. Kanske däremot om man besvarar en välplanerad STEM-fråga???

 

Skärmavbild 2017-03-24 kl. 17.53.05.png

Dags för årets konferensresa. Temat är STEM, dvs Science, Technology, Engineering and Math. Texas Instruments är arrangör. Företagets produkter, främst just nu på mjukvarusidan, är aktuella i Finland dessa dagar, då studentexamen ska övergå i digital form. I fysik, kemi och till slut också matematik, kommer bland annat TI-programvaror att användas.

Dessa konferenser är alltid högintressanta. Man lär sig många nya infallsvinklar på det dagliga jobbet. Dagens inledande föredrag var två till antalet.

Skärmavbild 2017-03-24 kl. 17.50.48.png

Dr Katja Maass från Freiburg berättade om trender inom matematikundervisningen i sin hemtrakt i Tyskland. Man ser ut att ha samma problem vi ibland upplever i Finland. Studenterna anser att de kommer att klara sig bra i livet utan att behärska matematik och naturvetenskap. Pojkar ser ut att ha det lättare för dessa ämnen än flickor. Föreläsaren förslog några lösningsmodeller, bland annat att knyta an skolmatematiken till den värld vi lever i. En sak som många lärare redan gör, enligt bloggarens erfarenhet. Men problem finns! Man får kämpa på och se hur det går.

Exempel på ”det praktiska” stod nästa inledare för. Dr Hans De Clerk, som startat företaget Byteflies, berättade om sin arbete. Företaget utvecklar sk. bärbar teknologi. Man drömmer om en framtid, där smarta klockor, glasögon, smycken och annat kan göra en massa saker. Bland annat finns en chans att göra medicinska framsteg, påpekades det. Föreläsaren nämnde som exempel att man idag går till läkaren när man insjuknat tillräckligt. Bärbar teknik kunde förhandsvarna om att problem kommer att uppstå. Den kan vidare följa med hur man mår i realtid. Läkaren har säkert intresse av den informationen. Patientens uppfattning om sin hälsa, kan ju möjligen vara en aning subjektiv ibland. Ett annat intressant exempel är smarta brillor, som kan läsa användarens ögonrörelser. Ögat ha en lite potentialskillnad mellan hornhinna och näthinna. Den kan mätas mes små elektroder på huden, under och ovanför ögat. Vad gör man med den informationen? Föreläsaren nämnde att brillorna upptäcker om man håller på att somna bakom ratten. Då kan de slå larm och väcka bäraren via t.ex. haptik (en teknik som går ut på att man känner signaler, t.ex. så att skalmarna vibrerar till). Man kan också varnas om blicken tas ifrån vägen för länge. De som glor på mobiltelefonen då de kör, kan få en hälsosam varning om diverse risker. Tekniken kräver ett hopkok av olika vetenskaper för att utvecklas. Man måste ha fysiker och teknologer som utvecklar det tekniska, medicinare och biologer som ser till att man mäter rätt saker och på rätt sätt, utvecklare och marknadsexperter osv. Användningen är en annan aspekt. Hälsovårdspersonal som via bärbara givare får reda på att någon inte mår bra, måste vid eventuella hembesök kunna tolka givarna och kanske kalibrera om dem för nästa måttperiod. STEM behövs. inte bara bland experterna, utan överlag.

Skärmavbild 2017-03-24 kl. 17.48.31.png

Sedan blev det dags för Workshops. Dr Ian Galloway från Storbritannien ledde diskussionerna i en grupp på ca 15 personer plus personal från TI. Övergripande temat var kanske hur en god provfråga, eller överlag en av lärarens till eleverna ställd fråga  ska svara funtad? Diskussionerna vällde av och an. Man talade om epistemologi (professorer i matematik och pedagogi satt med i gruppen), öppna och slutna frågor osv. Slutklämmen var kanske närmst den, att en bra fråga inte alltid ska ha ett specifikt svar – något man kanske slår upp i Wikipedia eller läroboken. Frågan kan bli mera värdefull om den startar en process. En diskussion eller ett längre sökande och sammanställande av fakta. Nu säger säkert mången lärare att de alltid ställer sådana ”kloka” frågor. Som fysiker måste jag ändå erkänna att så inte hela tiden är fallet. Ofta blir det så att man frågar vilken massa en isbit har, om de smälts av 5 liter vatten med temperaturen si och så. Att räkna svaret är visserligen en process, men i grunden en entydig sådan. Inte mycket att diskutera.

