Latest Entries »

Bra så! Bloggaren var inte en aggressiv motståndare till projektet G i Helsingfors, men skeptisk minsann. Staden kunde satsa sina pengar bättre tycker jag. På den egna sektorn, utbildning, t.ex. Nå, det gick som det gick. Klagar inte!

Det finns ändå en viss bitter eftersmak. När saken diskuterades, visade en del av oss sitt verkliga jag. Man såg ilska, småaktighet och besserwissermentalitet. Följde med diskussionstrådar i media, lyssnade på folk i buss och metro (ljudnivån på diskussionerna gjorde en till tjuvlyssnare).

Det är som om vett och etikett skulle saknas. Man hånar ofta motparten i stället för att lyssna och försöka förstå. Den egna åsikten är den rätta. Punkt!

Råkade bloggaren själv illa ut? En aning kanske. Fick ett par gånger höra att en fysiker förstås inte kan begripa sig på kultur. Är van vid argumentet och tar det med ro. Jag vet ändå mera om kultur än mången icke-fysiker vet om termodynamikens andra lag. Så det så!

Hur ska man reagera? Det enklaste skulle förstås vara att anamma diskussionsklimatet och bli aggressiv och sur själv. Då skulle man få spela ut och avreagera sig! Men någon ska ju sitta där och ta emot! Är det ok att spotta och fräsa jutan att tänka på hen man hånar?

I morse ilsknade ja till på musiken i radioapparaten. Hissmusik där datorn upprepar ett ackordmönster i en oändlig slinga. Artisten upprepar några fraser 84 ggr och tonas ut. Nästa liknande låt startar. Fick lust att fräsa till. Äkta hälften lugnade ner mig. Musikvalet baserar sig väl på någon sorts lyssnarundersökning, skulle man tro. Och bloggaren minns sin egen ungdom, när ingenting dög för de äldre. En generation som ansåg all musik producerad efter 1900 per automatik var skräp och att den egna åsikten var lika ”rätt” som Newtons absoluta rymd och tid.

Det är bra att bli påmind om sådant. Kanske det gör en lite vidsyntare och gör att man kämpar mot frestelsen att bara bränna på. Gräla, förtala och håna. Och sedan kalla det diskussion och rätt till åsikt!

Teoretiska fysikern Kari Enqvist vid Helsingfors universitet, säger ifrån om ”digloikka” – skuttet in i den digitala världen. Artikeln är på finska, så jag tar mig friheten att plocka fram det centrala, samt kommentera en aning.

Det absolut viktigaste KE påpekar, är att informationsflödet på webben inte i sig räcker till. Vi behöver universitet och forskning. Och vanliga skolor tillägger bloggaren. Vi behöver ett långsamt tragglande av de formler och beräkningar en fysiker bör känna till (eller motsvarande verktyg inom andra vetenskaper). Vi behöver någon som förmedlar förståelse. Vi behöver människan. Paddan och webben räcker inte. Och att räkna för hand är det inget fel på!

KE nämner påståendet att all kunskap finns där ute, färdig att anammas för den som surfar. Han säger att en grundingenjör kanske kan köpa idén (vår finländska stadsminister är ingenjör). Men fördjupad kunskap kräver mera. Den måste anammas via arbete med händer och tanke.

En analogi mellan kunskapens och teaterns värld dras. KE frågar sig vad vi gör med lokala teaterhus om man kan följa med Royal Shakespeare Company via webben. Intressant tanke!

Bloggaren håller med. Det räcker inte med informationen. Någon måste visa mönstret, öva metoderna och lägga en grund för tänkandet. Läraren behövs alltså. Men det vi måste göra nu, är att kombinera saker och ting. Undervisa och jobba som tidigare, men dessutom utnyttja de möjligheter som erbjuds. För digitaliseringen kommer, oberoende om vi kämpar mot eller inte.

Under flera års tid har bloggaren som fysiklärare låtit en del av studenternas arbete bygga på tillgång till webben. Man får surfa och kolla upp. Det gör de unga gärna, men svårigheter dyker fort upp. Låt oss ta ett exempel. En typiskt provuppgift kunde se ut så här:

”I vardagsspråket används tre termer mer eller miner synonymt. Termerna är massa, tyngd och vikt. Redogör för varför vi behöver alla tre i stället för att klara oss med bara en av termerna.”

