Hela världen förfasar sig över tragedin i Connecticut. Ca 30 döda och av dem ett tjugotal unga barn. Många frågar sig hur det är möjligt. Man säger sig ha svårt att förstå hur förövaren resonerar osv.

Bloggaren är ingen psykolog, men tycker sig se ett mönster här. I min egen ungdom led jag av allergier och astma. Blev tvungen att dra mig åt sidan då andra unga idrottade och gick på. En tid blev jag mobbad för detta. Sedan började hälsan bära bättre och den fysiska prestationsförmågan med den. Någon av mobbarna fick på käften och lämnade mig sedan i fred.

Det som fortfarande skrämmer mig är den intensitet hat kunde ha. Skulle jag ha givit efter för de mörkare instinkterna, kunde jag mycket väl ha klubbat ihjäl ett antal av de skitstövlar som tidigare pinat mig. Vad satte stopp för det, förutom insikten att samhället skulle reagera negativt? Någon form av inbyggd pliktetik tror jag. Man gör bara inte så – det var så jag resonerade. Minns det fortfarande.

Om en ung människa lider tillräckligt kan det gå åt skogen. Mången ung är utstött, arbetslös, föraktad och illa behandlad. Då gror mörka tankar. Hat och hämndbegär tar över. I USA är dessvärre tillgången till verktygen garanterad. Man får lätt tag på högeffektiva vapen. Ta sedan ett beslut på att hämnas och dessutom utplåna sig själv. Då behöver man inte bekymra sig om hur samhället reagerar! Cirkeln är sluten.

Vad ska vi göra för att undvika sådana tragedier? Det finns säkert inga enkla svar på den frågan. Skulle det vara enkelt, hade vi redan åtgärdat det!

Ska samhället ta sig an alla? Ska den som inte orkar, vill eller förmår prestera understödas? I USA säger republikanen nej och demokraten försiktigt ja, något överförenklat uttryckt.  Hur är det här hemma? Tänker inte gå in på de olika politiska partiernas filosofier. Det kan vi alla göra på egen hand. Ett är ändå säkert. Ju mindre vi bryr oss, desto större blir risken för att någon brister och gör saker man inte vill tänka på.

Att förstå mekanismen är inte att acceptera! Vi kan alla försöka göra något. I vårt sätt att bemöta andra. I våra val av politiska representanter. I våra försök att motverka mobbning i skolor och på arbetsplatser. I vårt sätt att behandla chefer och underlydande.

En vänlig kommentar värmer otroligt. Kanske därför att den fås så sällan!

 

 

Annonser