Sedan blev det smått intressant. Vi fysiker talar ofta om modeller. Vi har modeller av hur Jorden rör sig kring Solen, vilken ström som går genom en ledning när spänningen varieras osv. Diskussionsledare IG ansåg sig skönja två typer av modeller, naturvetenskapliga och matematiska. Ofta anser vi dem vara synonyma, menade han. Som exempel nämnde han Keplers lagar. Johannes Kepler var en matematiker som sammanställde Tycho Brahes astronomiska observationer till en matematisk teori om hur Mars rör sig kring Solen. Senare kom Isaac Newton med i bilden och gav en viss grad av förklaring till varför rörelsen ser ut som den gör. En matematisk modell övergick i en fysikalisk. Ett motsatt exempel är Faradays modell med elektriska fältlinjer. Ingen matematik att tala om där. Bara en fyndig tanke. Sedan kom James Clerk Maxwell och sker ner sina berömda ekvation. Fysiken blev till matematik.

Diskussionen rullade på igen. Kontentan var kanske att en skarp gränsdragning mellan matematik och naturvetenskap inte alltid är en vettig idé. Kreativt samarbete kan föra saker och ting framåt. Sedan må modellen kallas vad man vill. Intressant tanke i alla fall.

Nu blir det rundvandring. Arrangörerna och en del av deltagarna har ställt upp montrar. Samtidigt får man lite kvällsmat. God stämning brukar det vara. Trevliga diskussioner om ditt och datt. Med tonvikt på STEM förstås. Livet är härligt!

 

Sällan har man sett en sådan lavin av inlägg och kommentarer i media, sociala och andra. Bloggaren avser förstås reaktioner på USAs nya president. Nu hörs röster för att det hela har gått för långt. ”Ge honom arbetsro”, har det sagts. ”Vänta och se vad han verkligen gör för beslut”, likaså. 

Det finns saker som inte är ok i flödet. En sådan är osakligheter om presidentens unga son. En liten kille som ser rädd och skygg ut. I den grad att dottern i Clinton-familjen, Chelsea, fräst till och bett folk låta honom vara ifred. Good for her! Hon har rätt.

Visst ska vi vrida och vända på det vi vill komma fram med. Lögner, rykten och falska nyheter ska vi undvika att sprida. Elakt förtal likaså. Ibland kan det förstås vara lite svårt att avgöra vad som är helt sant eller att behärska sig när man blir förbannad. Men man borde försöka!

Med detta sagt till saken. Vi ska inte tiga! Om en misogynt funtad person som gillar att ogenerat tafsa på damer och öppet anser människor ha olika värde, förvandlas till en av världens mäktigaste män, då ska världen ha ögonen på honom. Då ska vi reagera på eventuella snedtramp. Både innanför mexikanska muren och utanför densamma. Då ska flödet inte dämmas upp. Man gjorde så i Europa på 1930-talet. Fria journalistiken blockerades, precis som den förefaller göras idag. Alternativa ”sanningar” fanns också då. Rätt till åsikt blev då ett fromt önskemål i stället för en självklar rättighet. 

En del kommentatorer har sagt att det möjligen finns ett plus med regimen i USA just nu. Man har nått så långt man kan på populismens väg. Nu måste det ske en global skärpning. Man får ju hoppas det? Det finns dagar då bloggaren tvivlar lite. 

