Det här är en besvärlig bloggtext. Oberoende vad man säger, tenderar någon att bli förbannad! Men vi kör på i alla fall.

Bakgrunden är att vice justitieombudsmannen i landet (Finland) har uppmanat skolbyråkraterna att se upp med religiösa inslag vid skolfester. De ska inte konkret förbjudas, men rutinerna borde ses över, heter det. Religionsfriheten får inte äventyras. Ingen ska tvingas delta i religiösa festinslag mot sin övertygelse. Saken har väckt bestörtning på många håll.

Skolan ska ju inte syssla med konfessionell religionsundervisning. Så långt är detta klart. Nu har diskussionen i allt för hög grad fokuserats på sommarpsalmen – det tycker bloggaren. Men det här ÄR en knepig balans.

På sätt och vis förstår jag vice JO. Ska skola och konfessionell religion kopplas ifrån varandra, kan det här leda till konflikter av denna typ. Var drar man gränserna?? Frågan är väl ändå om man måste gå så långt. Bloggaren har hört många argument i frågan, de flesta levererade med mycken känsla och ofta aggression. Vi ska se på några.

Psalmen är en tradition. Sådana ska bevaras. Bloggaren vet inte riktigt? Traditioner kommer och går. Visserligen ofta med ett långsamt tempo. Om en tradition har ett berättigande, överlever den antagligen. Men bevarandet av traditioner för sakens skull är knappast vettigt. Alla traditioner är inte nödvändigtvis bra. Under gångna tider var det t.ex. en ”tradition” att ha en betydligt snävare människosyn än idag. Utövare av främmande religioner, homosexuella, människor med fel hudfärg osv. Alla hade det jobbigt. Varför det. Jo så har det ju ”alltid varit”! Exemplet må vara lite tillspetsat, men i alla fall. Bloggaren kan förstå den traditionen att sommarpsalmen väcker ljusa känslor. Det är förstås bra. Men överlag är jag smått skeptisk till traditionsivrandet.

Europa är kristet och ska kunna visa det! Håller delvis med. Man ska kunna stå på sig och visa sina värderingar. Har ändå två motargument. För det första skulle jag inte i ett främmande land kunna ta del av ett statligt utövande av en för mig främmande religion. Inte ens för att ”ta seden dit jag kommit”! Med det vill jag inte uttrycka förakt mot en främmande religion! Anser bara att religion är en personlig historia, som har med en inre övertygelse att gör. Allt annat är hyckleri eller falskhet. För det andra har Europa säkert varit ”kristet”. Är det så idag? Det finns många i vår världsdel som har andra religioner eller saknar denna typ av andlig dimension. De ska respekteras. Gruppen växer dessutom.

Jag tror att vi borde välja en linje, där sommarpsalmer, julfester och annat kan praktiseras, men samtidigt ska elever som inte vill eller kan delta, ha full rätt att göra annat. Oberoende av religionstillhörighet. Utan några som helst ställningstaganden av vuxna i skolsamfundet eller kompiskretsen.

Jag vill inte koppla detta till traditionsargumentet. Skulle snarare se det som en identitetsfråga. Jag vill höra musik med sakral bakgrund, se konst även om den har religiösa motiv, höra argument som bygger religiös världssyn osv. Det här är också en fråga om respekt. Den jag själv vill ha.

Kanske kunde en viss vidsynthet vara en ny tradition??

Annonser