Vi människor är förtjusta i status quo. Det som gäller nu, ja det ska vi för f…n inte ändra på! Och hör sen!

Visst är det bra att vara kritisk och inte huvudlöst kasta sig in i vad som helst. Men… I dagens Hbl (2/10/13) fanns en insändare om att Helsingfors stad kanske borde säga ja ibland. Som exempel tog man upp Guggenheim och det där tornhotellet som nådde ritbordet men inte längre.

Bloggaren vet inte riktigt om just Guggenheim är ett så väl valt exempel. Har lite ambivalenta känslor för museet själv, så länge det kostar samhället en massa, placeras på föreslaget ställe osv.  I princip förstår jag ändå insändarens frustration. Tornhotellet? Hm!

Under många herrans år var det omöjligt att få till stånd kablar för data och dylikt i husbolaget. Tanterna sade att de inte ville och röstade ner förslaget. Ber om ursäkt för termen tant, men faktum är att inte en enda äldre herreman motsatte sig i detta fall! Intressant i sig! Kanske var de flest döda? Kanske var de under toffeln? Argument som att lokalernas värde minskar om de enda ledningar man hittar i huset, installerades då Krusse var i sina krafts dagar, ja se de klingade för tomma öron! Till slut blandade sig myndigheterna i saken och påpekade att det här inte är en sak som kan avgöras genom vetorätt. Utvecklingen måste gå framåt. Tanterna fick svälja sin förtret. Idag är de i regel nöjda! De fick fina TV-kanaler och några av dem surfar på webben!

Det som retar bloggaren mest är inställningen att förändringsmotstånd är lika med vishet. Man sitter där och röstar ner allt som rör sig, sätter pannan i djupa veck och känner sig oerhört nöjd över sin egen intelligens!

Hur många nymodigheter har inte stött på patrull? Då Lister förklarade att läkarna borde tvätta händerna mellan patientåtgärderna, då vägrade man. Det kostade många barnföderskor livet.  Då möjligheten att skicka epost dök upp, menade många bekanta att sådana fjollerier skulle de i princip aldrig börja utnyttja. Se bara hur det fungerar idag!

I mitt eget jobb som fysiklektor, ser man också effekten. Det sägs att skolan ligger 25 år efter resten av samhället. En nyutbildad lärare har rätt att själv välja sina undervisningsmetoder. Är man av det bekväma slaget, kör man på rutin från det ögonblick man tar ut sina papper på högskolan. Det krävs arbete för att förnya sig! Det är enklare att säga att det som fungerar nu, det ska vi inte reformera. Sedan jobbar man med den inställningen i 40 år. Det är klart att skolan blir efter.

På privata sektorn måste man hänga med. Om inte, blir det mindre klirr i kassan. Det här är ett faktum på gott och ont. Inom det kommunala är utvecklingskraven inte lika stora. Där kan man i princip jobba med en gåspenna ännu idag – vilket också en del av oss gör, åtminstone på det mentala planet.

Bloggaren påstår att det inte är särskilt vist att alltid säga nej! Ibland kan en konsekvensanalys visa att svaret ja är bättre! Framför allt är det skäl att prova då man får en chans, utvärdera, fundera och reflektera.

Om det visar sig vara smart att säga ja – då ska man våga göra det!

Annonser