Bloggaren tänker så vi så inte ligga lågt. Sociala medier fanns inte i nazityskland eller det fascistiska Italien. Kanske hade de gjort en skillnad? Jag tror det.
 

Idag orkar jag inte ondgöra mig över Trumpen. Andra sköter den saken! Kvinnomarsherna världen över har ändå fått mig att tänka om. Man reagerar på många grova fysiska saker. Män som tafsar och uttalar sig trumpt, äsch plumpt menar jag. Det finns en annan dimension. Också här hemma.

Bloggaren är inte astronom. Har ändå alltid haft ett litet sidointresse för vad som sker där borta i rymden. I stjärnornas och galxernas stora värld. Läste häromdagen en nekrolog. Vera Rubin har dött 25 december 2016. Hon blev 88 år gammal.

Och vem är Vera Rubin?

Har ännu inte stött på en enda människa som känt till henne. Borde förstås fråga astronomer och fysiker. Kanske skulle de känna till namnet.

Vera Rubin var astronom i USA. I sin ungdom hade hon besvär med att som kvinna få studieplats. Senare hade hon besvär med att bli tagen på allvar som forskare. Bland sina manliga kolleger alltså. Ändå gjorde hon en av 1900-talets största upptäckter. Materian i den form vi känner till den, räcker inte till! Den utgör bara i grovt tal 5 % av allting med massa i universum. VR observerade galaxers rotation. De snurrade på fel sätt! Enda förklaringen var, att det finns betydligt mera massa i dem än de stjärnor och gas/stoftmoln vi ser. Idag håller man föreläsningar om saken för unga studenter som besöker universitet. Men Vera Rubin har man nästan glömt bort! Betydligt flera känner till namn på män som upptäckt något!

Två kvinnor har genom tiderna fått ett Nobelpris i fysik. Många kvinnor, bland annat VR, har varit kandidater. Men det vet ingen.

Visst finns det en parallell mellan de konkreta svinerier damerna marscherar mot och detta märkliga andliga förtryck. Vad kan en gammal fysiklärare göra? Kanske be läsaren uppmärksamma länken? Och använda en lite del av sin dag för att memorera en stor forskares namn?

Idag svär han sin ed, Trumpen. En av de mäktigaste av oss människor blir han. Och världen håller andan. Hur ska det gå? 

Vi finländare bor i västvärldens östra utposter. Här oroar vi oss för vår speciella framtid i den stora malströmmen av händelser. Vi är ofta invaggade i en känsla av trygghet, falsk eller inte? De flesta av oss har undgått krig eller elände så stort, att vi inte kunnat åtgärda det om vi vill. Hur går det nu?

Det vet ingen. Men bloggaren tänker på det Nordamerika jag några gånger själv mött vid konferenser och andra resor. Det Amerika jag också tagit del av i vetenskapliga, kulturella och filosofiska tecken. Precis som här hemma, finns det alla sorters individer over there. Och majoriteten röstade inte på mister T! Det måste vi minnas. Fyra år av osäkerhet står säkert framför oss, om inte presidenten lyckas hålla ett tal eller twittra så virrigt att säkerhetsnätet dras åt kring honom och andra tar över. Efter det blir det nya val och nya utmaningar.

I min ungdom var det på modet att fördöma Amerika och idealisera Ryssland och Kina. Vi unga stod på eller nöra barrikaderna. Vi var inte alla engagerade på allvar, men samhällsfrågorna var på tapeten hela tiden och medvetenheten om politik större – tror jag. Samma gällde polariseringfen. Man tog ställning för det ena och stängde ut det andra.

Det här vill jag inte uppleva en gång till. I mitt fjärran Europa går mina tankar idag till de amerikaner jag mött. I riktiga livet eller i anden. De lever där. I skuggan av sitt vita hus och sin parlamentsbyggnad. Jag önskar dem styrka och uthållighet! Ni får rösta igen! 

Va?

