Vi människor hamnar ibland inför jobbiga valsituationer. Då är det skönt att få stöd av någon medmänniska. Problemen varierar. Det kan vara äktenskap som knakar i fogarna, arbete som innebär ett flytt utomlands, val av bostad, val av studieinriktning …

Det finns de som gärna delar med sig om hur de anser att var och en ska välja. ”Skilj dig du bara!”. ”Börja studera ekonomi!”. ”Flytta du, barnen får lov att anpassa sig!”.

Bloggaren har alltid haft svårt att säga si eller så. Oftast känner jag inte till helheten tillräckligt för att komma med en vettig analys. Dessutom är vi människor olika. Mitt resonemang behöver inte omfattas av en annan person! Hur ska man då kunna rådge? Om det hela går fel, kan den som man rådgett i värsta fall skylla eländet på en. Man kan alltid lyssna och diskutera, men det där med att fatta beslut för andra, det känns liksom fel.

Har detta med lärarjobbet att göra? Jo!

Elever frågar ibland vad de ska studera. Bloggaren vet inte. Svaret måste man hitta inom sig själv! Det borde inte vara lärare, föräldrar eller andra som avgör dessa saker. Klarar en ung människa av det? Många gör det!

Efter en drygt 30-årig karriär, händer det ändå att man träffar på fd. elever som vantrivs med studie- och jobbval. ”Jag borde ha valt själv” är en sats jag hört mer än en gång. Betydligt flera gånger än ”Jag borde ha hört på” faktiskt. Tydligen kan en känslig ung människa inte alltid frigöra sig från eventuella rådgivare – det må sen vara föräldrar, lärare eller andra! Det händer också att jag förvånar mig över föräldrar som vill förverkliga sina livs drömmar via sina barn! Vi äger inte barnen! Vi kan inte i långa loppet kommendera på dem som föräldrar! När de är små, behöver de vägledning, men efter gymnasiet, ska de nog hitta sin väg själv!

Märkligt detta!

Annonser