Bloggaren ska inte nu reda ut saken, utan i stället berätta om hur ett typiskt svar kan se ut. Den glada studenten ger sig ut på webben och söker information om t.ex. massa. Man kan få långa tekniska beskrivningar, som säkert är bra i sig. Men sammanställningen – svaret på frågan – saknas ofta. Varför är inte massa identiskt med vikt? Det går att hitta pusselbitar där ute, men att sätta in dem på rätt ställe är svårare. Webben ger långt ifrån alltid någon vink! Här kommer läraren/människan in.

Bloggaren har läst en hel del av KE:s böcker om det ena och det andra. Minns att han också kritiserat den klassiska fysikundervisningen. Läraren som rita lådor och kraftvektorer på tavlan och hållit långa monologer om dessa, utan att förankra dem i verkligheten. Här kunde kanske en demonstrationsvideo eller ett experiment av något slag ha lättat upp läget.

Vi lärare behövs! Det är jag övertygad om (möjligen i motsats till somliga politiker). Men ingenting hindrar att vi också lever med vår tid! Och får jobba utan att idiotförklarad varje gång vi hittar på någonting nytt!

 

 

 

Som ord kanske, men som verklig inställning till medmänniskan?

Lyssnade på en radiodebatt om fackförbundens roll i dagens samhälle. Ogillade spontant en hel del av det som fördes fram. Här är några detaljer, utan att direkt nämna vem som lade fram argument för dem.

Man ansåg att facket begränsar möjligheter att anställa arbetstagare. Speciellt invandrare med ”sämre kunskaper” nämndes. Närmast på högerhåll vill man gärna se att sådana människor kan anställas med lägre lön och sämre anställningsvillkor än vad som krävs av lag och förordning i dagens Finland. Fackets dominans borde minskas och lagarna skrivas om! Bloggaren begriper förstås att det här kunde leda till minskad arbetslöshet, men priset är ändå oerhört högt. En indelning av människor i A- och B-medborgare är vad det i praktiken betyder. Och om det nu ska nämnas ska inte den lågutbildade finländaren tro att hen sitter säker för sin hudfärgs skull heller! Öppnar vi porten för dylikt, står det ingenstans skrivet vem som placeras utanför i B-laget! Bäst då att inte ha något!

Vidare förde man fram tanken om att ”var och en är sin egen lyckas smed”. Samhället ska inte stå där med säkerhetsnät och fånga upp den som faller. Bloggaren har sett gamla bekanta råka i svårigheter nu och då. Det kan vara fråga om driftiga, utbildade och företagsamma människor, som helt enkelt kraschat av någon anledning. De kan ha råkat ut för tragedier inom familjen, blivit sjuka eller något annat trist. Ska de låtas falla fritt eftersom deras smedstalanger falnat? Också en annan synvinkel finns. Ska vi absolut kräva att alla utbildar sig och är företagsamma som den där batteriapan i reklamen? Måste man hela tiden vara på hugget för att få en dräglig tillvaro? Duger det inte med ett jämnt knogande? Och om arbetsgivaren i så fall misslyckas, ska vi då tillåta dessa knogare att missa sitt stöd?

En tredje sak jag tänkte på är det här med bastrygghet. Har sedan unga dagar hört till lärarfacket. Ofta har mina och fackbossarnas tankar på detaljplanet varit olika, men facket har varit där! Som en trygghet! Om någon behandlar en direkt fel, finns det hjälp att söka! Jag har aldrig uppfattat facket som en politisk vänsterföreteelse, trots att sådana historiska kopplingar givetvis finns. För mig är facket en organisation som jobbar för sina medlemmars bästa. Punkt! Oberoende om vi tänker till vänster eller till höger!

Det går inte att komma ifrån att fackförbunden har haft en enorm betydelse för den välfärd vi har idag. Nu när vi har förhandlingsrätter och avtalskultur, glömmer vi kanske bort hur det var när största delen av befolkningen hörde till B-laget! Visst kan det hända att våra fackförbund allt mera handskas med information och mindre än konflikter, men det finns ingenstans skrivet att det måste vara så! Tvärtom finns det orosmoln vid horisonten just nu. Moln på vilka står skrivet A upptill och B nedtill. Moln som säger att vi alla minsann inte ska uppfattas som likvärda. Och så är det inte bara i USA, där en viss person lovat bygga murar mot Mexiko. Eller i England, där men går ut ur EU för att grannen är en polack. Eller i Ungern där invandrare är till ”skada för kulturen”.