I bloggarens ungdom, var äldre människor de som klagade hela tiden. Allt var bättre förr. Framför allt musiken är förfärlig nuförtiden. Bara skrän och oljud.

Läste någonstans att äldres förmåga att uppfatta ljudsignaler i bakgrundsbrus försämras med åldern. För mig själv stämmer det här bra. Jag hör inte vad folk säger i ett rum med mycket hössel. Utan att det egentligen är fel på hörseln. Det här kan vara väldigt jobbigt. I mitt jobb som lärare, skulle det vara hopplöst, om inte studenterna förstod att vara tysta när någon uttalar sig. Som tur är, förstår de flesta att hålla sig i skinnet. De gånger man får fräsa till är lätt räknade.

Bloggaren tror att vi här har orsaken till att äldre så ofta retar upp sig på musik. Man tappar kontrollen över det man borde höra när radion skvalar på. Utan kontroll blir man lätt irriterad. Och då skyller man på musiken.

Problemet försvinner inte om man bara knäpper av radion. Vi talar om olika typer av miljöproblem idag. Föroreningar, klimatstörningar, ”kemikalier” i maten osv. Förvånansvärt nog diskuteras bakgrundens ljudproblem sällan. Det är ju för fasen aldrig tyst idag! Det behöver ju kanske inte alltid vara det heller, men onödiga ljud finns det gott om. Datormusik med hög ljudnivå i klädaffärer, hissar och andra utrymmen t.ex. Bloggaren har direkta obehag vid tanken på att shoppa kläder. Det är ljudet som stör! 

Min absoluta mardröm är öppna kontorslandskap. En miljö där några skränfockar tar död på allt vad arbetsförmåga innebär för andra. Kan inte begripa att planerare och arkitekter tror på sådant. Det finns säkert de som gillar att breda ut sig i en sådan miljö. Alltid synas och framför allt höras. Sedan blir det lätt att ta äran åt sig när anspråklösare människor pinats till arbetsoförmåga! Läste om en dam som klassade sig själv som introvert. Hon led ordentligt i den öppna arbetsmiljön. Utan att var introvert själv ( tror jag), kan jag förstå henne mer än väl.

Bloggaren gillar att jobba i tystnad. Därför går jag hem från jobbet och justerar bullernivån så att jag kan fungera. Lejonparten av planering och efterarbete sker hemma! Ibland är radion eller TV/dator på i bakgrunden (lågmält). Men om jag ska samtala med någon, då stänger jag helst av hesa skränare och datormusiktrams. Börjar bli gammal märker jag. He he. 

Bra så! Bloggaren var inte en aggressiv motståndare till projektet G i Helsingfors, men skeptisk minsann. Staden kunde satsa sina pengar bättre tycker jag. På den egna sektorn, utbildning, t.ex. Nå, det gick som det gick. Klagar inte!

Det finns ändå en viss bitter eftersmak. När saken diskuterades, visade en del av oss sitt verkliga jag. Man såg ilska, småaktighet och besserwissermentalitet. Följde med diskussionstrådar i media, lyssnade på folk i buss och metro (ljudnivån på diskussionerna gjorde en till tjuvlyssnare).

Det är som om vett och etikett skulle saknas. Man hånar ofta motparten i stället för att lyssna och försöka förstå. Den egna åsikten är den rätta. Punkt!

Råkade bloggaren själv illa ut? En aning kanske. Fick ett par gånger höra att en fysiker förstås inte kan begripa sig på kultur. Är van vid argumentet och tar det med ro. Jag vet ändå mera om kultur än mången icke-fysiker vet om termodynamikens andra lag. Så det så!

Hur ska man reagera? Det enklaste skulle förstås vara att anamma diskussionsklimatet och bli aggressiv och sur själv. Då skulle man få spela ut och avreagera sig! Men någon ska ju sitta där och ta emot! Är det ok att spotta och fräsa jutan att tänka på hen man hånar?

