Det där med husdjur i staden är en knepig sak ibland. För några år sedan hade vi grannar med en stor hund. Den var tydligen en korsning mellan en schäfer och en finsk spets?! Den såg ut som en godsint varg, men svansen stod rakt uppåt som ett stort frågetecken.

Hunden hette antagligen Leevi, men åtminstone i den egna trappan var den känd som Leeviperkele. Orsaken var att varje gång husse kom hem från jobbet, hörde halva huset ett vrål LEEVIPERRRKELE. Varje dag samma sak! Som en klocka från Geneve.

Hunden lät sig inte bekomma. Den var på gott humör hela tiden. När bloggaren gick ut på balkongen på morgonen, brukade LP hälsa med ett lågmält vuff. Alltid lågmält. Alltid en gång! När vi möttes på gatan, brukade LP krafsa lite på bloggaren sko med tassen. Han ville bli klappad.

Jag vet inte vad hunden ställde till med på dagarna, men är man ensam hemma i timtal, vill man väl ha någonting att göra! Bloggaren har inga husdjur (nåja, några blomflugor och en sur spindel finns ju att umgås med). I en stadslägenhet måste tillvaron bli lite tuff för ett djur.

Jag saknar LP. Han hade karaktär! Jag hoppas han fick leka på en öppen gård någonstans den dag grannarna flyttade bort.

Annonser