I sången heter det ”Världen är så stor så stor, Lasse är så liten.” Nu har Lasse kanske vuxit upp. Till kropp förstås, men förhoppningsvis också till själ! Och insett att världens storhet är en myt idag!

Bloggaren har kallats blåögd och naiv ibland för sina idéers skull. Men det här med människosyn är viktigt. I ett vettigt samhälle ska människovärdet vara orubbligt! Också om det kostar!

 

Bondförnuft??

Bloggaren är kanske en aning känslig? Brukar ibland reta upp mig på småsaker. Men småsaker kan irritera. Som en liten sten i skon. Häromdagen hörde jag den lilla kommentaren igen: ”Det räcker med lite sunt bondförnuft”!

Minns inte sammanhanget. Men det spelar faktiskt en mindre roll. För en så där 25 år sedan läste jag en bok av Martti Tiuri, professor i radioteknologi vid Tekniska högskolan i Otnäs och riksdagsman för samlingspartiet (allt möjligt läser man tydligen). Minns få detaljer, men vet att MT var en varm vän av gedigen utbildning, i motsats till vissa partikamrater idag! Konmer speciellt ihåg en sats i boken.

”Maalaisjärjellä ei enää pärjätä”! – Man klarar sig inte längre med bondförnuft!

Termen bondförnuft och utsagan att det ”räcker” med sunt dylikt, är egentligen en förolämpning i flera riktningar. För det första är det som bonden skulle ha någon sorts lägre form av förnuft. Någonting som räcker för små problem. För det andra kan den tolkas som om den urbana medborgaren skulle sakna dylikt förnuft. Som om stadibon med urlakat förstånd skulle stryka längs gator och torg. För det tredje är talesättet en förolämpning mot den som utbildat sig i hopp om att förstå lite mera av världen.

En utbildning är hårdvaluta som alltid har ett värde. Både på landsbygden och i staden. Det anser fysiklektorn i mig! Kan tänka mig att den moderna bonden behöver mängder av specialkunskap, allt från kunskap om hur markens biokemi fungerar, till skötsel av djur, service av maskiner, sociala färdigheter och planering av ekonomi. Stadsbon har också i allt högre grad jobb som ställer krav. Språkkunskaper, it-färdigheter, specialkunnande av någon form. Egentligen finns det knappast någon strikt gräns mellan vad man borde ”kunna” i olika regioner. Utbildning är viktig överallt.

När man studerar någonting i högskola, yrkesskola, institut av olika slag osv., lär man sig säkert konkreta saker, men det finns mera. Man vänjer sig vid att ta reda på, sätta in saker i större sammanhang, analysera och tänka på konsekvenser. Sådant är viktigt. Det påstås att Trump vann pga av röster i ”rostbältet”, alltså amerikanska mellanvästern, där utbildningsnivån är lägre. Och vad sjutton. I en demokrati ska man inte behöva högskolapapper för att gå in i en röstlokal! Allas valsedlar ska väga lika tungt. Men man frågar sig hur det är med alla som inte vant ”tänka efter”, utan röstar med tumkänsla och jag tycker-inställning. Är de till skada för oss andra?

Bloggaren anser att termen bondförnuft kunde anses vara slutförbrukad. Tala om bara förnuft i stället om det är nödvändigt. Ge detta förnuft en chans att påverkas av utbildning och erfarenhet. I dagens Finland hittar man inte längre det tomgångsförnuft termen bondförnuft syftar på. Det skulle i så fall vara inom regeringen??

Rubriken är lite provokativ, men åtminstone äkta. Frågan ställdes nämligen till mig för en längre tid sedan (av en teolog). Det är säkert värt att tänka igenom vem man tror på. Och varför.

Det har bloggaren gjort ibland. Resultat? Vet inte. Det här är en process. Kan bara redogöra för dagsläget.

