Tidigare var det viktigt för en astronom att ha god syn och artistisk förmåga. Varför det? Man tittade på himlen och detekterade vad man såg med ögonen. Likaså kunde man vara ofta tvungen att teckna av det man såg! Sedan kom hjälpmedel. Teleskop av olika slag, fotografiska plåtar, elektroniska lagringsmöjligheter mm. Jag hävdar att kravet på en mycket god syn och konstnärstalang inte idag är ett måste inom det området. Läste häromdagen om en astronom med doktors grad som påstod att hon mycket sällan har sett stjärnhimlen. Hon jobbar i New York, där stadens ljus täcker det mesta synliga under nätterna. Observationer gör hon via dator.

Motsvarande exempel kan hittas i andra vetenskaper också. Måste man vara slängd i huvudräkning och memorering av formler i matematik och fysik t.ex. Bloggaren hävdar att så INTE är fallet. Den som jobbar mycket med de här sakerna, lär sig i alla fall tänka kvantitativt och använda minnet, men ska det här vara en bas för t.ex. utbildning? Vi har tabeller och teknik! Vi måste kunna utnyttja detta!

Bloggaren hävdar att vi inom skolvärlden fokuserar för mycket på mekaniskt rabblande och för lite på en äkta förståelse av fenomenen. Jag påstår inte att huvudräkningstalang skulle vara av ondo – tvärtom! Jag påstår däremot att det finns andra vägar till djup kunskap! Jag känner ämneskolleger som är mycket svaga på huvudräkning och ändå klarar sig förträffligt! Jag känner också rätt så grovt dyslektiska personer, som trots sitt handikapp klara akademiska yrken med teknikens hjälp. Stavningskontroll med datorer t.ex.

En liten lustig detalj. En av de absolut skarpaste ”huvudräknare” jag stött på inom skolsektorn, är inte matematiker/fysiker utan språkvetare! Vi borde kanske granska de krav och ramar vi ställer upp för specialkunnande. Fram för ett fritt kritiskt tänkande, viljan att ta reda på saker och ting och en en allmän vilja att klara av saker och ting (”perkelementalitet”).

Annonser