Bloggaren sitter hemma och funderar på nästa arbetsvecka. I TV hör man högmässan från Borgå. Äkta hälften följer med hur man firar det 90-åriga Borgå stift.

Jag har alltid förundrat mig över språket inom vår kristna tradition. Som ung fanns det massor av ord, uttryck och fraser som gick mig fullständigt förbi. De var ålderdomliga och användes bara inom kyrkan. Nu spökar ett sådant uttryck igen. I TV talar man om fåvitska jungfrur. Man nämner förstås att det är en term i den gamla översättningen av Bibeln från 1917. Idag används modernare språk. Tidigare kunde jag förstås läsa sammanhanget. Kloka jungfrur figurerade också. Då gissade jag mig till vad fåvitsk betyder!

Ska man hänga upp sig på ord? Kanske inte när man en gång förstår dem. Som lärare vet jag ändå att om man vill få sitt budskap förstått, måste man välja sina ord noga. Man måste tala så att eleven har en möjlighet att smälta budskapet. Visst ska man emellanåt införa nya termer – också svåra sådana. Men då måste de förklaras i flykten så att säga. Inte briljeras med. Inte användas så att bara de redan invigda/troende kan förstå vad man säger.

Språket inom kyrkan har moderniserats en hel del under bloggarens egen livstid. Det är bra. Agnostikern i mig diskuterar gärna frågor om tro och tradition. Då är det bra att ha förståeliga termer att svänga sig med.

Har jag stött på fåvitska jungfrur under min yrkeskarriär? Nja – kanske någon gång!

Annonser