Debatten om man borde hälsa på varandra eller inte här i Finland, pågår i media. Bloggaren följer med intresse med. Några observationer?

Läget är antagligen inte så entydigt som många vill påstå. Vi flyttade för ett par månader sedan till Sökö i Esbo från Gamlas i norra Helsingfors. Vi landade i ett husbolag där alla hälsar artigt och några pratar vänligt med oss på gatan utanför huset, utan att alls känna oss. Detta som en kontrast till föregående husbolaget, där man kunde bli kallt utstirrad då man mötte någon. I det nya husbolaget ser inte heller hälsandet ut att vara bundet vid någon speciell språkgrupp. Man bara beter sig så.

Ett av argumenten i pressen är att finnen/finländaren inte hälsar av artighetsskäl. Man vill låta den andra ha sin privata sfär, utan att nyfiket lägga sig i det ena eller det andra. Gott så. Tror ändå att det knappast skulle skada med en liten nickning. Man behöver inte ens säga någonting, men gärna notera.

Det inlägg som startade debatten, skrevs av en finskspråkig person. En bekant amerikansk familj hade lämnat landet på grund av den kalla oartigheten, hette det. Man kunde inte känna sig hemma i ett land där man blir utglodd utan hälsning.

Det här kan förstås vara en konflikt mellan två kulturer, men bloggaren tror att vi i Finland upplever en verklig tudelning. Vi har bildade, trevliga och vänliga medborgare, men vi har också verkliga bufflar i trafik.

Under vår minisemester i Stockholm, blev detta ganska tydligt. Om man råkade stå i vägen för en svensk flanör, bad hen artigt om ursäkt, när det blev nödvändigt att passera. Tunnelbanetåget krängde till och bloggaren törnade mot en äldre herreman. Bad naturligtvis om ursäkt och svaret var ett vänligt ”det är helt lugnt” + ett litet leende. På båten gav motsvarande lägen med landsmän ilskna morranden och arga blickar. Både av finsk- och svenskspråkiga landsmän. Varför är många så förbaskat fientliga i Finland? Minns en annan incident i Dublin. Råkade i vimlet kolidera smått med en tonårsdam i läderjacka. Fullt med tatueringar, nitar och så vidare. Bad också nu artigt om ursäkt. ”Don’t worry love” sa tuffingen med ett brett leende. I Finland skedde motsvarande (börjar bli gammal och lite vinglig i folkmassan). Kommentar. ”Kato äijä v….u etees.” Översättning ungefär: ”Se dig för gubbjävel för f…n”.

Måste erkänna att jag känner mig lite beklämd ibland. Tycker att priset för att respektera privatsfären blir nog så högt. Dessutom är jag rädd för att saken går djupare. Man kanske inte bryr sig. På fb kunde man nyöigen läsa hur en ilsken pappa varit med om att dottern fallit och slagit sig på stranklipporna. Tydligen var han inte själv på plats. Dottern hade ett otäckt djupt sår på benet och skrek ut sin nöd. Ingen brydde sig. Folk skötte sina privata sfärer och åt sina glassar i sommarvärmen. Till slut råkade någon vettig individ passera och ringde larmcentralen.

Sådant skrämmer. Vi kan inte gå med skygglappar genom livet och utesluta andra, dessa må vara landsmän eller utlänningar. Då får vi acceptera att själv bli behandlade lika! I en värld som globaliseras i snabb takt, är detta inte en bra sak!

Det är alltid dumt att generalisera. Drumlar och skitstövlar finns i andra länder också. Har sett otroligt buffliga britter, tyskar och fransmän vid Medelhavets stränder t.ex. Det utesluter ändå inte att man oroar sig för läget här hemma.

Ser i alla fall en ljusning. Tycker att speciellt ungdomar i landet börjar fungera väl. Har sett finskspråkiga ungdomar ta hand om personer som insjuknat i metron, hjälpa utlänningar som förtvivlat stirrat på kartor, samsas med kompisar av icke-europeiskt ursprung, snackar främmande språk flytande – och framför allt, hälsar på folk. Vi är inte utan hopp!

Annonser