Det finns termer som blir på modet. Termen åldersfascism är kanske en sådan. Vanligen används den av oss äldre då vi känner oss åsidosatta på jobbet eller ute i samhället. Kan man se lite mera nyanserat på saken?

Det finns en tendens hos oss ”lite mognare” att se ner på ungdomlig iver och experimentvilja. I lagom stora doser är det här ok, men det kan slå över. Ute på stan vandrade jag efter en familj på utflykt. Det var antagligen mor- eller farföräldrar som umgicks med en barnbarn, en flicka just under tonåren i ålder. Flickan var ivrig fotograf. Hon sökte bildvinklar och motiv. De ”gamla” ondgjorde sig. Du ska inte hassa bort filmen, sa de. Flickan påpekade stillsamt att hon hade en digitalkamera. Ingen film alltså. Reaktionen? Ha ha, ingen film! Vad fånigt! Är det sånt man lär sig i skolan nuförtiden?

När teknologimotviljan går så här långt, är situationen kontraproduktiv. Visst ska vi prova på nytt! Om det inte fungerar för oss, kan vi med gott samvete låta bli att utnyttja det. Ett omdömeslöst och framför allt otestat kritiserande av alla de innovationer ungdomen idag provar på – teknologiska eller annat – är också en typ av åldersfascism!!!

Om en del av oss äldre har den här inställningen till vår omvärld, är det kanske inte underligt att somliga yngre sidsteppar oss. Det är tillåtet att tänka efter det att vi fått ut betygen från högskolan, gift oss, skaffat barn, fått körkort, gjort värnplikten – eller vad det nu finns att skylla på.

Hoppas flickan med kameran fick några pangbilder. Det är hon värd!

Annonser