Nu befinner vi oss mitt i provveckan. Eleverna i Brändö gymnasium skriver sina prov så att pennorna glöder – men inte alla. Bloggaren låter sina grundkursare i fysik jobba med uppgifter som bedöms under hela kursen. Sedan får de lite ledig tid för studier i andra ämnen under provveckan. Det uppskattas och framför allt – det fungerar!

För en eventuell icke-insatt läsare, kan jag berätta att provveckan är en 7 dagar lång period (med ett veckoslut som lucka), där eleverna ska skriva prov i de ämnen de studerat de föregående 5-6 veckorna. Man har inte nödvändigtvis prov alla 7 dagarna, men många prov blir det. Detta på kort tid. Jobbigt!

Nya gymnasielever har ibland vissa olater. En sådan är att de tenderar ta det lugnt till dagen före det klassiska provet. Då stressar man värre. Konsten att jobba jämnt är inte självklar, den måste vanligen tränas in. I det provlösa systemet, tvingas de unga jobba jämnt. Under drygt 5 veckor funderar de i lugn och ro på de rätt så enkla och grundläggande stoff vi går igenom. Det fastnar riktigt bra, vilket bloggaren lägger märke till i de fördjupade kurserna.

I dessa fördjupade kurser har vi prov, men det händer sig att bloggaren undrar lite över dessa också. Framför allt – behövs de?

Vilken roll spelar det klassiska provet på 1, 2 eller kanske 3 timmar i klassrummet? Vi har några gånger diskuterat detta i lärarrummet. Det finns några standardsvar. ”Provet ger läraren en möjlighet att kontrollera att det inlärda fastnat”. OK. Bra Men vad gör man om stoffet inte fastnat? Kursen är ju genomgången! ”Provet är en grund för bedömningen”. Säkert sant. Det är de kontrollerade uppgifterna under kursens gång också. ”Provet fokuserar det inlärda och är en sista repetition”. Håller delvis med, men provveckan i ett gymnasium är ett frosseri i kunskapsbevisande. Stressfaktorn är hög. Jag undrar ibland om inlärningsfaktorn i detta skede fortfarande är på topp. ”Provet ska kunna fungera som en ny inlärningssituation”. Javisst. När bloggaren planerar klassiska prov, är tanken den att en del av uppgifterna ska vara ”nya”, dvs. kräva aha-upplevelser av situationer vi INTE gått igenom under lektionerna. Egentligen är detta sista argument, det bloggaren gillar bäst.

Varför nu dessa tankar?

Som jag tidigare nämnt i andra blogginlägg, kör vi nu in nybörjarna i ”Bring Your Own Device”. De unga ska ha teknik med sig. de ska surfa på nätet och skapa digitala lösningar på och rapporter över diverse problem och uppgifter. Detta för att preparera dem för kommande studentexamensprov (vilket är ett kapitel för sig). De nya arbetsmetoderna för onekligen med sig nya möjligheter också! Vilka är till exempel alternativen för de klassiska proven? Några alternativ:

Jämnt jobb under hela kursen. Fungerar. Har testat!

”Hemprov” under den sista periodveckan. Kan bestå av gamla beprövade uppgiftstyper, men också av större temahelheter.

Fritt val av tema. Eleven väljer ett problemområde som sedan undersöks genom studier och beräkningar.

Klassiska prov, men med tillgång till tekniken, webben osv.

Här var några tankar. De som ställer sig kritiskt till dessa idéer, argumenterar kanske att läraren inte kan kontrollera om eleven jobbat själv eller samarbetat med någon mer eller mindre begåvad kompis. Stämmer, men är det så farligt? Samarbete är en studieform vi har på tok för lite av i skolan. Det som kommer närmast, är det gamla begreppet grupparbete. Problemet var där att lärarvalda grupper inte alltid hade den rätta dynamiken. Resultatet blev ofta: ”en jobbar, resten tittar på”. Fritt samarbete, där var och en i alla fall ansvarar för egna resultat och prestationer, har större förutsättningar att lyckas – tror bloggaren. Ett annat spöke är rädslan för plagiat. I textdominerade ämnen, kan jag förstå denna rädsla, men i de mera ”kvantitativa” ämnena är det rätt så enkelt att ställa upp problem, som inte finns färdigt lösta därute.

Här var några lärartankar just nu. Kanske de fastnar på det mentala ritbordet? Kanske de kan utvecklas? Tiden får utvisa.

 

 

Annonser