Latest Entries »

I våra diskussioner här hemma, har äkta hälften någon gång sagt att ett begrepp som ofta användes under 60- och 70-talen, nuförtiden inte ofta nämns. Begreppet är solidaritet. För bloggaren innebär begreppet att man känner för och understöder personer som har problem också då man inte själv upplever dem.

Åkte metro igår. Från Hfors centrum till Mattby och vidare med matarbuss hem till Sökö. Det fungerade bra. Bättre än tidigare de facto. Men jag har turen att bo lämpligt. Jag kan stiga på en matarbuss ett hundratal meter från hemmet och byta till metron inomhus i Mattby. Sedan vidare till Hfors centrum eller till jobbet direkt och problemfritt, Den som bor nära kusten i Esbo, har det antagligen bra.

Samtidigt har jag förstått att de som bor bara några kilometer norrut i stan, har det värre. Flera bussbyten, längre restider och allmänt besvär. Varför skriva en blogg om saken? Kanske främst för att många av diskussionsinläggen i frågan är så ”inåtvända”. Om jag har det bra, ska ingenting ändras! Alternativt om jag har det besvärligt ska alla vara missnöjda. Mycket aggressioner i kommentarerna. De flesta av dem missnöjda sådana. Vågar man vara nöjd? Visst, men…

Den nya metron med matartrafik har inte testats på riktigt ännu. Nästa måndag börjar skolorna och vardagen med ökat tryck på metron är här igen. Nu är det viktigt att försöka ha en helhetssyn och gilla det som fungerar men sakligt kritisera det som inte gör det. Uppgiften att planera trafiken, kan inte vara lätt. Hur man än vänder och vrider på lösningarna, är det någon som får det sämre. Konsten är väl att minimera storleken på gruppen som får det svårt.

Bloggaren är alltså nöjd, men ska försöka vara solidarisk med dem som får det svårare, vilket gäller en del familjemedlemmar. Nu när experimenterandet med matartrafik är igång, gäller att följa med utvecklingen och se hur allting fungerar. Matartrafiken i nord-syd-rktningen bör granskas och justeras. Kanske delvis på bekostnad av hur bekvämt vi har det när vi bor nära tågbanorna. Om man resonerar så, återupplivar man kanske lite av det gamla solidaritetsbegreppet. Håller med frugan om att det kunde behövas. Ska försöka!

Annonser

Nyårslöfte

Bloggaren brukar inte hitta på nyårslöften. Nu skulle det kanske ändå vara dags. Vi kör på:

Jag ska försöka låta bli att skälla ut fel person, då någonting krånglar!

Den här tanken slog mig sista fredagseftermiddagen före nyår i Kampens busstation. Den har en jobbig inkörsled och det stockar lätt till sig, speciellt på fredagar. Tidtabellerna håller inte och många blir ilskna i köerna. Sent omsider kommer bussen. Resenärerna avreagerar sig och skäller på chauffören! Hen kan inte ha det lätt. Man sitter i jobbiga trafikstockningar innan det går att ens kommer fram till passagerarplattformen, bara för att sedan skällas ut av folk! Jag skulle själv bli så förbannad att jag antagligen skulle slå fast dörren, säga upp mig på omedelbar verkan och gå hem! Med bussen stående vid sin jävla plattform! Det är som om folk därute inte kunde inse att chaffisarna minsann har det jobbigt de med! Lite solidaritet kanske skulle vara på sin plats! Ansvariga hittar man på andra ställen.

En annan grupp som inte kan ha det så trevligt hela tiden är banktjänstemän som ansvarar för direkt kundservice. I bankerna har man minskat på fysisk kundkontakt och köerna är enorma. Kunderna är ilskna och skäller av sig genast de kommer fram till stackaren som jobbar på banken. Man ser ofta stela leenden när bankpersonalen gör sitt bästa för att hålla kvar sin artiga fasad. Gillar inte köerna, men de ansvariga planerarna sitter ju inte framför kunderna! Vill man skälla ut någon, borde man minnas det!

