I Hbl (3/5/13) kan man läsa om en tragedi i USA. I Burkesville, Kentucky, fick en fem år gammal kille ett eget fint gevär. När man får ett nytt verktyg eller en leksak, måste man ju prova om det fungerar! Det är helt naturligt. Problemet var att killen provade vapnet på sin syster, som inte överlevde experimentet.

Vad ska nu en bloggare på andra sidan klotet tycka om saken? Ett par saker kanske.

Ska verkligen femåringar förses med vapen??? Den amerikanska juridiken på området tänker jag inte lägga mig i här. De frågan är för stor och min kompetens för liten. Men femåringar? Ett vapen är väl knappast en leksak, och leksaker är vad man ska förse barn med!

Det andra jag reagerade på i artikeln, var mormoderns kommentar. Hon sade sig vara förkrossad, men att det som skett var Guds vilja. Flicka är i himmelen nu. Det var hennes tid att kallas!

Det här låter extremt, men man hör argumentet i olika former och grader av allvar här hemma också. När man klantat till det, skyller man ifrån sig med argumentet att det som skett var Guds vilja. Ibland använder man argumentet i motsatt riktning. Man använder Guds vilja som motivering för det man gör. Sedan hittar man på någonting, i värsta fall ganska ogenomtänkt.

Bloggaren har alltid reagerat hårt mot argumentet. Är det inte höjden av hybris att påstå att vi vet Guds vilja – och det oberoende av hur vi tolkar begreppet Gud. Det här är ett sätt att frånsäga sig ett ansvar, att skylla ifrån sig när man inte räcker till.

Nej, det är verkligen tillåtet att använda det egna förståndet också – och t.ex. se till att barn får leksaker de är mogna för!

Annonser