Bloggaren har nu lyckats återanpassa sig till vardagen här hemma, trots ruggigt väder.

Konferensen, arrangerad av Texas Instruments gick av stapeln i Madrid. Ca 90 kolleger från olika skolnivåer mellan de lägre klasserna upp till universitetsnivå deltog. Mycket intressant och tänkvärt fick man sig till livs, men ett intryck slår alla andra.

Kollegerna som deltog var alla ytterst entusiastiska över sina elever. Man berättade vad de kan, hur flitigt de jobbar, hur de bara absorberar kunskap, hur de är villiga att satsa osv. Det var skönt att uppleva tre dagar i denna positiva miljö. Nu är man hemma igen. Här är situationen en annan. Det klagas på lata och obildade unga. De kan inte läsa, de förstår inte att koppla ihop fakta, räkneförmågan har försvunnit, de är lata och oborstade.

I nyhetsmedia har man fått sig till livs, att myndigheterna nu planerar mera så kallad fenomenbaserad undervisning. Någon byråkrat med nollkunskap av undervisning lär har förklarat att nu ska pekstickorna ut och teknik in – eller vad hen nu sade. Bloggaren tror inte att de traditionella undervisningsämnena försvinner i en överskådlig framtid. Däremot kan de säkert kompletteras med mera ämnesintegration och nya metoder! Det lär inte skada. Vi måste komma ihåg att alla de negativa sidorna våra elever påstås ha, har kommit till i traditionell skolmiljö. Nytt har diskuterats, men bara i ytterst liten grad utprovats!

Jag förstår att lärare frustreras av besserwisser-mentalitet uppifrån, men vi ska reagera på den frustrationen så att det går ut över våra elever.

Det finns säkert saker de unga kunde behärska bättre. Det finns också saker de behärskar bra! Vårt jobb som lärare är att dra vårt strå till stacken, där vi bara kan göra det. Vi ska givetvis inte tro att bara närvaron av tekniska grunkor hjälper situationen. Det behövs insatser från vår sida också. Vi måste undersöka hur den teknik resten av samhället utnyttjar, kan utnyttjas effektivt just i våra klassrum. Om vi bara reagerar på läget utifrån genom att stänga av och vägra förnya oss, kommer skolan i långa loppet att förlora sin kredibilitet!

Har de eventuella negativa dragen våra ungdomar sägs visa upp, någon koppling till teknik? Kanske det! Kanske är det frestande att slötitta på någon filmsnutt på telefonen än att läsa en bok. Men här kommer väl läraren in i bilden, om nu inte hemmen (som jag hävdar betyder mera) in i bilden. Kanske kan vi styra tittandet, surfandet, läsandet i en bättre riktning.

Dessutom! Det är känt att positiv feedback stimulerar. När våra elever gör någonting bra, ska de få veta att vi tycker det. Om vi signalerar ilska och frustration, kan det leda till att mången ung tappar lusten att visa sina förmågor och kunskaper.

Och! Bloggaren tycker att det är etiskt fel att gnälla över sina elever i sociala media! Sådant gnäll är dessvärre offentligt och kommer snabbt fram bland annat till dem man gnäller på. Kanske inte direkt, men nog via indirekta kanaler. Speciellt kommentarer i samband med provveckor är inte ok! Om man har någonting positivt att säga. är saken en helt annan.

Vidare undrar  jag om läget verkligen är så dåligt som påstås. Råkar själv jobba med ett läroämne – fysik – som antagligen kräver stora arbetsinsatser av de flesta. Kan därför ha en lite snäv bild av verkligheten. Men faktum är att de flesta av våra unga först och främst klarar sin studentexamen. Sedan får lejonparten en vettig studieplats. Mången fd elev sitter därute på intressanta och hyggligt avlönade arbetsplatser. Skulle det gå så för dem om de var så begränsade som en del av oss anser??

Har tidigare tagit fram ytterligare en aspekt av saken. Hurdan var jag själv som 18-åring? Var jag allmänbildad, politiskt bevandrar, samhällsmedveten, kunnig i vetenskapligt resonemang, social till min läggning …. ?

NEJ! Väldigt mycket av det jag idag kan briljera med kom EFTER studentexamen. Då hittade jag en partner att dela mitt liv med, inledde studier i ämnen som intresserade, fick nya vänner och bekanta, provade på att arbeta med intressanta uppgifter …

Som ung var jag inte mera begåvad än dagens unga. I stort sett på samma nivå skulle jag påstå. Jag tror att många av oss vuxna tenderar glömma det här. Vi tror oss som unga ha varit annorlunda än vi var. En del av mina egna lärare sparade inte på krutet då det gällde att skälla på oss. Det fanns också lärare som öppet hade förtroende för oss och visade det. Dem minns jag! Med högaktning!

Annonser