Chocken efter Charlie Hebdo-affären börjar långsamt tona av. Nu börjar facit skrivas. Har man lärt sig någonting?

Det är alltid lätt att vara eftervis. Bloggaren reagerade genast på allt Je suis Charlie-material som dök upp. Gissade dessutom att jag inte var den enda! Mycket riktigt. Har läst många skriverier om att människor inte vill identifiera sig med Charlie, trots att man är starkt chockad av våldet.

Missförstå mig inte. Jag tar skarpt avstånd från allt vad politiskt (och annat) våld heter, men jag delar inte CH-tecknarnas filosofi. Jag tror inte att vägen till lösningar i huvudsak går genom ironi, svart humor och förolämpningar. Vi måste kunna vara mera konstruktiva än så. I Frankrike lär detta vara vanligt och populärt. I Finland är det främst vissa populister som utnyttjar genren.

Bloggaren har hört kommentaren att karikatyrtecknarna har sig själv att skylla. Så långt vill jag inte gå. Om jag inte gillar deras teckningar, undviker jag helt enkelt att betala för dem om jag kan. Man kan ”tiga ihjäl” det som inte imponerar.

Det finns också en anna sak som chockerar. I Nigeria har Boko Haram mördat omkring 2000 människor i attacker de senaste veckorna. Var ser vi nyhetsrubriker om det? Nu ska givetvis terrorattacker inte bara klassas enligt antalet offer, men i alla fall!

Är vi så här Europafixerade? Ser vi inte världen utanför?

Annonser