Bloggaren jobbar i ett Helsingforsgymnasium. Expertisen på andra städers skolfrågor är därför inte solid, men vissa gemensamma nämnare måste väl finnas. Dessutom råkar barnbarnen vara berörda av frågan som diskuteras, nämligen en sammanslagning av Mårtensbro och Sökövikens skolor.

Tjänstemännen som förbereder ärendet talar om ett effektivare utnyttjande av resurser, större samarbetsmöjligheter för lärarna, en gemensam värdegrund samt kontinuitet inom utbildningen och elevvården. Detta enligt Hufvudstadsbladet.

Bloggaren vet som lärare att tjänstemän verkligen uttrycker sig så här. Kanske tänker de lika? Men i grunden till det hela, ligger en trist realitet. Man måste spara fyrk.

Låt oss nu se på realiteten. Skolorna ligger en bit ifrån varandra. Ca 1.2 km fågelvägen enligt en mät-app. Längs promenadstigar räknat alltså ca 1.5 km.

Låt oss granska argumenten tjänstemännen kommer med. Effektivare utnyttjande av resurser? Vad betyder det? Gemensamma städare, kökspersonal och vaktmästare möjligen? Båda fastigheterna är stora. Antalet elever just nu uppskattar bloggaren till knappa 400 i Mårtensbro (klasserna 1 till 6 i huvudsak) och möjligen 300 i Sököviken (klasserna 7 till 9). Behovet av service är alltså stort. Kan personal flytta sig från skola till skola, eller minskas till antalet på något magiskt sätt? Nja. Men! Man kan ju spara på lärarna. Sådana finns det ju massor av. De kan ju jobba i båda enheterna och på rasterna lubba mellan fastigheterna. På knappa 10 minuter. I ur och skur. Bra för hälsan!

Gemensam rektor? Byråkratiskt intressant, men i praktiken? En skola utan en rektor är som en oljetanker utan kapten. Rör på sig visserligen, men kan nu och då ställa till det ordentligt. Rektorn ska vara på plats då det händer någonting. Har aldrig själv en tänkt mig att axla det ansvaret. Trivs bra bakom katedern. Men har full respekt för den som vågar. Kan vi kräva ansvar av en person som sitter långt ifrån fastigheten när branden bryter ut, eller annat i den stilen.

Värdegrund? Det här är en av de här moderna termerna man viftar med idag. De ”värdegrunder” vi nu råkar ha i våra skolor, är till stor del samma i hela landet. Vinner vi på en sammanslagning?

Kontinuitet inom utbildning och elevvård. Kanske det, men är detta alltid eftersträvansvärt? Många unga upplever det som stimulerande att byta miljö nu och då. T.ex. I samband med hoppet från åk 6 till åk 7. Eller från åk 9 till gymnasiet. Det vet jag! Har talat med studenterna om saken. ”Man blir galen av att gå i samma skola i 9 år” är ett av argumenten. Livet är fullt av tvära kast. Kanske kunde vi skola de unga i konsten av att klara av det.

Elevvården. Ok. Här håller argumentet kanske till viss mån, men också nu kan man argumentera. Hälsovården är en sak för sig, men om vi ser till det sociala, kan en förändring ofta vara till det bättre. Har talat med elever som haft problem med disciplin och ordning, varit mobbare/mobbade och annat. De har berättat att omvärldens inställningar och fördomar ofta känts kvävande. Ett miljöbyte har gett möjlighet till en ”kallstart”, där man kan gå in för att klara sig bättre. Ett viktigt argument, tycker bloggaren.

Visst kan argumenten ovan kritiseras, men då ser jag gärna att den som invänder vet vad hen talar om. Har jobbat på fältet och talat med både lärare, personal och elever. Det har bloggaren gjort och det baserar jag argumenten ovan på.

Tillbaka till pengarna. Det går inte att enbart se till de direkta kostnaderna. En lite dyrare satsning nu, kan leda till mindre utgifter om några år. En slarvig inbesparing kan på lång sikt leda till raka motsatsen.

Det absolut viktigaste i planeringsskedet är att höra på dem som jobbar därute. De vet en hel del! Man får hoppas att de hörts i denna fråga. Tycker en fältarbetande bloggare.

Annonser