Ibland är det svårt att fokusera på ett entydigt tema när man snackar, bloggar, kommunicerar… Så är fallet i detta inlägg. Läste via en fb-länk om en artikel i en finskspråkig läkartidskrift. Artikeln behandlade vår oförmåga att trösta en medmänniska i trångmål.

Två helt olika saker slog bloggaren i artikeln. Det ena var finska språkets ”fyndighet”. Det andra var artikelns tema i sig. Vi tar vardera!

Skribenten använde sig av termen ”kevytlohduttaminen”. Ska försöka översätta. Ordet ”lohduttaa” betyder trösta. Ordet ”kevyt” betyder lätt, närmast i betydelsen att någonting har en liten massa. På finska klingar termen solklart. Hur ska den översättas? Bloggaren kunde tänka sig ”ytligt tröstande” eller ”ogenomtänkt tröstande”. Någon kommer säkert på någonting bättre. Varsågod bara! I finska språket hittar man massor av ytterst träffande och fungerande ordkombinationer och vändningar. Åsikten må var högst personlig och kanske obildad, men den är min!

Så till själva sakinnehållet. De flesta av oss får i något skede av livet dåliga nyheter. Sjukdom, ekonomiska katastrofer, död och elände. Omvärldens reaktioner är intressant. Artikeln nämner två vanliga reaktioner. Den ena är av typen ”Du får inte vara ledsen, det kunde ju vara MYCKET värre!”. Den andra är att börja fabulera om statistik. ”Du får inte vara ledsen. Enligt statistiken, går det ganska ofta bra i fall som det här!”.

Bloggaren tror att problemet är att man inte låter en medmänniska vara ledsen. Det är en naturlig reaktion, när katastrofen kommer. Jag är absolut inte en expert på det här och gör säkert fel själv när jag försöker visa empati. Det är nämligen allt annat än lätt.

Vad beror de här kommentarerna på? Har ofta funderat på det. Kan det vara så att Jantelagen gör att vi uppfattar våra egna sorger och bekymmer som så betydande, att andra inte ska komma och häva upp sig? ”Jag” är ändå den största martyren! Otrevlig tanke! Kanske är mekanismen den, att det är obehagligt att se sorg i en medmänniska, vilket leder till att vi känner ett tvång att vrida verkligheten tillbaka i en normal riktning?

Själv försöker jag undvika argumetet om att det kunde vara värre. Statistikargumentet har jag fallit i fällan med flera gånger. Som fysiker tänker jag kvantitativt. Andra gör det kanske inte, speciellt när det kör ihop sig.

Som sagt. Det är inte lätt det här. Bra att saken diskuteras och noteras dock!

Annonser