I filmer, media och tv ser vi hur man beter sig ute i stora världen, ofta ”over  there” på andra sidan Atlanten. Sedan tar vi efter på gott och ont. Bloggaren vill inte ha könsfördomar, men det finns ett otyg jag bara måste ta upp. När damer i diverse dramatiseringar träffas, brukar de stanna,  breda ut armarna, skrika gällt och sedan kramas och pussas. Ok i övrigt, men det där djungelvrålet? Det kunde man klara sig utan i möblerade utrymmen.

Skulle häromkvällen på opera. Då brukar vi, äkta hälften och jag, gå ut och äta en bit mat innan vi bänkar oss i salongen. Så även denna gång.

Ett par bord borta satte sig en ung dam. Efter en stund kom en till. 

ÄÄÄÄÄÄ.         ÄÄÄÄÄÄ.             Kram

En stund senare kommen ytterligare en

ÄÄÄÄÄÄ.      ÄÄÄÄÄÄ

ÄÄÄÄÄÄ.                                        Kramar

Sedan ännu en

ÄÄÄÄÄÄ

ÄÄÄÄÄÄ.            ÄÄÄÄÄÄ.       Kramar

ÄÄÄÄÄÄ

Osv tills bordet var fullt.

Varje gång satt de övriga matgästerna nästan någonting i vrångstrupen. 

Det här oskicket har alltså migrerat. Hå hå ja ja. Precis som Halloween. 

Bloggaren får ibland en känsla av att vi inte lägger märke till vår egen ljudnivå. Det paradoxala var att en av de unga damerna ondgjorde sig över att det fanns barn på krogen. Hon sade att de låter för mycket och gällt.

Nu ska det förstås tilläggas att män också kan vara högljudda. Speciellt efter krogbesök. Eller i bussen när man talar i telefon. Ljudmattan är en del av vårt vardagsliv. 

Bloggaren är lärare i gymnasiet. Blir man inte van vid ljud då? Nej! Under lektionstid jobbar vi. Vi larmar inte i onödan. I matsalar och idrottsutrymmen, kan ljudnivån stiga, men inte på egentlig lektionstid. 

 Men se på krogen. Allt som kommer hit till lander är inte riktigt bra!

Annonser