Sådär! Nu är vi inne i vår provvecka i Brändö gymnasium. Första perioden med Bring Your Own Device, kanske HDEG – Hämta Din Egen Grunka – på inhemska, är nu avklarad. Var det jobbigt ur lärarsynvinkel?

En aning, men mindre än jag väntat mig. Undervisningen och lärostoff har inte ändrats mycket. Det är främst hemarbetet som visar nya trender i detta skede. Nybörjarna ska lämna on fysikuppgifter, helst i digital form. Cellulosalösningar godkänns för att inte stressa en del av eleverna.

Hur gick det? Ca 2/3 av eleverna rör sig hinderfritt i den digitala världen. Resten har en del problem. Bakgrundskunskaperna är väldigt olika. Grundskolan kommer att ställas inför utmaningar inframtiden. IT som läroämne måste pressas in någonstans. Än en gång har bloggaren kunnat konstatera att ungdomens påstådda datafärdigheter ligger på mytnivå.

Nu ska här jobbas vidare. Som lärare har jag lärt mig en del. Somt ska utvecklas och annat förkastas. Det som krånglat ska slipas. Det blir nog bra.

På fältet finns en irritation över ny teknik i skolan. Delvis är den berättigad. Bloggaren är själv lite skeptiskt inställd till möjligheterna att förverkliga den digitala studentexamen, så som saken nu planeras. Vi får se hur det går. Jag kan ha fel. Allt kan gå riktigt bra.

De som kritiserar utvecklingen just nu, har ett antal andra argument också. Några exempel?

Det är jobbigt för lärarna att lära sig nya arbetsmetoder. Javisst! Men på det flesta arbetsplatser sker en motsvarande utveckling. Varför skulle lärarna vara uteslutna ur den trenden?

Lärarna måsta få utbildning. Ja! Men se det får vi, åtminstone i det gymnasium jag jobbar i. Det finns utmärkta kurser i Helsingfors stads mediacentral. Det är bara att anmäla sig. Tjänstledigt med lön har det visat sig vara. Dessutom erbjuds lärarna möjligheter att skola varandra i Brändö gymnasium. Antar att samma gäller andra skolor i landet?!

Utvecklingen just nu begränsar lärarnas frihet att jobba som de vill. Detta argument förstår bloggaren inte överhuvudtaget! Om vi får flera arbetsmöjligheter att välja mellan, är det väl snarare så att vår frihet ökar??

De nya verktygen är för många. Vi har textbehandling, kalkylprogram, matematiska specialprogram, bildbehandling…. För att inte nämna konsten att surfa på webben (på ett vettigt sätt). Kanske det, men! Det här är en realitet i samhället. Man bör lära sig välja de verktyg som lämpar sig bäst i det dagliga jobbet! Varför inte träna också detta i skolan!

Visst ska vi lärare ha rätt att välja undervisningsmetoder och verktyg! Men samtidigt har vi ett socialt ansvar. Vi måste stöda varandra. Digitala studentexamen kommer. Likaså nya arbetsmetoder. Den som vägrar finna sig i läget, skjuter över ansvaret och arbetsbördan på kolleger!! Det känns fel. Frihet har alltså ett pris, också i detta fall.

Alla förändringar stöter på motstånd. Ett intressant historiskt exempel hittar vi på 1200-talets första hälft. Matematikern Leonardo från Pisa, även känd som Fibonacci, kom i sin ungdom i kontakt med arabisk matematik i Algeriet. Han introducerade de indiska/arabiska siffrorna som ett alternativ till de romerska. I sin bok Liber Abacci, utredde han dessutom hur man kunde addera, subtrahera, multiplicera och dividera med dessa siffror. Betydligt enklare än med det romerska siffersystemet. Fibonaccis idéer spreds långsamt i Europa. Jag har sett påståendet att det räckte 300 år för ”nyheten” att nå norra Europa. Antagligen på grund av att medborgarna inte ville ”anstränga sig” och anamma sådant nymodigt krafs.

Vi människor ser ut att vara lika genom tiderna.

Annonser