Vi lever i ett samhälle som kallas demokratiskt. Vi har rätt att göra vår röst hörd. Blir vi hörda? Det varierar. Många av våra arbetsplatser, föreningar, statliga verk, församlingar och annat är toppstyrda. Besluten fattas av ett relativt litet antal personer med makt! Lyckas de i sitt arbete? Det varierar!

Bloggaren vill för att undvika missförstånd påpeka sig själv vara nöjd med sitt arbet. Som lärare har man en stor frihet att verka som man vill, vilket ofta (men inte alltid) slår ut till det bästa.

Bloggaren tänker på saker man hör medmänniskor referera till. De finns tydligen en enorm vilja bland en del människor att benämna sig chef. Att få bestämma över sina medmänniskor. Att fatta beslut utan att motivera eller reflektera. Ett sätt att få sin vilja igenom ser ut att vara döljande av relevant information. Då kan man förstås påstå att man inte ljuger, men ärlighet har en bredare bas än så.

Chefsutbildning är på modet. Dessa människor sitter på kurser och seminarier. Vad lär de sig? Bloggaren vet inte. Har aldrig velat vara chef! Utåt verkar det som om man lär sig jämka med sina underlydande för att få sin vilja igenom.

Kunde man bättra på saken? I vårt västra grannland har man MBR har jag hört. Medbsestämmanderätt! Ska en soffa beklädas med nytt tyg, ska hela personalen storma om färgval. Tror inte på den metoden heller. Då skulle mötena bli ännu fler än idag, då de redan allvarligt begränsar mångens vettig människas arbetsförmåga.

Någon sorts medelväg skulle kanske vara det bästa. Som det nu är, har många av oss allvarliga ”chefsproblem” ser det ut som! Det är på tok för många som klagar nämligen!

I en demokrati ska man bli hörd. Det borde också beslutsfattare notera. Beslut tillfredsställer sällan alla! Trots det, måste de kännas motiverade! Där ni chefsutbildare, har ni en uppgift att tackla!

Annonser