Tidningen The Indepedent skyltar med en intressant artikel om Finlands skolväsende. Nu ska man gå in för temastudier i stället för ämnesstudier, heter det.

Kanske dags att reda ut begreppen en aning.

Den klassiska undervisningen i vårt land har baserat sig på studier i diverse läroämnen. Man har lärt sig  matematik, engelska, finska, fysik, geografi … . Klasserna har isolerats från omvärlden. In med eleverna och magistern. Sedan stängs dörren och verksamheten sätter igång. Asiens floder, oregelbundna verb, Ohms lag, rationella tal…

Uppenbart har det fungerat. Som nämns i artikeln har vi höga Pisa-poäng i Finland. Trots att vi på klassiskt finskt sätt bortförklarar detta faktum på olika sätt och kraftigt framhäver att vi egentligen inte alls är bra, kvarstår faktum att våra poäng ÄR höga. Vi kan prestera det som skolan förväntar sig. Hur är det efter skolan? Underlag för ett eget inlägg kanske?

Varför nu gunga på båten och justera det som redan fungerar?

Bloggaren tror att en del av Finlands styrka när det gäller undervisning, är att lärare ofta är idealister med experimentvilja. Man vill göra gott ifrån sig. Det talas om brödpräster, som bara predikar för lönens skull. Glöden saknas. På samma sätt kunde man mynta termen brödlärare. En sådan jobbar från år till år med samma metoder och går på rutin. Inga nymodigheter som stör, tack. Säkert finns det sådana lärare, men bloggaren hävdar att de flesta därute brinner för sitt jobb och vill göra gott ifrån sig. Om man vill det, krävs lite nytänkande ibland.

Det är en sådan sak artikeln handlar om!

Temabaserad undervisning går ut på en alternativ undervisningsfilosofi. Tillåter mig att nämna ett exempel. Senaste läsår slog 4 kolleger ihop sig och experimenterade lite med TU. Vi var 2 biologer, en lärare i engelska och så undertecknad, lärare i fysik. Vårt temaområde var ”Energi”.  Var och en av oss tog in vårt specialkunnande i projektet. Sedan körde vi på, med en pilotgrupp på drygt 10 elever. Var och en av oss satt med på kollegernas lektioner, deltog i arbetet och fungerade på sätt och viss delvis som elever under kursens gång.

Det var intressant. Eleverna presterade bra. Lärarna då? Kan förstås bara tala för mig själv, men jag lärde mig massor. Både av språk-kollegan och biologerna! Projektet var givetvis ett experiment på många plan. Förutom själva temat, provade vi diverse nya arbetsmetoder, som t.ex. arbete med digitala verktyg. Uppgifter inlämnades och behandlades med hjälp av Google Sites och dokument. Vi hade både närträffar och distansarbete. Mycket nytt alltså. Somliga detaljer lyckades bra, annat måste finslipas. Det var ju trots allt första gången!

Nu ska vi inte dra en massa förhastade slutsatser. Temastudier innebär inte att det klassiska läroämnet manövreras ut. Det tror jag absolut inte på. Vi har fortfarande en roll att spela som filologer, matematiker, naturvetare, humanister… . Temastudierna ska vara ett komplement. Och ett välkommet sådant. Gång på gång har bloggaren nämligen konstaterat att klassrumsväggarna i dagens skola inte enbart  är fysiska. På fysiklektionerna kan eleverna förfasa sig över att jag förväntar mig att de kan derivera en funktion. ”Det här är ju inte matematik”. Om man sedan ber om en förklaring om vad matematik är för någonting då, kan man få intressanta svar. Ett sådant, levererat med lite varierande formuleringar, är att matematiken är ett ämne som finns till för att sysselsätta skolelever och få dagens timmar att förbrukas på något sätt.

Nu nämnde bloggaren alltså läroämnena matematik och fysik. Här borde väl finnas en uppenbar koppling och möjlighet till samarbete. Det ena ämnet kan fördjupas med hjälp av det andra. Den möjligheten finns garanterat på annat håll också. Vi har alltså en möjlighet till konkret fördjupning av förståelse och kunskap här. Om vi gör arbetet på ett vettigt sätt. Det finns mera. Temabaserad undervisning leder per automatik till samarbete. Inte som de klassiska, påtvingade grupparbetena, där en eller två jobbar, medan resten skördar resultatet. Nu kan man få till ett vettigt samarbete, där elever med olika kunskaper och intressen stöder varandra. Såg tecken på det under vårt projekt.

Det här är viktigt. Det kunde leda oss ur det för landet så typiska anspråkslösheten, där vi förringar våra Pisapoäng och sitter där och intalar oss att vi ingenting kan. Det kunde få oss att upptäcka vår förmåga, inse att andra har saker och ting att bidra med, förskjuta Jantelagen, få en riktig respekt för våra samarbetspartners osv.

Alltså om vi lärare gör det hela på ett vettigt sätt – i stället för att förkasta!

Tror på denna arbetsform som ett komplement till den vanliga verksamheten i våra skolor!

Annonser