Det går stormigt till i Johannes församling i Helsingfors. Enligt nyhetsmeddelandena är det två präster som leker bossar i sandlådan och speciellt trakasserar kvinnliga medarbetare. Konstigt! Inte för att bloggaren är förvånad! Läget är inte bra i Petrus församling i samma stad heller. Den församlingen är stockkonservativ och borde kalla sig Paulus församling. Bloggaren har med äkta hälft insett att saken är besvärlig att åtgärda. Har därför tagit steget över språkgränsen till ortens ljusa finskspråkiga församling. Bättre så!

I en tid när folkkyrkan är i trångmål med minskande mängd församlingsmedlemmar, är dylika saker svåra att förstå. Den kyrkliga samfälligheten och biskopen får sig en känga. Varför inte ryta till? Bloggaren vet inte! Kanske är lagstiftningen sådan att det inte finns mycket att göra. I så fall är situationen ytterst trist. Orättvisor, ondska, förtryck och annat jävligt måste alltid åtgärdas, tom. inom den organisation där man predikar för saken på teoretisk nivå.

Jag tror att vi har två typer av arbetsplatser i samhället, de utåtriktade, öppna och genomskinliga och så de slutna, introverta och hemlighetsfulla.

Storföretag som Nokia och dylika hör till första kategorin. Där är man beroende av en samarbetsförmåga, har bloggaren för sig. Om man beundrar sig själv för mycket, får man söka nytt jobb. Ofta får man jobbet gjort, men kanske är kostnaden den personliga hälsan. Det gäller att både vara smart, innovativ och social. Så länge man bara orkar.

I den andra kategorin, den slutna, har vi kanske församlingar, skolor, mindre organisationer, småföretag, mindre statliga och kommunala verk osv. Omgivningen är tillfreds med att enheten över lag fungerar. Dåligt med kvalitetskontroll, chefskontroll osv. Ibland kan man lata sig här, men det kan också hända att medarbetare och chefer i brist på rollmodeller utvecklas till små benitos, som får tågen att följa tidtabellen, men på bekostnad av medarbetarnas välmående!

Kanske har jag fel, men min tanke är den ovan nämnda!

Skolorna har en viss intern kvalitetskontroll som baserar sig på lärarnas vilja att göra ett gott jobb. Förmågan kontrolleras ändå inte och en lärare kan vara en skolans brödpräst (brödlärare?), utan att anamma en enda ny metod under sina ca 40 arbetsår. Lönen rullar in i alla fall. Som tur är accepterar de flesta idag inte den rollen.

På den slutna arbetsplatsen låser vi in problemen. Man måste ofta begå direkta juridiska brott, för att omplaceras eller ens vidtalas. Ibland sväller problemen över gränserna. Små saker blir till katastrofer och grova felaktigheter skyfflas under mattan.

Någon sorts mellanting skulle sitta väl. En arbetsplats där varje anställd känner sitt ansvar och är beredd att erkänna andras förmåga, där cheferna verkligen är lyhörda, utan att ändå krypa för någon. Ett Utopia kanske? Ibland känns det så.

Vad ska man göra? Det är trist när man måste gripa till den tredje statsmakten när saker blir fel. Men hjälper inte annat, är det ju den saken den finns till för bland annat! Gräv på journalister! Ibland hittar ni en godbit!

Annonser