I morse ilsknade ja till på musiken i radioapparaten. Hissmusik där datorn upprepar ett ackordmönster i en oändlig slinga. Artisten upprepar några fraser 84 ggr och tonas ut. Nästa liknande låt startar. Fick lust att fräsa till. Äkta hälften lugnade ner mig. Musikvalet baserar sig väl på någon sorts lyssnarundersökning, skulle man tro. Och bloggaren minns sin egen ungdom, när ingenting dög för de äldre. En generation som ansåg all musik producerad efter 1900 per automatik var skräp och att den egna åsikten var lika ”rätt” som Newtons absoluta rymd och tid.

Det är bra att bli påmind om sådant. Kanske det gör en lite vidsyntare och gör att man kämpar mot frestelsen att bara bränna på. Gräla, förtala och håna. Och sedan kalla det diskussion och rätt till åsikt!

Teoretiska fysikern Kari Enqvist vid Helsingfors universitet, säger ifrån om ”digloikka” – skuttet in i den digitala världen. Artikeln är på finska, så jag tar mig friheten att plocka fram det centrala, samt kommentera en aning.

Det absolut viktigaste KE påpekar, är att informationsflödet på webben inte i sig räcker till. Vi behöver universitet och forskning. Och vanliga skolor tillägger bloggaren. Vi behöver ett långsamt tragglande av de formler och beräkningar en fysiker bör känna till (eller motsvarande verktyg inom andra vetenskaper). Vi behöver någon som förmedlar förståelse. Vi behöver människan. Paddan och webben räcker inte. Och att räkna för hand är det inget fel på!

KE nämner påståendet att all kunskap finns där ute, färdig att anammas för den som surfar. Han säger att en grundingenjör kanske kan köpa idén (vår finländska stadsminister är ingenjör). Men fördjupad kunskap kräver mera. Den måste anammas via arbete med händer och tanke.

En analogi mellan kunskapens och teaterns värld dras. KE frågar sig vad vi gör med lokala teaterhus om man kan följa med Royal Shakespeare Company via webben. Intressant tanke!

Bloggaren håller med. Det räcker inte med informationen. Någon måste visa mönstret, öva metoderna och lägga en grund för tänkandet. Läraren behövs alltså. Men det vi måste göra nu, är att kombinera saker och ting. Undervisa och jobba som tidigare, men dessutom utnyttja de möjligheter som erbjuds. För digitaliseringen kommer, oberoende om vi kämpar mot eller inte.

Under flera års tid har bloggaren som fysiklärare låtit en del av studenternas arbete bygga på tillgång till webben. Man får surfa och kolla upp. Det gör de unga gärna, men svårigheter dyker fort upp. Låt oss ta ett exempel. En typiskt provuppgift kunde se ut så här:

”I vardagsspråket används tre termer mer eller miner synonymt. Termerna är massa, tyngd och vikt. Redogör för varför vi behöver alla tre i stället för att klara oss med bara en av termerna.”

Bloggaren ska inte nu reda ut saken, utan i stället berätta om hur ett typiskt svar kan se ut. Den glada studenten ger sig ut på webben och söker information om t.ex. massa. Man kan få långa tekniska beskrivningar, som säkert är bra i sig. Men sammanställningen – svaret på frågan – saknas ofta. Varför är inte massa identiskt med vikt? Det går att hitta pusselbitar där ute, men att sätta in dem på rätt ställe är svårare. Webben ger långt ifrån alltid någon vink! Här kommer läraren/människan in.

Bloggaren har läst en hel del av KE:s böcker om det ena och det andra. Minns att han också kritiserat den klassiska fysikundervisningen. Läraren som rita lådor och kraftvektorer på tavlan och hållit långa monologer om dessa, utan att förankra dem i verkligheten. Här kunde kanske en demonstrationsvideo eller ett experiment av något slag ha lättat upp läget.

Vi lärare behövs! Det är jag övertygad om (möjligen i motsats till somliga politiker). Men ingenting hindrar att vi också lever med vår tid! Och får jobba utan att idiotförklarad varje gång vi hittar på någonting nytt!

