Häromkvällen lyssnade vi här hemma på en trevlig pod, Eva och Pöll. De två har 52 veckor i rad knåpat ihop en podcast. Jubileum med andra ord. Många tankar väcks när bloggaren lyssnar.

Nu var det de arga tanternas tur att skämtsamt nämnas. De där som sitter i bussen på de ställen som är avsedda för barnvagnar, för att sedan vägra flytta på sig när någon ung mamma vill ta in sin vagn vid hållpatsen. ”Inte fick man ta in vagnar i bussen när jag var ung heller!”-typ.

Har bloggaren erfarenhet av sådant. Visst. Minns speciellt en äldre dam som stod och muttrade vid grönsaksvågen i en mataffär. Hon tyckte att priset var hutlöst. Bloggaren gick så försynt som möjligt fram till henne och sade att det kunde vara skäl att inte sätta handväskan och käppen på vågen bredvid grönsakerna. Tanten blev ursinnig. ”Jag väger som jag vill och hör sedan!” Ja ja. Läraren i mig bestämde sig för att aldrig lägga mig i hennes väganden mera (har ansiktsminne), men tänkte samtidigt att jag trots försiktighet tydligen sårade hennes självförtroende, när jag försökte hjälpa. Det var ju inte meningen. Kanske var hon allmänt irriterad på allt vad teknik heter.

Funderade också på det där selektiva minnet. Har erfarenheter av många precis motsatta fall. Äldre som är hur soliga som helat om man råkar hjälpa dem en aning i vardagen. Sådant finns där, men man kommer ihåg de negativa fallen.

Det kan inte vara så himla enkelt att bli gammal. Världen förändras och man åker långsamt men säkert in i en fantasyvärld av nya märkliga gadgets. Den gamla goda radion fungerar inte i välisolerade rum på åldringshemmet. Man borde köra radion via en dator eller smarttelefon, men är det så klart att man kan göra det när man fyllt 85 eller så? Hälsan kan krångla. Man vinglar och ser dåligt. Kompisarna dör bort eller blir senila. Man är rädd för att bli det själv. Somliga mäniskor har tålamod med en, men andra blir aggressiva när man såsar med betalningen i bussen.

Nu påstås det att vi inom en snar framtid kan leva till tidigare ouppnåda åldrar. Vi kan bli 150 år gamla eller mera. Kanske det men… Om jag blir så gammal, vill jag absolut ha kvar en del av den relativt goda hälsa jag idag begåvats med, inklusive min förmåga att läsa, lyssna, förstå, kunna uttrycka mig osv. Jag vill också ha min rörlighet. Ett flera decennier långt liv på långvården är knappast någonting som gör en salig.

Det finns också andra problem. Så länge man lever är man herre över sin egendom. Strukturen i samhället nu, är att yngre ärver delar av släktens egendomar i något skede, för att på det sättet få en hygglig levnadsstandard. Några lyckas skapa en egen förmögenhet i unga år, men mången flitig och duktig ung människa trampar på med lån och medelmåttig ekonomi. Så här är det bara. Om de äldre i släkten lever på i 150 år, kommer yngre generationer i många fall att få det svårt. Saken kan ju fixas om politisk vilja finns, t.ex. genom egendomsomplacering typ ”förskott på arv”, utan att staten skattar ihjäl flera generationer i taget.

Så har vi den där ensamhetsfrågan. Tidigare satt alla släktingar i stugan tills naturen kom och stängde av en del, ofta i en relativt ung ålder. Generationerna umgicks. Den saken har förändrats. De flesta hårt arbetande människor har inte en möjlighet att ha de äldre hemma. Åtminstone inte om dessa äldre behöver mycket vård. Då kan man helt enkelt inte jobba med annat. Om de äldre blir flera, kan de förstås ha varandra att umgås med, men kontakten mellan olika generationer i släkten, får man nog ta ställning till i så fall.

De här frågorna är oerhört svåra och får kanske många människors känslor att svalla. Men de måste analyseras på ett sakligt och mänskligt sätt om det nu faktiskt blir så att vi blir väldigt gamla i framtiden. Bloggaren själv ser med ett visst obehag på saken. Vill inte vara min omvärld till en stor last. Om det går att undvika och om hälsan bara håller, ja då tutar och kör jag. Kanske hjälper någon mig vid grönsaksvågen om några tiotal år? Då ska jag försöka minnas att tacka glatt.

Annonser