Morsan börjar nå en viss ålder. För några månader sedan berättade hon att det känns lite svårt att bo ensam hemma. Vi beslöt att det var dags för flytt till ett serviceboende. I går hyrde vi en flyttbil och släpade de saker hon ville ha med sig till den nya adressen. Släkten var på plats. Äkta hälften var barnvakt, medan undertecknad och dotter med man släpade och knogade. Flyttbilen var så pass rymlig, att vi klarade oss med en enda körtur. På ca 80 kvadratmeter ryms det betydligt mera av livets materiella saker än man kan tränga in i en enrummare. Bloggaren tror ändå att det slutligen gick bra att välja. Väldigt mycket av det vi omger oss med, behövs egentligen inte.

Morsan har funderat av och an på det här. Nu verkar det ändå bra. I servicehuset, Kristinagården i Haga, finns det människor att prata med och någon att kontakta om det uppstår problem. Inte ser det ut att vara brist på mat heller. Hon verkar nöjd. Rörligheten finns kvar. Hon klarar av att ta sig en tur på stan då hon vill.

De här sakerna har förändrats under de senaste årtiondena, åtminstone med tanke på människors attityder. När morsans föräldrageneration inte längre klarade sig, fanns det en viss panik för ”fattighuset”. Den termen har jag inte hört på länge. Tvärtom ska man vara ganska solid för att ha råd med serviceboende!

Politiken här i landet går för närvarande ut på att åldringar ska bo hemma och klara sig själv. För all del! Men när det inte längre gå, kommer väggen emot! Då ska helst inte en sängplats inom långvården vara enda alternativet! Man får upp ögonen för saker och ting, när man konfronteras med dem i praktiken.

Vi får se hur det tar sig! Den bloggande fysiklektorn roades smått av det faktum att åtminstone tre före detta elever jobbade i huset. De tog med glatt humör emot morsan. Kändes bra på något sätt!

 

Annonser