Lärarens jobb förutsätter att man har kontakt med en stor mängd medmänniskor. På jobbet har man ändå kontroll på läget. Annat är det t.ex. i bussen. Där kan oväntade saker hända minsann.

Äkta hälften säger att jag är en kommentarmagnet. Människor med behov att dela med sig av sin livsvisdom, ser faktiskt ut att välja undertecknad som bollplank. Man får höra det ena och det andra. En speciell kategori är det här med vad man gör i bussen. Jag har t.ex fått höra att man inte få lösa sudokun i Metrotidningen. Varför det? Jo då går ju följande läsare miste om nöjet! Tydligen förutsätter kommenteraren att man lämnar tidningen på sätet när man går ut. Och då måste man visa hänsyn, perkele.

Så har vi det här med padda och mobiltelefon. ”Man får inte läsa på den där. Man ska läsa böcker eller tidningar!” Jaha. I bussen har jag elektroniken inställd på ljudlöst och skärmens ljusstyrka är låg. Borde knappast störa någon, speciellt eftersom kommentatorn inte ens suttit precis bredvid mig. Ja ja.

Igår kom en nyhet. På hemvägen kollade jag snabbt om jag fått något meddelande. Sedan öppnade jag väskan och placerade paddan i den. ”Du får inte sätta undan den där”, sade damen bredvid. ”Varför det? ”, undrade jag. Jo, då kunde det hända att hon tror att jag vill stiga av bussen och det funderar hon sedan på resten av resan, blev förklaringen. Jag tackade och lovade säga till klart och tydligt när jag når min hållplats.

Vill inte klaga. Mitt jobb förutsätter att jag ger människor något att tänka på, har det sagts. Det ser ju att lyckas. Åtminstone på väg till och från jobbet!

Annonser