Bloggaren är fysiker. Praktisk sådan – inte teoretiker. Vi fysiker hör vanligen till någon av dessa grupper. Stötte häromdagen på en fd elev som är teoretiker. Han hade räknat ut märkliga resultat med sin dator. Materian borde ha ett antal specifika topologiska egenskaper. Bloggaren frågade om han kände till någon som testat detta i laboratoriemiljö. Ingen aning sa han. Jag är teoretiker!

Härligt! Vi behöver sådana människor. De som låter tanke och intellekt sväva i rymden för att se om de kommer på något. Men vi behöver också de praktiska fysikerna. Experimentalisterna. De som lödar, bygger, knåpar och testar! Vi behöver många av vardera slaget dessutom. Tillsammans kan de bilda formidabla team. Bloggaren själv jobbar i utkanten av helheten. Med undervisning! Det behövs också ser ni.

I ett sällskap av bara teoretiker eller experimentalister, kunde det lätt gå så, att bloggaren inte riktigt tror på allt de säger. För de kan tänkas räkna ut eller testa fram vad som helst! Helheten avgör.

Tror bloggaren automatiskt på vad en läkare säger. Nej! De är människor precis som vi andra. De kan ha starka åsikter, som inte nödvändigtvis är välgrundade. I min gamla församling, Petrus, minns jag t.ex. hur man släpade upp en läkare i predikstolen, där han med glöd förklarade att evolution inte sker. Sedan stod teologerna där och hänvisade till honom. Se! Han är LÄKARE. Och han säger att evolution inte är möjlig. Han om någon måste ju veta! Ergo …

Att blint lita på individen är inte nödvändigtvis smart. Däremot känner jag förtroende för läkarnas yrkeskår. Med alla de olika personer som på sitt sätt strävar till patienternas bästa. Alltså låter jag vaccinera mig och annat de förespråkar.

För att knyta till rubriken. Varför tror jag inte på teologen? Nåja. Först och främst är frågan ställd av någon som antar att jag inte gör det. Förbehåller mig rätten att tänka själv. Jag kan ha förtroende för en teolog, precis som för en läkare eller en fysiker. När det gäller religion, finns det ändå ett litet problem. Teologerna kan åtminstone som jag ser det, kallas teoretiker hela bunten. Samma gäller också auktoriteter inom andra religioner än kristendomen. Man ställer upp regler, normer, lärosatser och annat. Så förväntar man sig att alla ska följa dessa. Men de testas ju sällan! De bara postuleras och bildar traditioner och mönster. De kan ändras med tiden, men de har en stor tröghet. Ta bara exemplet med samkönade äktenskap. Varför i all världens namn är kyrkan så intresserad av folks sexliv? Det finns ju mängder av verklig ondska att tampas med! Men se det är en tradition! Och i diskussionerna ser man ofta argumentet att kyrkan gör rätt i att inte böja sig för ”moderna tider”.

Är teologin vetenskap? Säkert delvis. Men den konfessionella biten är svår att placera in någonstans.

Avslutningsvis en kommentar om ödmjukhet. Naturvetarna är väl medvetna om att de kan ha fel! Dessutom vet man inte allt! Allting kan inte förklaras vetenskapligt! Just det är idén med vetenskap. Man forskar sig fram mot ny kunskap. Hela tiden! Nu påstår jag inte att en teolog skulle sakna ödmjukhet, men det kan hända att den är av en annan typ. När det gäller normerna man ställer upp, anser man dem vanligen vara absoluta. Där saknas ödmjukheten? Eller hur? Bloggaren ställer här inte upp något personlig tes om  Guds existens, hur Jesus kom till världen eller någon annan religiös fråga. Försöker bara göra det klart för mig själv varför jag accepterar det en del människor säger, medan andras argument har en tendens att rinna av.

 

 

 

Varför det? Därför att ordet vetenskap kan vara vilseledande. Det får många människor att tro att vetenskapspersonen vet allt värt att veta. Och så är det ju bara inte. Tvärtom.

Vetenskapen omfattar förstås en mängd kunskap. En del av den kunskapen är ändå att inse var gränserna mot det okända går. Om kunskapen är vetenskapens ena sida, är den andra att angripa problemen vid denna gräns och försöka rucka på den. Lite i taget kanske, men i alla fall. Det osäkra är vetenskapens eviga utmanare och inspiration. Utan den blir allting bara en trist katalogiseringsverksamhet. Utan det okända är vetenskapen i praktiken död.

