IMG_0534

image

Hemma igen. Veckan i Oia (som lär uttalas ”Ia” – stumt O), Santorini, Grekland, är avklarad för i år. Bloggaren kunde rekommendera Oia av många skäl. Lugnt vissa tider av dygnet. Vid solnedgången dyker det upp busslaster av turister, men dem kan man undvika. Byn har samlat på sig konstnärer och hantverkare. Butikerna har alltså ganska ”klassiga”prylar att sälja, i stället för bara kitsch. God mat. Bokstavligen himmelska promenadstråk. GPS ger höjden över havsytan + 120 m.

Här ska en pärla nämnas. Bokhandeln Atlantis. Den är lite, men värd ett besök. Utbudet är visserligen lite begränsat, men semesterlitteratur på olika språk och hyggliga böcker om filosofi kan man hitta. Handeln drivs av en grupp entusiaster. Man kliver ned längs en brant trappa och in i en liten grotta. Där hittar man ett och annat. Ägaren och personalen bor tydligen i ”fastigheten”. Bakom hyllorna hittar man små sovalkover och minikök. Lite hippiestuk över det hela. Passar in i gatubilden. Längs bokhyllan löper en smal skranglig stege uppåt. Klättrar man längs den i jakt på böcker, hittar man småningom upp på takterassen med en fin utsikt över solnedgång och vulkankaldera på en och samma gång. Suveränt.

Vilket leder in på inläggets egentliga tanke. Läser vi böcker idag? Håller böckerna på att klassas ut av digitala media och annat? Bloggaren tycker sig se en massa tyckare i farten idag. Man tycker att det var bättre förr. Man gnäller om dopaminbehov och underhållningsbildning. Man påstår att alla jäktar och stressar. Man kan inte varva ner och njuta av en bok. Bla bla.

En central historia är det här med att folk idag splittras för mycket och inte kan koncentrera sig på en klassisk bok. Så sägs det. Man väntar sig snabba kickar av tillfredsställelse, med dopaminökning som följd. Kanske det. Är inte biokemist och sakkännare. Googlade lite om dopamin och blev inte så väldigt mycket klokare, men är ju bara naturvetare. Vi låter tyckarna tycka. (Skulle gärna se någon av dem verkligen definiera dopaminhormonets verkningar!!!)

Några egna observationer?

Javisst. Barnbarnen var med på resan. På dagarna gillar de att peta på telefoner och spela spel när vi vänta på räkningen i restaurangen eller då de vuxna vilar lite. Däremellan gör de massor av andra saker. Simmar, gungar i lekparker, vandrar, går på museum, äter lite glass, åker bil med familjen… Något digitalt överutbud blir det knappast frågan om. Kvällarna då? Mamma läser sagor för dem. Sedan varvas det ned. Äldre damen, som ska börja på åk 3, tar sig en klassisk bok (Tove Jansson tror jag) och läser en god stund, tills sömnen kommer. Yngre systerns har ännu inte börjat skolan, men läser hyggligt ändå. Sitter ofta med nosen i någon skriven text. De ser ut att anamma böcker båda två. Hur är det med resten av sällskapet. Mamma klassar jag som storläsare. Äkta hälften och mig själv med. Böckerna har inte försvunnit. De har kompletterats av annat.

Människors intresse för bokhandeln Atlantis tyder på att många andra har liknande bokintressen.

Mina egna läsvanor har visserligen påverkats. Läser en del romaner, men det blir ganska mycket facklitteratur. Märker att jag ofta sitter med paddan bredvid mig när jag läser någonting. Om jag stöter på en referens (Algebrans fundamentalas, de Moivres sats, komplementaritetsprincipen, Plutos status som planet just nu …), slår jag snabbt upp det hela på webben, bara för att kolla att jag fattat rätt. Sedan läser jag vidare. Det här är nytt och kan knappast vara fel?? Visserligen påstår en del människor att det är åt skogen. Man fördummas säger de! Man ska minnas!! Det är äkta intelligens! Bloggaren tycker olika. Visst är det bra att minnas, men minnet är bedrägligt. Man minns fel och är samtidigt ofta övertygad om att man ”vet”. Bättre att kolla. Har man rätt, får man kanske en dopaminkick. Men det är väl fel det med…

En återblick. Hur var det i min egen ungdom? Läste alla då? Skräp heller. Några läste, andra lät bli. Man kunde på sin höjd läsa lite tidningsrubriker. Känner minsann människor i min egen generation, som i praktiken aldrig rör en bok. De blir inte sämre för det, men deras intresse för böcker är lamt. Vi är olika. Bloggaren kan t.ex. inte tåla teater, men anser sig inte vara någon kulturbarbar för det. Har andra intressen. Några av icke-läsarna har direkt berättat om sina aggressioner mot ”kulturprissarna”, som de anser gå med näsan i vädret och vara fisförnäma.

Vi är som vi är. Vi kan olika saker. Vi har olika intressen. Vi får väl våra dopaminkickar av olika saker. Bloggaren tror att böcker kommer att överleva länge till, om inte i cellulosaformat, så i form av eböcker eller annat. Men det är väl fel att läsa sådana också?? Tyckarnas mängd är stor.

Annonser