Nu har påven uttalat sig om evolution och Big Bang. Lär inte strida mot katolska dogmer. Det är ju trevligt. En av dogmerna är ju att hen inte kan ha fel! Hoppas nu bara att de ofelbara efterträdarna också ser ljuset.

Bloggaren kan inte bli klok på det här med dogmer och övertygelser. Varför inte bara studera och beundra världen sådan den är? Varför krångla till det med starka subjektiva åsikter om hur det borde var? Klimatet i närsamhället kan man påverka, men knappast universums utveckling. Katolska kyrkan låste in Galileo Galilei och brände Giordano Bruno på bål för deras åsikters skull. Nästan 400 år senare ber man om ursäkt för den dåvarande verksamheten. De här exemplen är uttjatade – jag vet. Men! De är och förblir exempel på vad flåsfromma dogmer kan ställa till med.

Vad har det här med dagsläget att gör? Jo detta dagsläge är det som i morgon kallas historia. Allt vi dabbar till idag, skakar eftervärlden på huvudet åt senare. Och vilket är dagsläget?

Bloggaren kan ju bara direkt relatera till personliga erfarenheter. Men de är intressanta. Har på nära håll följt med diskussioner och klimat i församlingsmiljö. Där har jag hört predikningar mot evolution och naturvetenskap. Predikningar som till och med il Papa skulle ha skakat på huvudet åt! Där har jag stött på märkliga argument i stil med att allting som går snett, beror på att rätt sorts religiös övertygelse saknas. Det senaste exemplet har med den vidriga familjetragedin att göra. En mamma rammar med avsikt en buss och dödar sig själv och sina 3 barn. Fadern sitter i bussen. Här är det fråga om en omåttlig tragisk händelse, men att automatiskt koppla ihop den med det religiösa klimatet i samhället, anser jag vara opportunt i bästa fall och direkt oetiskt i värsta. Elände, ondska, själslig nöd osv. förekommer minsann också inom religiösa kretsar. De sistnämnda kan tom. göra saker värre, hävdar bloggaren.

I min förra hemförsamling, Petrus, var jag tydligen känd som en liberal person. En som accepterar kvinnor i prästkrage, vägrar inse att homosexualitet är en sjukdom osv. Reaktionen i denna församling, där man sägs känna kärlek till nästan? Kände mig ofta utfrusen. De med rätt övertygelser svarade inte på tilltal. Man hälsade inte. Vid tvungen kontakt var det ofta förakt och överlägsenhet som gällde. När man kom in i kyrksalen, vände sig psalmboksdelaren bort. Små men signifikanta saker.

Nu brydde jag mig bara inte. Kände bara ett vemod över människans litenhet. Är ju dessutom agnostiker och fungerade ofta som enkel kusk för delar av dåvarande församlingskör. Men! Låt oss för argumentets skull anta att jag hade legat nära gränsen för ett mentalt sammanbrott. Att jag sökt hjälp i församlingsgemenskapen, men med lite avvikande åsikter i bagaget. Då kunde den behandling jag beskrev ha lagt krokben för mig.

Nu hör jag till en församling där klimatet är ett annat. Allt väl, men det finns dagar då jag förstår varför statistiken ser ut som den gör. Människor i tusental lämnar kyrkan bakom sig. Kanske längtar de efter en äkta kärlek till nästan i stället för en som bara predikas för de redan troende.
.

Annonser