Varför ta upp detta? Därför att bloggaren som fysiker ofta hör argumentet ”vetenskapen kan inte förklara allting”, när man för fram sina (ofta ovetenskapliga) åsikter. Argumentet är en tautologi, en självklar sanning. Det kunde jämföras med ” i morgon regnar det eller så regnar det inte”. Kanske skulle det värdeneutrala Science fungera bättre?

I gymnasiet försöker vi lärare ofta lära ut ett vetenskapligt tänkande. Med varierande framgång förstås. I det vetenskapliga tänkandet ingår många saker. Man måste ha ett rejält mått av ren kunskap. Matematik, fysik och andra naturvetenskaper, språk, grammatik, kultur, historia, samhällslära, konstämnen mm. Allt är viktigt. Man måste kunna hantera problemlösning, ha initiativförmåga, ta reda på, tänka kritiskt osv. Ett digert paket alltså. Många unga lyckas få med sig en hel del av detta. Men det finns också risker för att falla i vissa fallgropar. Man kan ha en allt för stark tro på någon auktoritet t.ex. En politiker eller en andlig ledare kanske.

För bloggaren är motsatsen till en vetenskaplig världsbild, en där man uttryckligen anser sig sitta inne med den ultimata sanningen. Där det man inte vet inte heller är värt att veta. Där man beskyller personen som har en vetenskaplig världssyn för dumheten att försvara något där det finns okunskapp!!

Varför kan inte alla gripa tag i en vetenskaplig världssyn och med kraft ta i problem, för att kanske lyckas göra framtiden lite ljusare. Antagligen därför att det är jobbigt att lära sig tänka vetenskapligt. Ordentligt jobbigt dessutom. Man måste satsa. Att ta någon annans ”sanningar” och sedan stänga dörren mot rim och reson, är så mycket lättare. Och så står man där med sin ”sanning”. Punkt. Bara den egna åsikten gäller. Evolution har aldrig förekommit. Bara den vita människan som talar den egna kommunens språk, har människovärde. Kvinnor är enfaldigare än män. Medicinsk hjälp behövs inte eftersom naturen/Gud/ödet nog rättar till alla problem. Äktenskap gäller man och kvinna. Vi har ingen mätbar inverkan på miljön. Osv. Listan kunde göras mycket längre.

Jag vill avsluta med att påpeka att en övertygelse av något slag inte måste utesluta ett vetenskapligt tänkande. Man kan både ha en politisk ideologi och tänka vetenskapligt. Eller ha en religiös övertygelse som inte slänger ut kritiskt tänkande genom dörren. Råkar vara gift med ett exempel på det sistnämnda. En balans mellan övertygelse och kritiskt vetenskapligt tänkande, kan vara en fin sak. Det är när den ena sidan helt dominerar, vi tenderar bli hallstarriga och besvärliga.

Bloggaren har genom tiderna lärt sig en hel del utantill. Före skolåldern lärde man sig modersmålet och många praktiska färdigheter genom direkt memorering. Sedan hamnade man i skolan. Där fanns mera att lära utantill, alltifrån psalmtexter till latinska namn på plantor och årtal för diverse historiska bataljer. Var det här nu rätt eller fel? Ok antar jag. Lärarna utnyttjade ju den unga människans förmåga att komma ihåg. Inte någon dålig undervisningsmetod i sig. Ibland ifrågasatte jag det som skulle tvingas in i minnet, men det är en annan diskussion.

Idag hävdas det (som vanligt) att de moderna tiderna är ur led. ”Allting var bättre förr”. Idag tror ungdomen att ingenting behöver läras in, allting kan ju slås upp på webben!

Om någon, ung eller äldre, har den uppfattningen, vågar en gammal lärare säga emot. Man lär sig inte enbart via att slå upp. Man måste också kunna sätta in saker och ting i ett sammanhang. Och det kräver arbete, flit, insikter och erfarenhet. Man måste gå i någon sorts skola alltså. Aktivt dessutom.

