Bloggaren har alltid haft en rätt så bred musiksmak. Gillar ett vitt spektrum från populärmusik till klassiskt och opera. Sextitalets populärmusik har en speciell betydelse både för äkta hälften och mig själv.

Nu är jag ju ingen utbildad kulturkritiker. Det här inlägget hör till de subjektivas grupp. Men ibland måste man bara få tycka! Tidigare köpte vi massor av CD-skivor. Nu är det i växande grad Spotify och Youtube som gäller bl.a. Om man betalar för premiumversionen av Spotify (kostar inte så mycket), får artisterna en liten summa varje gång vi lyssnar. Det är ju bra. Vi ska betalt för arbete vi gör. Utbudet ökar med de nya tjänsterna. Vi lyssnar på massor av gamla låtar från tiden. Delvis är vi givetvis trollbundna av sextiotalet, eftersom det är vår ungdoms melodier, men där finns någonting mera!

Sextiotalets populärmusik är ”äkta”. Man spelar instrument och sjunger i mikrofon. Ingen dator automatdunkar. Ibland låter det lite falskt. Andra gånger är tekniken inte den bästa. Men det hör till. Man hör människan bakom artisten! Få saker irriterar nuförtiden så mycket som hissmusik eller datordunk i en del affärer. Opersonligt och onödigt.

Dagens populärmusik ger möjligheter till kraftig editering. Resultatet kan bli fint, men fortfarande är det artistens sätt att framföra sin konst som tilltalar bloggaren. Det har sextiotalet lärt mig.

Ett väldigt slipande på slutprodukten ger säkert bra resultat, men det finns risker med det. Ibland har jag suttit på konserter och reagerat på att jag själv tänker konstigt. ”Det här låter inte alls lika bra som på CD:n”!

Då flyttar jag mig andligen tillbaka till sextiotalet. Blir snällare och har mera roligt då!

Annonser