Som lärare måste jag försöka se optimistiskt på mänskligheten. För att orka! Men ibland känns det mörkt.

Nu rapporterar Internationella humanistiska och etiska unionen (eller hur det nu ska översättas) om att det börjar bli allt svårare därute att vara ateist. I en del länder kan ateister hotas av dödsstraff, i andra förtrycks de på andra sätt. Hur är det här hemma i Finland? Det står i rapporten. Vi klarar oss skapligt. Drygt 70 % av befolkningen hör formellt till den evangelisk lutherska kyrkan, men man uppskattar att majoriteten av befolkningen bara gör det av praktiska skäl. Man intresserar sig inte för religion! Då är man antingen en ateist, eller åtminstone areligiös (bloggaren term).

Det har varit värre. I min egen barndom försökte religiösa människor normera samhället betydligt mera än idag. Man måste göra det ena och undvika det andra. Varför det? Motiveringarna var något luddigt om det står i skriften eller hör till vår kristna tradition. Dagens diskussioner kring temat könsneutralt äktenskap, väcker vissa minnen! I dagens läge ser det ljusare ut, men tydligen främst här hemma.

I diskussioner har jag stött på inställningen att man inte behöver tro för att vara medlem av en församling. Man kan ju ”spela med” vid behov! Sedan går man hem och lever som man brukar. Begriper inte. Om jag skulle ha en djup religiös övertygelse, skulle jag uppskatta att folk i kyrkan är där av övertygelse i stället för att sitta där med stelt ansikte och sedan gå bakom hörnet för att flabba åt det hela!

Annonser