Har bloggaren som lärare råkat illa ut själv? Det har nog hänt, men mera sällan. Som tur är! Humöret är ju på häftigare sidan! Men ute i samhället minns jag några incidenter. Vi tar Kampen igen. På hemväg från jobbet blev jag tilltalad av en mansperson i min egen ålder (alltså modell äldre) som stod där med benen i kors, nästan bokstavligen. Han sökte en toalett, men trots en massa toa-ikoner hittade han ingen. Jag berättade så diplomatisk jag kunde att skylten/ikonen han pekade på visade var man hittar hissar! Inte för att en del medborgare gör någon skillnad på hiss och toa, men ändå. Sedan erbjöd jag mig att visa honom var en riktig toa finns. Under hela promenaden blev jag utskälld för brist på toaletter, dåligt planerad skyltning, huvudstadsregionen överlag plus varför ”jag” bygger så fula byggnader och breda gator. Lite mera dessutom. Allt var mitt fel! Brukar försöka låta bli att fräsa till mot folk jag inte känner, men nu brast det.  Toan lovade jag peka ut för honom, men priset för det var att han skulle hålla käft hela vägen. Det gjorde han. Verkade lite skamsen också.

Gör bloggaren sig själv skyldig till dylikt. Ibland finns det en viss risk! Senast jag var riktigt folkilsken var på Jorvs sjukhus, där jag behövde lite hjälp med tillfälliga symptom. Inga könummer, ingen info om när man skulle komma in för behandling, få personer i väntrummet, men det till trots en 6 timmar lång sits!! Andra patienter i kön vågade inte lämna väntrummet för att gå på kaffe, eftersom de var rädda för att tappa sin plats i kön. Det skulle vara hur lätt som helst att arrangera någon sorts mekanism som visar var man ligger till. Men se nej. Själva vården var det sedan inget fel på, det bör sägas! Men det praktiska! Kunde hålla mig. Skällde inte ut personalen. Men nära gränsen var man!

Nyårslöftet är alltså att bli noga med att vid behov kritisera rätt person och respektera den som jobbar under stress. Det är inte trevligt att lägga onödiga stenar på bördan!

Gott Nytt År 2018.

Det kokar i samhället. Med rätta. Bloggaren har inte haft en aning om hur utbredd problematiken med sexuellt ofredande är. Nu är det ändå inte det jag vill skriva om. I stället tar vi det här med kommentarsfälten.

En av mina gamla universietslärare sade en gång: ”Sluta dela in allting i kategorier Ekrem. Du är ju värre än Aristoteles”. Man borde väl höra på de vise, men nu vill jag ta upp några kategorier igen.

En av dessa kommentatorskategorier är damer som anser att det här med sexuellt ofredande inte kan vara så farligt? ”JAG har aldrig stött på det”. Tur för dig, får man väl säga. Men din tur utesluter inte att vi alla måste ställa upp för dem som är mindre lyckligt lottade. Och de är tydligen många. Vi måste ha ögonen öppna, så att vi kanske kan minska på fanskapet i framtiden.

Så har vi en annan damkategori. ”Det är väl inte så farligt att bli klappad på rumpan. Män är ju män.” Ok, vi har rätt till vår åsikt, men som ofta nuförtiden påpekas: Din personliga åsikt om någonting, betyder inte att detta någonting är rätt och riktigt! Bloggaren skulle gärna ställa följande fråga till den som resonerar så här: ”Anser du att din eventuella dotter, mamma, syster, väninna…. ska resonera på samma sätt som du? På riktigt! Tänk efter!!!

Så har vi män som kommenterar. Ett resonemang är att också män och pojkar hamnar illa ut. Speciellt kanske då pojkar. Därför skall inga kvinnor klaga. Ok. Det är ju för jävligt om någon ger sig på pojkar. Men vi ska inte bortförklara flickors och kvinnors problem med att påpeka att män också har det svårt. Problemet försvinner inte. Det blir bara större!

Det skulle säkert gå bra att hitta flera kategorier, men det får räcka så här. Bloggaren tycker sig bara bli nästan lika upprörd av somliga kommentarer, som av de egentliga berättelserna i flödet.

De flesta som kommenterar, är ändå förfasade och empatiska. Gott så! Det kan vi behöva! Samtidigt har jag märkt en liten, men nästan kuslig sidoeffekt, som också några bekanta har nämnt. Om en kollega eller någon annan, ställer sig nära en, drar man sig instinktivt undan! Tänk om hen uppfattar att JAG är för nära? Tänk om hen får fel uppfattning! Vågar jag klappa en kollega eller någon annan på axeln om hen gjort någonting bra eller om jag önskar ett gott veckoslut? Vågar jag till och med krama någon som ser ut att behöva det?

