Läste Metrotidningen i morse. Läsarkolumnen var skriven av en ung dam, Tiia Tiainen, som berättade om regler för barn i husbolaget hon bor i. Där ska barn vara tysta! Lek är förbjuden efter klockan 18. Bollspel likaså. 

Barn låter! Så är det bara! Läste någon gång en artikel om babianer. Som unga skränar de av livlust, som gamla av irritation, sade författaren. Kom att tänka på att vi människor är ganska lika. Bakom huset bloggaren bor i, finns ett dagis. Ett himla liv! Av de barn som leker där, gråter konstant 20 %. En annan lika stor del skrattar hysteriskt och resten skränar i största allmänhet. Starka känslor och mycket spring i benen. Dagispersonalen får ta till röstvolym om de vill att någon ska notera dem. ”Kom genast ner ur trädet Aleksi” och motsvarande. Men så ska det vara. Barn ska få leka och stoja. 

Många retar upp sig! Har hört folk i de närliggande gårdarna diskutera hur man kunde få tyst på kläpparna. Samma människor tenderar kritisera våra unga för att de sitter och glor på dataskärmar och rör sig i virtuella världar. Vad kan man vänta sig om vi vuxna är negativt inställda till allt vad lek och spring för med sig? 

Var det bättre förr? Det tycker inte bloggaren. Visst hade vi gårdsgäng som lekte och stojade. Men vi hade också gårdskarlar som på sura tanters inrådan försökte hindra sådant. Minns att jag blev avvisad från att besöka kompisar. Jag fick inte gå över ”främmande gårdar” för att komma fram till dörrklockan. Absurt. Idag är det här ett mindre problem. Man kontaktar kompisen med mobilen. Men vad händer sen? Ger man sig ut och trotsar de sura ljudkänsliga? Eller räcker det med att hålla kontakt digitalt? 

Om vi vill att de unga rör på sig, måste vi väl ge dem en chans till det! Med måtta förstås. Idioter som kör omkring med minimoppar utan ljuddämpare efter midnatt, ska vi inte accepera. Inte heller grannar som har ihjäl varandra, eller får det att låta så. Men lekande barn! Utan dem har vi inte någon meningsfull framtid! 

Tycker en ibland sur gammal fysiklärare! 

Annonser