Bloggaren har långsamt vant sig vid att handla via nätet. Äkta hälften likaså. För det mesta går vi till affären i traditionell anda, men man måste ju leva med sin tid. Ibland blir det lite lustigt det hela.

Frugan beställde sig en vårrock. Hem kom ett meddelande om att ett paket fanns att avhämta. Inte i postkontoret, utan i en butik med posträttigheter i en angränsande stadsdel. Det är tydligen den butiken som är knutpunkt för en viss postverksamhet i norra delen av huvudstaden. Var befann sig butiken?  Allt vi hade var en adress.

Sagt och gjort. Vi riggade upp GPS-apparaten och stack iväg. Att hitta butiken var ett företag i sig. Vid sin angivna adress fanns den alltså inte. Efter ett idogt sökande i en djungel av lite förfallen förstadsarkitektur (arkitekten tycks ha en viss aversion mot räta vinklar), hittade vi butiken. Den borde kallas kiosk. Man såg den först när man råkade gå rakt på den.

In klev vi. I ett hörn fanns en liten postenhet. Där möttes vi av en ung dam som åtminstone bevarade en tradition i vårt land, nämligen de gamla posttjänstemännens tjänstvillighet. På redig svenska: Hon var sur som fan. Efter att med mycket misstänksamma blickar ha granskat frugans körkort, suckade hon djupt och sökte upp paketet.

Utanför butiken undrade vi över paketet. Det var tunt och litet. Var det faktiskt möjligt att pressa in en ytterrock i det? Man måste investigera. Vi öppnade paketet. Vad hittade vi? Jo, postorderföretagets produktkatalog! O du heliga enfald!

Lärorik dag! Vi vet nu var den minimala postenheten befinner sig. Tur att vi inte är halta eller lytta och dessutom har bil. En åldring eller bara en person som utan teknik söker enheten, har ett sabla besvär att lösa ut sin katalog, när den kommer på posten. God service detta!

Frågan om varför man skickar ut en katalog på det här viset återstår! Liknande kataloger brukar droppa in genom den egna dörrens postlucka, var sig man vill det eller inte! Moderna tider!

Annonser