Själv har jag blivit både klappad och kramad. Det känns fint somliga dagar! Visst ska vi ta metoo på allvar och se var gränsen går! Oberoende vem vi är. Men ett vänligt bemötande på rätt sida om denna gräns, är nog så viktig! All vänlighet är inte sliskig eller ett knep för att öka sin makt! Det måste vi minnas och värna om.

Fredagen 29/9/17 var bloggaren och fysikern på Pecha Kucha med äkta hälft. För den som inte hört talas om fenomenet, ska berättas att det är ett japanskt koncept, som spridit sig snabbt. PK betyder ungefär snack snack eller ljudsorl på japanska, har man sagt mig.

Arrangör var Suomen Fyysikkoseura som firar 70 år. Det finns också en svenskspråkig förening, Fysikersamfundet i Finland, som firar motsvarande jubileumsår. Vår PK var i alla fall anordnat av den finskspråkiga föreningen.

I en Pecha Kucha använder föreläsaren 20 st slides, eller bildskärmar, som får visas 20 sekunder var. Sedan anpassar man sitt tema till den takten. Vid tillfället ställde 8 fysiker upp och berättade om sin forskning. Det var toppen. Kort och koncist. De flesta i publiken, som var inhyst i Helsingfors universitets huvudbyggnad, var iofs ”riktiga” fysiker, men bloggaren vågar påstå att den breda allmänheten skulle ha haft utbyte av det hela. Nu kom materialet i videoform per epost. Det är inbakat i en blogg. I epostmeddelandet stod det, att allting fick delas. Det gör vi. Om du kan klarar av finskan som föreläsningsspråk, är det här prima vara.

Här! Njut! Leve Pecha Kucha.

Det jobbas i Brändö gymnasium. Nästan 30 studerande skriver sitt ”slutprov” i fysikens grundkurs. Med dator. Man kunde kanske hellre kalla det ett slutarbete, eftersom provet är öppet. Alla datorns verktygsprogram står till förfogande. Det gör också webben. Och möjligheten att kommunicera digitalt, om man vill det. Vidare kan man använda kursbok, anteckningar, mobiltelefon och andra hjälpmedel. En del uppgifter förutsätter att man surfar någonstans för att ”ta reda på”.

IMG_1026.JPG

Man kan också skriva proven i en så kallad Abitti-miljö. Då är man isolerade från världen och skriver provet i en bubbla, utan andra än de tillåtna hjälpmedlen. Man kan inte heller kommunicera. Bloggaren har valt att i de flesta kommande kurser i år ha två prov. Ett Abitti och ett öppet, där enda regeln är att man inte får tala med varandra. Man får däremot samarbeta digitalt, helst så att man då nämner det (vilket man ser ut att göra!).

Provet är ändå bara en del av kursen. Det dagliga arbetet sker med ett elektroniskt läromedel. Plattformen kallas TabletKoulu (lite klumpigt översatt kanske ”PekPlatteskolan”). Man kan använda allting från mobiltelefon till dator för sina studier. Datorn är att föredra, eftersom inlämningsuppgifter lättast hanteras med den. Materialet är på svenska. I kursen har man varje gång inlämningsuppgifter. Dessa samlas på hög och väger i princip lika tungt som provvitsordet när slutvitsord ges. En typisk inlämningsuppgift kan vara allt från en kort ifyllnads-sådan till omfattande helheter, där man mäter, behandlar och drar slutsatser, för att sedan skriva en rapport med t.ex. kalkylarksfiler eller motsvarande. Bloggaren har märkt att arbetsdryga möjligheter är populära. Man får visa vad man kan med gusto!

Nya arbetsformer alltså. Fungerar det? Svaret är JA! Det fungerar.

De flesta av studenterna i gruppen är flitiga! De jobbar och lämnar in. Några speciella iakttagelser?

Med denna arbetsmetod samarbetar man mera än tidigare. Det kan röra sig om att få hjälp med att trimma sin bärbara dator, så att den fungerar optimalt, men också att diskutera den bästa metoden för att lösa något problem, med mera. Sådant såg man i regel inte tidigare. Åtminstone inte i samma utsträckning!

Det här jämna arbetssättet ser speciellt ut att gynna de unga herrarna! Det talas ofta om att damerna klarar teoretiska studier bättre i dagens skola. Den effekten ser bloggaren inte egentligen. Det finns inte någon relevant genusskillnad här. Både damerna och herrarna presterar riktigt bra resultat.