Idag har det blivit enklare att hitta information än tidigare. Bloggaren gillar det. Det händer ofta att vi hemma funderar på något, äkta hälften och jag. Då söker vi vanligen information. Via webben! Var det inte så att Bob Dylans släkt delvis härstammar från Litauen? Var ligger Cannae på Italiens karta? När föddes Alvar Aalto? Ofta saker man vet på ett ungefär, men som nu kan kontrolleras. Förr tiden var det som far i familjen sade det rätta! Nu tar man reda på. Och lär sig! Men en viss grundkunskap behövs!

Jag vill inte underskatta utantillärandet. Men inte heller konsten att kolla. Det ska vara balans på saker och ting.

På webben hittar man för övrigt intressanta nyheter. Bland stöter man på påståendet att utantillärande inte nödvändigtvis gör en ung elev till en god matematiker. Skulle påstå att samma gäller flera andra vetenskaper också. Blogginlägget i länken är läsvärt!

Pluggade jag själv matematik och fysik via ”utantillskunskap” i skolan. Delvis! Man lärde sig diverse konstigheter, som man sedan kom använda som någon sorts magiska formler. Man uttalade eller skrev ner ramsan som skulle ge ett svar. Vips hade man det, utan att ha en aning om vad som egentligen hänt. Minns till exempel metoden ”reguladetri”. Med det knepet kunde man placera in storheter i ett ”mönster” använda ”pilar” och räkna hit och dit. Sedan hade man sitt svar. Ingen sade någonting om varför. Det skulle ha hjälpt att kanske börja med att förklara vad ordet reguladetri betydde.  Idag talar man om proportionalitet i stället. Påstår att man har gått ett steg framåt! Det är lättare att förstå proportionalitet! Verkligen!

Undervisningsmetoder kommer och går. Nya inlärningsmöjligheter är intressanta och ska utforskas. Och optimeras mot varandra. Då går vi framåt och förstår mera!

Skärmavbild 2016-10-22 kl. 11.29.11.png

Bilden ovan visar ett litet, kompakt program, skrivet i ”Texas basic” – ett kodspråk abiturienterna eventuellt kan använda då de skriver studentexamen i framtiden. Programmet testar någonting som kallas Collatz förmodan. Vad går den ut på? Jo, anta att vi väljer ett godtyckligt heltal. T.ex. 13. Sedan tillämpar vi två regler. Om talet är jämnt, delar vi det med två. Om talet är udda multiplicerar vi det med 3 och adderar 1. Resultatet ersätter det ursprungliga talet och så upprepar vi. En körning av programmet ger alltså resultatet

Skärmavbild 2016-10-22 kl. 11.35.59.png

Än sedan då? Collatz förmodar att vilket heltal som helst med dessa steg till slut förvandlas till 1, som på bilden. (Den sista nian visar hur många gånger reglerna tillämpades för att nå ettan). Det fina är att denna förmodan inte är bevisad!

Koden ovan kunde fungera som ett övningsexempel för en abiturient. Meningen är nämligen att vi ska börja koda i skolorna.

För någon vecka sedan hörde bloggaren en datavetare berätta om vad som pågår ute i på skolfältet. I grundskolan ska man sätta igång med diverse kodningsförsök. Småningom kommer dessa unga kodare upp till gymnasiet. Då borde vi kanske vara redo att ta emot dem!

Det finns en intressant sak till att nämna. Om man gör ett aldrig så litet fel i koden ovan, fungerar inte körningen av programmet! Ett dataprogram eller en snutt kod, måste ha en stenhård logik. Annars går det åt skogen! Det har bloggaren märkt otaliga gånger. Det här skiljer koden från det talade språket. När en människa uttalar en sats, kan den ofta tolkas på flera olika sätt. Låt oss exemplifiera med satsen

”Nästa vecka går jag på bio om det regnar någon dag”.

Det finns massor av oklarheter i utsagan. Vilken biograf? Går den som uttalat sig på bio just den dag det regnar? Måste det regna just under biobesöket? Osv.

Nu kan det hända att läsaren tycker att det här är hårklyverier. Inte kan man väl analysera det talade språket på det här viset? Det finns filosofer som försökt. Wittgenstein t.ex. Men vi vanliga dödliga?

