Vi sjöng ”Den blomstertid nu kommer” vid Brändö gymnasiums skolavslutning. Bloggaren sjöng med. Inte av stor religiös övertygelse, utan närmast eftersom så få vuxna överlag sjunger idag. Vill försöka skapa en känsla av engagemang när de ”egna” dimitteras. (Har varit abiturientgruppledare i år).

Ceremonierna gick bra. Inga problem. Studenterna begav sig vidare ut i världen. Hur gick det i resten av landet? Bra får man hoppas, men åtminstone en märklig nyhet nåddes man av. En ung kille, Henri,  som studerat sig färdig till snickare, skulle utexamineras vid en yrkesskola i Alavus, Södra Österbotten. (Staden lär heta Alavo (inte Alamo) på svenska!). Hur gick det då. Killen är tydligen inte religiös, utan valde att inte stå med i kamratgruppen då de välsignades av en präst. Det här hade man kommit överens om med lärarkåren! Sedan delades betygen ut, eleverna gruppfotograferades osv. men Henri uteslöts. Han fick sina papper senare.

Nu borde ju alla parter höras i ett fall som detta. Tidningen Iltalehti rapporterar ju ur Henri synvinkel, men… . Ingen ska behandlas så här på grund av en religiös övertygelse eller brist på densamma. Oberoende om det är prästen eller lärarkåren som schabblat bort sig. Skolans ledning meddelar att ”misstaget inte kommer att upprepas”, men om man syftar på välsignelsen eller bara protokollet, förblir oklart.

Det är enligt bloggarens åsikt exakt det här diskussionen om sommarpsalmen ”Den blomstertid” egentligen handlar om. Man diskuterar om den ska sjungas i våra skolor vid avslutningarna. Många viftar bort frågan med argument som att det är frågan om en tradition, att Finland har rötter i kristen kultur, att majoriteten än så länge hör till kyrkan osv. Må så vara, men problemet sitter djupare än så, vilket fallet ovan visar.

Tidningen Helsingin Sanomat berättar en annan intressant historia. Man jobbar med ett medborgarinitiativ om att ersätta ämnet religion i våra skolor med en allmän livsåskådningslära, där olika religioner behandlas på ett likvärdigt sätt. Så gör man faktiskt redan i en del skor, t.ex. Brändös grannskola Kulosaaren yhteiskoulu. Gör inte religionsundervisningen det då? Vet inte! Den ska inte vara konfessionell, men har otaliga gånger stött på exempel där det här rätt och slätt inte fungerar! Speciellt inte i de lägre skolstadierna. I HS-artikeln jämförs religionerna med politiska partier. Inom undervisningen i samhällslära och historia ska inte läraren ta ställning för ett visst parti och skälla på de andra. (Några av mina egna närmast högerinriktade lärare hade visserligen lite svårt för den saken). Bra argument! Samma borde gälla olika religiösa åsikter och livsåskådningsfrågor. Då är det dessvärre så, att också ceremonierna vid avslutningar, kanske måste ses över! Speciellt efter övertramp i stil med det i Alavo.

Har ofta funderat på detta med teori och praktik i våra församlingar. Det heter att kristendomen ska vara välkomnande och inkluderande. ”Här är ingen jude eller grek” säger man. Det är alltså teorin. Praktiken? Bloggaren har erfarenhet av hur församlingar ställer sig till individen. Om man är ny, begabbas man ilsket av de som ”är med”. Har man en åsikt som inte stämmer överens med den offentliga dogmen, fryses man ut. Går man på en konsert i en främmande församling, fräser kyrkvärden ilsket att något kaffe åt utomstående kommer det inte att bli! Kärleksbudskapet ska inte bara användas som ett argument i diverse diskussioner. Ska det ha giltighet, måste det för sjutton tillämpas.

År för år har bloggaren allt mera än känsla att sommarpsalmen fastnar i halsen. Väntar på argument från de som vill ha den kvar. Gärna nya sådana. Traditioner som inte fungerar idag, måste reformeras. Det tycker bloggaren!

Annonser