I samband med karusellen kring ryktena om jordens undergång för några dagar sedan, kunde man se två läger. Det fanns de som i bästa  new age-anda förväntade sig någon sorts plötsligt och mörkt öde. Det fanns också de som tydligen anser oss människor vara odödliga. Ingenting kan väl hända världen. Den är ju så stor och har funnits så länge.

Hur ser en naturvetare på saken? Kanske lite mera ödmjukt. Vår existens är minsann inte självklar. Kosmiska katastrofer har inträffat tidigare. För 64 miljoner år sedan strök en stor del av livet på jorden med. Detta på grund av en stor stenbumling som ramlade ner från rymden. Den hypotesen har växt sig stark och evidens finns. Vi har också senare haft andra utmaningar. Supervulkanutbrott, istider, klimatväxlingar och annat otrevligt. På lång sikt händer tuffa saker med vårt jordklot. Vattnet tar slut i något skede, eftersom jordens inre långsamt kallnar. Solen blir en röd jättestjärna förr eller senare, vilket slutgiltigt förstör planeten. De här problemen ligger förstås mycket långt i framtiden, men ändå…

Dessutom är vi människor en art bland andra. Arter tenderar att komma och gå. Hittills har evolutionen lett mot oss, men ingen vet vad framtiden för med sig.

Är inte det här en dyster världssyn? Det tycker inte bloggaren. Ingen individ lever för evigt. Varför skulle en art eller en kultur göra det?

För den som vill hoppas på en mycket långsträckt framtid finns dessutom vissa ljusglimtar. Vi människor är en art som har uppnått en medvetenhet om vår värld och vi har i viss mån möjligheter att påverka den. I positiv eller negativ riktning!! Så här i juletider lägger bloggaren fram en förhoppning att vårt kollektiva förstånd ske göra framtiden, om inte lång, så åtminstone ljus.

Annonser