Man kunde påstå att en del av charmen med det som sägs i det talade språket, liksom det skrivna i t.ex. prosatexter, beror av den här möjligheten att tolka lite som man vill. Men samtidigt finns det en fara i det hela. När två eller flera personer diskuterar, är det ytterst lätt att kvadda motparten med ”fula metoder”. Man väljer att missförstå och attackerar det sagda den vägen. Bloggaren har sällan följt med en diskussion som lett någonvart. Stora tankar ser ut att uppstå för den som tänker själv i lugn och ro, eller för ett team med självdisciplin och ett tydligt definierat mål.

Bloggaren anser att det här har blivit värre med tiden. Ett exempel är debatten mellan presidentkandidaterna Trump och Clinton. Osakligheterna dominerar debatten. Ingen av de två visar en vilja att höra på och tänka efter. Lite skrämmande är det. Också här hemma i Finland har mången debatt och diskussion en tendens att spåra ur.

Det kan hända att kodandet är nyttigt för de unga. De lär sig tänka igenom det  de uttrycker i egna koder. Kanske lär det dem att analysera det de säger också. Och det de hör! På ett vettigt sätt!

 

 

”Bob Dylan fick priset” stod det i meddelandet äkta hälften skickade. Nobelpriset i litteratur alltså. ”Yess!” var svaret jag sände. För det kändes bra. Har nämligen lyssnat på visorna och förundrat mig så länge jag minns. När jag berättade för kollegerna om saken, var en av kommentarerna ”Jaha -det är första gången jag känner till pristagaren!” 

En genomläsning av kommentarer om priset, visar en tydlig tudelning. Många gillar, men så finns det de som ondgör sig. Tydligen lyckas inte BD ta sig över dessa människors kulturtröskel. Vill inte kritisera någon. Vi har rätt till våra åsikter. Men bloggaren är glad!

Skolan ska lära oss unga att tänka kritiskt, heter det. Kanske det fungerar idag??, men för ca 50 år sedan var nog så inte fallet. Vad magistern sade, ja se det var den stora sanningen. Frågor bultades av kort och effektivt. Man lärde sig nicka och se ut som om man tänkte lika. I frågor om politik och religion, finlandssvenskhet och protestantismens överlägsenhet! Mycket annat med! Nu när bloggaren själv går mot pensionen, kretsar tankarna ibland kring om man själv fungerat lika? Förklarat i sten hur naturen fungerar? Utan att väcka intresse för det okända? Knepigt detta!

Vad betydda då BD för den unga bloggaren? Jag vill påstå att han med sina sångtexter fick mig att tänka kritiskt. Betydligt mera än skola eller familj lyckades med. Jag insåg att absoluta sanningar sällan finns. Det finns nästan alltid alternativa tolkningar, metoder och infallsvinklar. Auktoriteter visar sig ofta vara självutnämnda, om man granskar dem lite närmare. Att nå fram till insikt, går sällan i ett nafs. Det är vanligen en process med många steg. Det är viktigt att våga ifrågasätta. Kontinuerligt! I dagens märkliga värld där populistiska politiker får stora skaror att trollbindas, ser man att många tydligen är för bekväma av sig. De tänker inte själv. De låter all världens storskrävlare diktera de rätta åsikterna. 

Bod Dylans pris är ok. Måtte hans inflytande förstärkas. Här finns något att läsa och fundera på. 

Ibland går bloggaren till bokhyllan och plockar fram någonting. Det blev ”5 filosofiska frågor” av Folke Tersman den här gången. En av de frågor författaren berättar om är klassikern ”fångarnas dilemma”. 


Vad går problemet ut på. Anta att du och din kompis är inbrottstjuvar. Ni bryter er in någonstans och stjäl en juvel. Myndigheterna kommer er snabbt på spåren och ni blir båda arresterade. Ni kan, oberoende av varandra, välja att erkänna eller låta bli. Valet påverkar domen. Hur? 

Vi kan anta följande:

  Om ingen erkänner får båda en dom på 2 år

  Om båda erkänner, blir domen 4 år

  Om bara den ena erkänner, blir domen 1 år för den som erkänner, men 5 år för den som inte gör det

Lönar det sig att erkänna? Bloggaren diskuterar inte den saken. Vi antar alltså att ovanstående gäller, utan att den här gången börja käbbla om att det är fel att stjäla, märklig rättvisa i USA eller annat motsvarande irrelevant tjafs som förstör de flesta tankeexperiment. Vi kör med en modell för tusan! 

