I går firades Svenska dagen – också här i Finland. Brändö gymnasium fick besök av grannskolan, Kulosaaren lukio. Finskspråkiga elever snackade svenska och deltog i undervisningen några timmar. Det gick bra.

Landets största tidning, Helsingin sanomat, har reagerat på det hatklimat vi har i landet just nu, där bland annat vi finlandssvenskar fått ta emot ett och annat, och inlett en kampanj för att stöda oss svenskspråkiga. Det känns bra. Att leva i en minoritet är inte alltid så lätt. Tidningen intervjuade bloggaren för någon vecka sedan. Bodde som ung i en så kallad svenskgård, där en stor del av grannarna snackade svenska. Bor kvar i gården, men svensk är den inte längre. Snarare internationell. Funkar bra!

Bloggaren har fått en lite ambivalent inställning till det svenska. Som ung rörde jag mig mellan gårdarna i Gamlas, där jag bodde/bor. Hade både finsk- och svenskspråkiga vänner och kompisar. Gick skolan på svenska. Det fanns intressanta skillnader mellan språkgrupperna. En ny svenskspråkig bekant, inledde ofta med att fråga om mitt konstiga namn och vad farsan sysslade med. När jag förklarade att han var konditor, var klassificeringen klar. Arbetarson! Inte så bra! Det hände aldrig att en finskspråkig kompis ställde den frågan på direkten. Möjligen funderade vi på saken när vi kände varandra bättre, men en grund för någon klassificering blev det inte.

Nej, jag är en arbetarson och känner mig till freds med det, oberoende vad snobbarna har ansett. En av dem träffade jag senare i livet. Hen frågade vad jag gör nuförtiden. Berättade att jag är fysiker och jobbar som gymnasielektor. Reaktion? ”Wau. Du har verkligen stigit på den sociala skalan!” Fy fasen. Har aldrig ens reflekterat över saken. Jag sysslar med precis det jag är intresserad av, fint eller inte.

Trots en låg ställning i kastväsendet förväntades man stå för konservativa värden. Man skulle vara borgerlig och kristen, rösta på Svenska folkpartiet (helst på någon av de borgerliga kandidaterna där) osv. Hur reagerade bloggaren? Nja. Intog en sorts allmän försvarsinställning. SFP? Nej minsann. Borgerliga värderingar. Knappast. Kristendom. Kanske, men med betydande randvillkor.

Har läget ändrats? Gäller fortfarande det där med att ”svenska talar bättre folk?”

Man blir kanske lite försiktigare med åren. Vill inte själv klassificera för mycket! Alla är inte som snobbgänget i Helsingfors eller andra ställen. Många av oss finlandssvenskar är helt vanliga knegare. Attityderna har också mjukats upp. Det är år sedan någon försökte påminna mig om min bakgrund på ett negativt sätt. Idag vill jag ofta visa min trots allt svenskspråkiga identitet. Vill också vara tydlig med vad det innebär. Min flagga är de blåvita. Mitt eventuella idrottslag det finländska. Min stolthet över Sibelius är äkta osv. Men jag talar svenska och skriver detta på samma språk här i Finland.

Allting har snobbarna inte lyckats ta död på. Trots goda försök.

Annonser