Bloggaren åkte hem med bussen i fredagsrusningen. De ca 12 kilometrarna krävde närmare en timme färdtid. Passagerarna tillbringade tiden på olika sätt. En ung kille bakom bloggaren i bussen lyssnade på musik med sin mobiltelefon. Om man lyssnade riktigt noga kunde man höra en och annan ton. Stillsam musik. Inte discotrummor!

En medelålders man vände sig plötsligt mot killen och fräste att han skulle stänga av musiken. Det gjorde han inte, men tonade ner den. Ok. Visst ska vi äldre kunna tillrättavisa yngre vid behov. Det gör jag dagligen på jobbet, men…

Jag reagerade inte genast, men långsamt började jag lyssna och känna mig för. Killens musik lät så svagt att jag måste koncentrera mig för att notera den. Hur var det med andra i bussen? Ett par bänkar framför oss satt en dam som högt och ljudligt pratade i telefon. På franska, så de flesta av oss kunde inte hänga med. Bakom satt ett par telefonpladdrare till. De snackade illa om sina medmänniskor med namn och allt. Två småbarn grät. Ett äldre par ondgjorde sig över trafikverket (högljutt). En dam hade stänkt parfym på sig så att bloggaren som astmatiker kände början till en mindre attack. Herremannen som gnällde på den unga hade också varit generös med rakvattnet.

Det finns mycket som irritera en bussresenär. Den unga killen låg ganska så långt nere på listan! Varför attackera honom? Är tillrättavisarna rädda för att vuxna ska ge tillbaka?

Bloggaren borde ha blandat sig i, men fredagströttheten tog över.

Annonser