Problemet ovan räknas till spelteorins område. Detta är inte en teori om hur man spelar Pokemon Go (eller kanske det också dessvärre) utan ett försök inom matematik och andra kvantitativa vetenskaper att modellera två eller flera personers sätt att reagera i valsituationer. Fångarnas dilemma kan utvecklas till mycket annat. Flera inblandade och mera komplexa villkor m.m.

Anta t.ex. att du enkelt och behändigt vill ta dig till jobbet. Du kan välja bilen eller bussen. Om tillräckligt många väljer bilen, oberoende av ditt val, kommer resultaten att bli trafikproblem, luftföroreningar och säkert annat. Bussen är inte heller problemfri.  Det tänker jag ibland när någon hostar mig i nacken eller hotar mig för att jag inte just då läser texter på finska i Finland. Blir jag sjuk eller inspärrad pga kraftig respons, påverkas samhället. Jag missar ju arbetsdagar bevars. Våra personliga val kan alltså påverka hela samhället på mer eller mindre direkta sätt.

Föfattaren Folke Tersman behandlar fångproblemet mångsidigt och intressant. Några samhälleliga situationer diskuteras. Inom filosofin finns det en riktning som kallas utilitarism. Jeremy Bentham var en av förespråkarna för riktningen. Med risk för en överförenkling, går det hela ut på att vi borde handla så, att nyttan av våra handlingar gynnar så många som möjligt på ett optimalt sätt. En vacker tanke, men bloggaren fasar som fysiker för hur en tillräckligt komplicerad situation låter sig analyseras.

Enligt Tersman har man gjort intressant forskning på området. Man har låtit studenter beskriva hur de skulle handla i olika problemsituationer och motivera sina beslut. Stötte på påståendet att de flesta studentkategorier resonerar mer eller mindre lika, men att det finns ett ordentligt undantag. Ekonomistuderande låter argumentet ”här kan man tjäna pengar”, tränga undan de flesta alternativen! Är det så här? Har funderat på det nu och då. Bloggaren har aldrig gått på en föreläsning i en handelshögskola. Antar ändå att kursutbudet i en sådan också omfattar någonting om etik!? Man skulle ju villa tro det. En affärsperson som maximerar egennytta, kan väl inte kännas särskilt pålitlig?? Vet inte. Inte tillräckligt med data! 

De gamla tankarna väcktes häromdagen till liv igen. Trafik- och kommunikationsminister Anne Berner dök upp i löpsedlarna. Hon ska ha sagt att det finns mycket pengar att håva in om polarisen i norr smälter. Det kom snabbt ut rapporter om att hon egentligen inte sade så, utan …. . Äh. Orkar inte just nu bry mig om politikerns tankar. Reagerade däremot på kommentarerna  på webben. Många tog kraftigt avstånd från nämnda utsaga, men det fanns också de som inte såg någonting på tok i det hela. Det är ju tillfället som gör ekonomen (eller var det tjuven?). 

Förlåt alla ekonomer! Jag vill inte generalisera. Men att göra sig pengar på en miljökatastrof? Kan det vara ok? För bloggaren känns det ungefär som att glädjas över att pestbobban muterar och en ny digerdöd sätter igång. Säkert finns det fyrk i det med. Man kan ju sälja värkmedicin och psykofarmaka om inte annat. 

Det finns ett ännu värre scenarium. Tänk om någon verkar FÖR en katastrof, så att pengar ska bli tillgängliga. Kanske inte så att man direkt odlar fram och sprider den där pestbobban, men kanske så att man inte ställer upp för miljön? Man lobbar medvetet för att sabotera sådana försök.

Det finns andra gråzoner. Hörde häromdagen påstås att mången politiker med regeringskontakt i vårt land, nu satsar pengar inom den privata hälsovårdssektorn. Eftersom man utgår från att hälsovårdsreformen inte kommer att vara lyckad, vilket leder till större andelar privat hälsovård för den som har råd! Kan det vara så här! Vet inte, men skulle gärna se saken utredas. I bästa spelteoretiska anda!

%d bloggare gillar detta: