Vem talar han om? Jo barnbarnen! Båda flickorna är nyfikna och ställer ofta frågor. Vad är det där? Varför är det si eller så? VARFÖR?

Den vuxna har sedan en rosenröd dröm om hur fortsättningen ser ut. Man tänker sig att de små sitter framför en med filosofiska blickar och njuter av den visdom som flödar omkring dem då man svarar! Kucku heller! Medan man försöker svara, dansar de vilt omkring, tjuter och viftar med armar och ben. Jaha, tänker man. Vi tar det kanske senare. Sedan kommer mamma eller pappa hem från jobbet och de små berättar detalj för detalj vad man sagt dem, medan de busat på som vanligt!

Hur klarar de av det? Hur kan de överhuvudtaget uppfatta någonting, när de skuttar omkring som spattiga kaniner? Det är en stor gåta! Kanske är det så, att barn helt enkelt är konstruerade så här. De lär medan de jumppar, leker och håller på. Kanske är det också så, att vi vuxna måste acceptera det. Vi kräver ögonkontakt och fullständig närvaro, bara när det vi säger är speciellt viktigt. I övrigt låter vi naturen ha sin gång.

Gäller det här tonåringar på jobbet också? Hm, man får kanske komma med en from önskan om att det måtte vara så!

Annonser