Det är roligt med nya arbetsmöjligheter. Nästan tråkigt att gå i pension om några år!

IMG_1025.JPG

 

Som lärare ska man inte visa att man anser pojkarna vara kunnigare än flickorna eller tvärtom. Försöker leva upp till det. Ärligt talat har jag aldrig sett någon större skillnad i fysikkunskaperna. Damerna är kanske en aning mera motiverade i början, men herrarna tar fast i småningom. När de unga går ut i studielivet, kan de flesta som anstängt sig en aning prestera en hel del. Och många gör det!

Men hur beter sig läraren/bloggaren ute i samhället? Jag har observerat en sak nämligen. När jag kan välja servicepersonal, väljer jag intuitivt damer. Det har ingenting med sex appeal att skaffa. Jag tycker bara att damerna i regel arbetar snabbare och effektivare. I butikskassor till exempel.

På sommarlovet blir det lite för ofta snabbmat på dagarna. Brukar besöka en viss hamburgarföretagare. Säger inte vilken kedja det är fråga om. Vet inte varför valet faller på just den här baren? Kanske observerar läraren hur kunder betjänas. Majoriteten av personalen har bestått av unga killar. Allting går lååångsamt. Pauser innan man kommer fram till kassan för att betjäna. De delar av beställningen som inte genast är klar, lovar man hämta till borden. När det sker så småningom skulle en sengångare klara det snabbare. Kunderna suckar och morrar på sitt stillsamma finländska sätt. Så en vacker dag var personalen utbytt. Unga damer i minut och parti. Takten var en helt annan! Snabb och effektiv service. Kanske någon hade klagat i alla fall?

En annan observation. Reste till Tallinn med äkta hälften. Hotellet var trevligt på många sätt, men betjäningen i receptionen sköttes av en grupp unga herrar. Ingen ögonkontakt med gästerna. Inga småleenden. Inga uppenbara signaler att nu är det din tur, kära gäst. Man fick nästan bilden av att störa de unga herrarna med sina önskemål att få boka in. Slarviga detaljer. Man glömde registrera ett kreditkort för oss, vilket försvårade praktiska detaljer som betalning "på rummet". Senare såg jag ett par unga damer sköta receptionen. Intrycket var ett helt annat.

Jag har själv jobbat i butik under studietiden för evigheter sedan. Undrar om jag var så där långsam. Trivdes inte så bra med jobbet, men något måste man ju göra för att bekosta studier. Det blev andra uppgifter senare. Sådana som kändes bättre. Men hur fungerade jag som leksaksförsäljare på Stockmann? Skulle kanske vara intressant att kunna spionera en aning in i sin egen historia.

Vet inte om dessa tankar gör mig till en förhatlig person i dessa tider av politisk korrekthet? Tycker ändå att jag vill berätta om mina intryck.

Skärmavbild 2017-07-13 kl. 12.35.59

För ett årtionde sedan skulle bloggaren ha uppfattat frågan som absurd. Idag är jag inte så säker! Vissa elektroniska grunkor, som brödrostar, kylskåp och TV-apparater, är specialiserade grunkor, som används för ett specifikt ändamål. Inte blir man kompis med dem precis. Men dagens smarttelefoner och datorer är annorlunda. De har massor av egenskaper och färdigheter. Ibland upptäcker man någon ny behändig egenskap efter år av användning. Ofta dyker smarta appar upp, som gör det ännu mera spännande att umgås med apparaten.

Varför dessa tankar? På webben kan man läsa hur en del av oss vägrar befatta sig med t.ex. smarttelefoner. Ofta kommer man med snusförnuftiga kommentarer i stil med ”Jag föredrar att vara smart själv!”. Ok. Vi lever som vi vill. Det gör jag med! Och onekligen är smarttelefonen och datorn formidabla verktyg.

Bloggaren kollar ofta fakta på webben. Ligger Dakar söder om ekvatorn! Hur kan jag hitta rätt i Roms labyrint av gränder och gator (GPS + GoogleMaps)? Vad ska jag handla i butiken idag (uppdaterar köplistan kontinuerligt).

Man kan skriva in data, men också fråga muntligt med Siri-applikationen, som är förvånansvärt effektiv! ”Var placerade jag filen X igår?”. Siri levererar. (Talar lite omväxlande mellan telefoner och Mac-datorer här. Båda har Siri.)

