Bloggaren läser andra bloggar. En högintressant är ”Collision detection”, som är länkad till höger. Bloggare är Clive Thompson, en kanadensisk vetenskapsjournalist. Häromdagen stötte jag på en bok han skrivit. ”HOW TECHNOLOGY IS CHANGING OUR MINDS FOR THE BETTER”. Den köpte jag och går som bäst igenom.

Temat intresserar nämligen. Varför det? Jo, för att jag ideligen får höra kommentarer om hur korkad, lat, missanpassad och allmänt svagsint dagens ungdom är. Allting var bättre förr nämligen! Jo jo. Till saken hör att jag minsann fick dessa kommentarer i ansiktet när jag själv var ung. Tror att det rör sig om ett perspektivproblem. Vi vuxna glömmer stora delar av den världsuppfattning och kunskapsnivå vi levde med som tonåringar. Vi var inte alla gånger så allmänbildade, smarta och kunniga som vi idag tror!

I ett av bokens kapitel tar CT fasta på hur dagens digitala media påverkar vår uttrycksförmåga och språk. Standardtesen är givetvis att digitalt skrivande utarmar språket och gör oss allmänt korkade. Men är det så enkelt? Är detta ett nytt problem?

CT nämner ett exempel. Platon lät i Phaedrus sin idol Sokrates klaga på skrivande överlag. Här är en mycket grov översättning:

Jag kan inte låta bli att tycka, Phaedrus, att skrivande är en olycklig konst i stil med att måla. En målning återger livet, men om du ställer en fråga, förblir den allvarligt stum. …”

Tydligen ansåg Platon/Sokrates att en dialog skulle vara aktiv och dynamisk. Ett motargument skulle bemötas på stubinen. En nedskriven text var tydligen av ondo!

Hur gick det sedan? När boktryckarkonsten var ett nytt fenomen i Europa, fanns det också kända kritiker. Filosofen/matematikern Leibniz oroade sig över att det trycks så mycket värdelöst. Människans förmåga att skilja bra texter från medelmåttiga eller dåliga är begränsad. Låter bekant!! Leibniz gillade tydligen inte heller skrivarkonsten. I förlängningen hade han på sätt och vis rätt. Mycket av det som trycks, är fullständig rappakalja!

Idag tycker bloggaren att cirkeln på något sätt sluter sig. Platons tanke om att en dialog ska vara dynamisk, håller på att bli aktuell i digitala media. Vi bloggare t.ex. skriver för en publik. Den kommer ofta med respons. I min blogg kommenteras inte mycket direkt, men det blir ofta en rätt så livlig diskussion via andra kanaler, ofta så att kommentatorn föredrar att vara anonym. Det skrivna övergår alltså i en kommunikation i BÅDA riktningarna.

Påverkar det vårt språk? En del kritiker påstår att t.ex. de förkortningar man använder då man sms-kommunicerar eller liknande (på engelska saker som u i stället för ”you” eller 4 i stället för ”for”), utarmar språket. Andra experter talar emot detta. På en föreläsning i Liverpool hörde jag en brittisk lingvist förklara att hans uppfattning var den diametralt motsatta. Förkortningarna var en sorts modern slang, ofta en halvt humoristisk sådan. De studenter han jobbade med, visade inga tecken på ett utarmat språk. Tvärtom. De som ”kortkommunicerade”, kunde påstås ha en större kreativ talang också när de skrev ”riktiga” texter. Minns dessvärre inte hans namn. Borde ha antecknat. Men jag har en annan källa.

Andrea Lunsford har titeln English Professor i Stanford University. Hon har bland annat undersökt frekvensen av olika typer av fel i nya studenters skriverier under nästan ett århundrade. Frekvensen ökar inte enligt henne. Tematiskt utvecklas däremot saker och ting. Tidigare skrev studenter ofta texter för skrivandets skull. Neutrala temaområden som ”Vårens blommor” valdes. Den moderna studenten väljer ofta någonting personligen upplevt och skriver allt vanligare för att väcka debatt. En aktiv text alltså. Man förväntar sig respons! Sokrates skulle säkert vara nöjd. I de texter professor AL analyserat, finns nästan inga 4, u eller andra förkortningar. De figurerar i andra sammanhang. Dessutom skriver studenterna så mycket mera idag. Det ofta påtalade brevskrivandet resulterarde i ”vanliga familjer” några enstaka brev per år eller så. Dagens unga skriver mängder av kommunikation varje dygn. Och! De skriver för en publik! Ibland någon enstaka individ, men också då och då för många! Då måste man skärpa sig. Fundera hur man formulerar sig. Meningen är ju att läsaren/läsarna ska förstå!

Vi ska låta professor Lunsford tala för sig själv. Här är ett YouTube-klipp. Värt att satsa några minuter på!

Det här inlägget gällde den lingvistiska sidan. Bloggaren är fysiker. Skulle gärna se någon sorts motsvarande analys över områdena matematik och naturvetenskap. Också här kritiseras ungdomen våldsamt.

Vill inte påstå att kritikerna genomgående har fel. Ett exempel på språklig dekadens kan vara särskrivningen. ”Hjälpreda” stavas kanske ”hjälp reda”. Engelskans inflytande kan skönjas. Där är orden ofta särskrivna utan risk för missförstånd. En annan sak som dagens ungdom påverkas av är mängden av informations- och underhållningsflöde. Man kan få det svårt att fokusera på en sak i taget – åtminstone en lite längre tid. Men det är så det är just nu. Min roll  som lärare är säkert att försöka hjälpa till med fokuserandet. Att samla tankarna kring något fysikaliskt problem. Tycker personligen att många unga klarar sig bra!

Bloggaren vägrar acceptera att ungdomen är korkad. De unga kan vara annorlunda. De kan ha färdigheter vi äldre inte behärskar, nya infallsvinklar på olika saker osv. Personligen tycker jag att det är spännande. De flesta som vandrar ut i livet från bloggarens kurser, klarar sig utmärkt! De unga vill vanligen göra gott ifrån sig. Vi äldre borde kanske fokusera på alla de gånger de lyckas med det!

 

 

 

 

 

 

Annonser