I en metropol kommer man nära andra människor, både på fritiden och på jobbet. Det här är ofta bra, men det kan finnas stressmoment. Bullriga grannar, grälsjuka fyllbultar i bussen osv.

En detalj som är intressant, är hur man kommunicerar med någon enskild människa i en större grupp. En del av oss talar högt och ljudligt med någon i mobiltelefonen, eller grannen. Hela bussen får veta om privata problem och kompisars märkliga hälsotillstånd. Andra är lite mera lågmälda. Det intressanta är att det som retar bloggaren mest, är viskningar. Väsande, pysande ljud – ofta kombinerade med aggressiva sidoblickar. Det påstås ibland att man viskar för att inte störa. Min hypotes är att viskningar upplevs som ett hot av oss som lägger märke till dem. Någon har en angelägen hemlighet som jag inte får höra. Det måste finnas en orsak! Vad kommer sedan? Ett påhopp eller en attack. Obehagligheter av annan sort? Viskningar framkallar aggression!

Jag kan leva med lågmält mummel i alla fyra väderstrecken, men viskningar och rop (finns det en film eller bok som heter så??), är störande. Vi får väl höra på Aristoteles råd om den gyllene medelvägen här med.

Frugan och jag har en annan strategi. Om vi i en grupp människor samtalar privat (lågmält) om någonting, som är ytterst privat eller hemligt (t.ex. vad som ska skaffas i present åt någon), har vi en tendens att byta språk. Det är förstås ingen idiotsäker metod, men ändå. Svenska, finska, engelska och t.o.m. lite tyska tas upp, beroende på omgivningen. Då kan man kommunicera utan att förfalla till den väsande viskningen.

Under konferensresor har utländska kolleger någon gång varit inne på samma sak. Kolleger med engelska som modersmål har sagt sig vara mycket medvetna om att de aldrig kan vara anonyma. Nästan alla de stöter på kan åtminstone lite engelska. Undrar hur det här påverkar en människa!

Bloggaren har som avsikt att mumla vidare! Inget pssss här inte!

Annonser