Kommer inte på allt man kan göra just nu, men mycket är det! Genom tiderna har ett antal modeller prövats ut. Flera av dem (t.ex. Nokia) fungerade väldigt dåligt och väckte till slut nästan aggression när man måste använda dem. Idag har iPhone (och Mac) visat sig fungera som klockor tillverkade i Geneve. Prima. Jag gillar grunkorna. Bokstavligen!

När en fungerande dator eller telefon börjar tappa sugen, är det nästan med vemod man börjar planera en ny.

Jag anser inte apparaten vara en levande varelse. Inte ännu åtminstone. I framtiden, med noggranna definitioner om vad ”levande” innebär – kanske? Men det här är väl inte så konstigt. Visst kan en motorfantast vara förtjust i sin antika bil också. Bloggaren gillar ett litet antal apparater  hemmet. De känns bra och de är behändiga. Varför inte gilla dem?? Och erkänna det!

 

Bloggaren vet inte, men man kan ju spekulera en aning.

En populärvetenskaplig författare, Eugenia Cheng, uttalar sig i sin bok ”Beyond Infinity” ungefär så här: (bloggarens fria översättning”)

”Det knepiga med matematik är att då man lärt sig någonting, känns det lätt och tråkigt. Det man inte lärt sig känns väldigt svårt och krävande”.

Gränsen mellan det man kan och det man borde/vill/förväntas lära sig är alltså svår att klämma framåt en bit till! Så är det säkert. Har upplevt känslan många gånger. Också i mitt eget ämne, fysik. Ändå ställer jag mig frågan om det här är typiskt för just matematik? Gäller inte samma sak i engelska eller historia? Efter att ha funderat på saken, tycker jag att det finns vissa skillnader!

Om man är intresserad av någonting, lär man sig ofta nytt av bara farten. Både i skolan och senare i vuxenlivet. Gillar man Frankrike och fransk kultur, lär man sig nytt genom att läsa en franskspråkig roman eller se på en fransk film. Historia kan fastna i hjärnan via dokumentärprogram och artiklar i olika media. Man lever i kulturen och växelverkar med den. Är det inte så med matematik? Inte nödvändigtvis. Om man i ett tidigt skede utestänger allt vad matematik heter, slutar denna växelverkan att fungera. Och de kunskaper man har förtvinar!

Bloggaren har fått höra att det sårar matematiklärare om någon har åsikter om ämnet i fråga. Har bland annat uppmanats att inte blogga om matematik! Men nu är det ju så, att jag i min egen undervisning i fysik, använder en hel del matematik. Som en del av fysikens språk. Det ger mig professionella rätten till att blogga och fundera! Dessutom är skolan en öppen institution.  Vem som helst har rätt till åsikter. Jag hör dem minsann om mitt eget ämne också. Speciellt på högskolehåll stöter man ibland på utsagor som ”de lär ju sig ingenting i gymnasiet nuförtiden”. Irriterande och kränkande – ja! Men måste bemötas och behandlas. Borde kanske vara försiktig så att lärare i grundskolan inte uppfattar mig som en elak jäkel med mycket att påstå. Men åsikter har jag förstås. De senaste dagarna har man kunnat läsa nyheter om det här. Hur vitsorden i olika grundskolor inte avspeglar vad eleverna egentligen kan t.ex. Vitsordssättningen varierar! Grundskolan har ju inte ett slutprov i olika ämnen i stil med gymnasiets studentexamen. Vad göra? Vet inte! Kanske införa någon sorts central kontroll? Eller?

Så har vi okunskap om vad matematiken är och vad den inte är. Har vid många tillfällen fått frågan om man verkligen kan använda matematiken till någonting! Detta under lektioner i fysik. ”Funkar liksom matta här?” heter det. Konstigt! Minns ett annat intressant exempel. I en insändare i Hbl berättade en person att hen bara löser sudokun med bokstäver i stället för siffror. Då är det ju inte matematik! Som om matematik bara skulle vara någon sorts aritmetik!

Matematiken är ju inte i sig en tillämpad vetenskap. Men för många av oss blir matematiken intressant när den kan användas till någonting. Och vi använder den ofta utan att egentligen vara medvetna om det. Inte bara när vi planerar vår budget, utan också t.ex. när vi funderar på vilken väg vi skall köra till jobbet, så att trafiken löper, när vi planerar vår semester, när vi väljer vilken butik vi handlar i osv. Det är inte alltid fråga om en specifik numerisk process. Ofta är det någon sorts logiskt-kvantitativt resonemang i stället. Man väger mentalt fördelar med nackdelar och söker en modell. En matematisk eller fysikalisk sådan. Skillnaden ska inte vara så stor.