 

 

 

Som ord kanske, men som verklig inställning till medmänniskan?

Lyssnade på en radiodebatt om fackförbundens roll i dagens samhälle. Ogillade spontant en hel del av det som fördes fram. Här är några detaljer, utan att direkt nämna vem som lade fram argument för dem.

Man ansåg att facket begränsar möjligheter att anställa arbetstagare. Speciellt invandrare med ”sämre kunskaper” nämndes. Närmast på högerhåll vill man gärna se att sådana människor kan anställas med lägre lön och sämre anställningsvillkor än vad som krävs av lag och förordning i dagens Finland. Fackets dominans borde minskas och lagarna skrivas om! Bloggaren begriper förstås att det här kunde leda till minskad arbetslöshet, men priset är ändå oerhört högt. En indelning av människor i A- och B-medborgare är vad det i praktiken betyder. Och om det nu ska nämnas ska inte den lågutbildade finländaren tro att hen sitter säker för sin hudfärgs skull heller! Öppnar vi porten för dylikt, står det ingenstans skrivet vem som placeras utanför i B-laget! Bäst då att inte ha något!

Vidare förde man fram tanken om att ”var och en är sin egen lyckas smed”. Samhället ska inte stå där med säkerhetsnät och fånga upp den som faller. Bloggaren har sett gamla bekanta råka i svårigheter nu och då. Det kan vara fråga om driftiga, utbildade och företagsamma människor, som helt enkelt kraschat av någon anledning. De kan ha råkat ut för tragedier inom familjen, blivit sjuka eller något annat trist. Ska de låtas falla fritt eftersom deras smedstalanger falnat? Också en annan synvinkel finns. Ska vi absolut kräva att alla utbildar sig och är företagsamma som den där batteriapan i reklamen? Måste man hela tiden vara på hugget för att få en dräglig tillvaro? Duger det inte med ett jämnt knogande? Och om arbetsgivaren i så fall misslyckas, ska vi då tillåta dessa knogare att missa sitt stöd?

En tredje sak jag tänkte på är det här med bastrygghet. Har sedan unga dagar hört till lärarfacket. Ofta har mina och fackbossarnas tankar på detaljplanet varit olika, men facket har varit där! Som en trygghet! Om någon behandlar en direkt fel, finns det hjälp att söka! Jag har aldrig uppfattat facket som en politisk vänsterföreteelse, trots att sådana historiska kopplingar givetvis finns. För mig är facket en organisation som jobbar för sina medlemmars bästa. Punkt! Oberoende om vi tänker till vänster eller till höger!

Det går inte att komma ifrån att fackförbunden har haft en enorm betydelse för den välfärd vi har idag. Nu när vi har förhandlingsrätter och avtalskultur, glömmer vi kanske bort hur det var när största delen av befolkningen hörde till B-laget! Visst kan det hända att våra fackförbund allt mera handskas med information och mindre än konflikter, men det finns ingenstans skrivet att det måste vara så! Tvärtom finns det orosmoln vid horisonten just nu. Moln på vilka står skrivet A upptill och B nedtill. Moln som säger att vi alla minsann inte ska uppfattas som likvärda. Och så är det inte bara i USA, där en viss person lovat bygga murar mot Mexiko. Eller i England, där men går ut ur EU för att grannen är en polack. Eller i Ungern där invandrare är till ”skada för kulturen”.

I sången heter det ”Världen är så stor så stor, Lasse är så liten.” Nu har Lasse kanske vuxit upp. Till kropp förstås, men förhoppningsvis också till själ! Och insett att världens storhet är en myt idag!

Bloggaren har kallats blåögd och naiv ibland för sina idéers skull. Men det här med människosyn är viktigt. I ett vettigt samhälle ska människovärdet vara orubbligt! Också om det kostar!

 

%d bloggare gillar detta: