Det är alltid lätt att spekulera om andras arbete.  Det vet varje lärare. Ibland känns det som om antalet experter på undervisning därute är minst 50 gånger större än antalet aktiva yrkesutövare. Samtidigt ser en gammal katederryttare med ett kort ögonkast, att mången sådan tyckare skulle krossas på 10 minuter, om hen klev in i ett undervisningsutrymme idag.

Man borde  bli visare av dylikt. Kanske låta bli att tycka och tro. Men ibland är det svårt att låta bli! Som nu med bokförlagen. Uppfattar mig själv som storläsare, utan att egentligen läsa finlandssvenskt. Det betyder ändå inte att jag inte bryr mig. Visst ska vi ha författare som skriver på svenska här i landet. Vem vet, kanske bloggaren en vacker dag öppnar någon av böckerna. Det är så med kultur. Man ska ha möjlighet att välja och vraka.

Nu har flera tiotal toppförfattare lämnat SETS, det fusionerade Schildts och Söderströms, för att arbeta för en nygrundad konkurrent. Intressant! Har bloggaren egna erfarenheter av det gamla förlaget. I viss mån, ja. Har översatt läromedel och suttit på planeringsmöten där den digitala framtiden diskuterades. Problem? Det största, så här ur personlig synvinkel, är den enorma trögheten. Ingenting händer. På fältet har vi en turbulent tid, med nya digitala studentexamina på kommande bl.a. Händer någonting inom förlagsvärlden? De som jobbar där påstår det, men ingenting märks. Månaderna och åren går. Allt är sig lika.

Bloggaren hoppade med sina små bidrag av skutan och jobbar nu med ett digitalt läromedel i fysik på annat håll. Det ser ut att bli bra. Lärare på fältet sammanställer material, baserat på sin undervisningserfarenhet. Problemen är många. Tidsbrist t.ex. Oklarheter om hur redaktörer ska kontrollera materialet. Avlöning! Men saker måste hända. Sets klarar uppenbarligen inte av detta.

I pressen kan man läsa uttalanden om för många mellanchefer, hur ingen lyssnar till fältet osv. Så kan det gå här i landet, kanske speciellt i den lilla finlandssvenska gruppen. Och inom den privata sektorn. Alla vill vara chefer. När man hör bekanta beskriva sina arbeten eller när man lyssnar i bussen, får man visioner av små bogserbåtar med besättning på fem amiraler och två matroser. I kontorsmiljö ser tredje kontorschefen till att toalettpappret räcker till. Med mera. Hur är det på lärarfronten? Skolan är inte ett privatföretag. Chefernas antal är begränsat och detas arbetsbörda och ansvar är inte att förakta. Samma gäller lärarna. Resurserna skärs ner. Allting blir bara jobbigare. Vart tar pengarna vägen. Är inte ekonomisk analytiker. Vet inte! Kanske en del har spenderats på understöd till kultur och har kommit bokförlag i monopolposition till fromma. Eller något annat märkligt.

Nja. Nu spekulerar bloggaren. Ta det inte allvarligt. Försiktigt förväntansfull är jag ändå i frågan om ett bredare utbud på kultursidan. Kanske tar man sig an läromedel också!?

Annonser