Kan man köra på denna linje i skolan? Man gör det i t.ex. fysik och kemi. Möjligen i biologi och samhällslära? Men i matematik? Ett praktiskt problem är att stoffet är vidlyftigt och tiden knapp! Men ändå? Många unga väljer bort ämnet matematik så mycket det bara går. Vilket är oerhört  trist.

Bloggaren vet inte, men tar sig rätten att fundera! På webben hittar man en hel del motsvarande människor som funderar. Många av dem matematiker no less! Gå till exempel in på Flipboard, sök Math Education och kolla antalet systemkritiker inom undervisningen. Ytterst intressant.

Så har då årets studentresultat publicerats. Tog mig friheten att ännu en gång kopiera materialet till en Excelfil och analysera en aning. Gymnasierna är rankade enligt medelpoäng per student. Dessa är beräknade så att ett L ger 7 poäng och sedan följer E-6, M-5, C-4, B-3, A-2 och slutligen I-0. Data i sin helhet ser man här. Skolorna är sorterade enligt poängen i de fyra obligatoriska ämnena, men samtliga ämnens medeltal finns med i Excelfilen för den som vill kolla resultatet så.

De svenskspråkiga skolorna är färgmarkerade i filen. Här visas en jämförelse av dessa skolor som en bild: (Egna skolan Brändö gymnasium är markerad med blått enligt bloggarens val.)

Skärmavbild 2017-05-19 kl. 21.23.27.png

En annan jämförelse jag brukar göra, är att testa hur vi svenskspråkiga klarar oss i relation till alla studenter i landet. Den statistiken visas här:

Skärmavbild 2017-05-19 kl. 21.25.17.png

Vi behöver inte skämmas! Bra gjort abin!

Rankinglistorna kan kritiseras, men de ÄR intressanta!

Det hör man ofta sägas. Inte minst i debatter där människor med stark tro på någonting försvarar sitt sätt att tänka. Debatten må sedan gälla religion, hälsobringande kristaller eller pyramider, någon diet, politisk åsikt eller annat. Den som väljer en vetenskaplig världssyn, ser ut att uppfattas som tvärsäker och oförmögen att tänka om. 

Låt en gammal fysiklärare säga ifrån. Det kan inte vara mera fel än så här. Ingen seriös anhängare av vetenskap är tvärsäker på allt. Det man lär sig då man studerar någonting på djupet, är hur mycket frågetecken det egentligen finns! Säkerheten står ofta motparten för. Man är säker på att man har upplevt kristallens helande effekt t.ex. Förra gången den plockades fram, upphörde ju hostan. Bara en vecka senare. Så det så!

För att citera Karl Popper. Vetenskap bör alltid kunna falsifieras. Om någonting inte stämmer, ska man bygga vidare på teorierna, tills pusselbiten passar bättre i mönstret. Men perfekta teorier kan antagligen aldrig utvecklas. Allt som inte låter sig falsifieras, kallade Popper pseudovetenskap. Om man i stället för att söka nya lösningar väljer att bortförklara när det inte går som man vill – då sysslar man enligt Poppers nomenklatur med pseudovetenskap. Sådant kan ta sig många uttryck. Kanske man säger att pyramiden inte höll kniven vass för att en tvivlare såg på. Kanske man säger sig ha misstolkat Herrens vilja för att ens kandidat inte blev invald någonstans. 

Popper har kritiserats som filosof. Det hör också till spelets regler. Men hans klassificering av vetenskap är fascinerande. 

Vetenskapen är inte heller ett stillsamt egotrippande utan en omfattande social verksamhet. Man samarbetar! Och när man gör det, brukar det bli bra. Det finns nämligen en drös ytterst smarta personer därute, trots att vissa märkliga individer väljs till presidenter och statsministrar – något som får en att tvivla på mänsklighetens kollektiva intelligens. Den kollektiva verksamheten finurliga människor emellan gör att vetenskapen kan förklara massor av saker och det med stor säkerhet. Mycket större än idealisten med sin potentiella nyandlighet eller motsvarande. Men rubrikens utsaga skulle man helst slippa. För vetenskapen har inte ett svar på riktigt allt. Bättre ändå det än att vara tvärsäker och inte har svar på just någonting alls!

%d bloggare gillar detta: