Skärmavbild 2016-07-01 kl. 10.29.26

Bloggaren gillar att ha en aning perspektiv på saker och ting. Därför några reflexioner så här lite på efterkälken. Har alltid sett mig själv som medborgare i Europa. Just nu har den känslan fått sig en stöt i sidan.

Folkomröstning? Låt oss för jämförelsens skull tänka oss en situation där en känd och kär skådespelare blir sjuk. Det är oklart om man borde operera eller köra på läkemedel. Ordnar man en folkomröstning? Sjutton heller. Man litar på att läkarna kan sin sak och väljer den optimala vårdmetoden! Nu har man i Storbritannien folkomröstat om betydligt viktigare saker! Följderna får vi se! Åsikterna gick i sär. Akademiker, företagsfolk och sansade politiker ville fortsätta samarbetet med EU, men de breda massorna, främst norr om London och söder om Skottland, ville annat. Och demokrati innebär att folkets vilja gäller, har jag hört. Må så vara, men frågan är om folket vet vad de vill? Kan vi lita på en åsiktskartläggning av det här slaget. Bloggaren  tror inte det! I stället borde vi ha en flerstegsprocess. Vi röstar på politiker vi litar på och utgår från att de kan sätta sig in i diverse problem och fatta vettiga beslut.

Saker och ting går i vågor. För ca 70 år sedan hade vi ett ödesdigert politiskt klimat i Europa och stora delar av världen. Kan vi dra paralleller till läget idag? Må verka lite långsökt, men ändå: Jag föreställer mig att mången som röstade för Brexit, jobbar på ”verkstadsgolvet” och alltså skulle föredra Labour-politik, där deras intressen bevakas aktivt. Hur går det nu? Brexit-förespråkarna röstade de facto på populister med knytningar till yttersta högern. Inte mycket intresse för ”donarnas” problem där, skulle man tro. Jag kan inte låta bli att föreställa mig hur rösterna skulle ha gått till politiker som Hitler och Mussolini om vi hade befunnit oss förflyttade ca 80 decennier bakåt i tiden. Bara en tanke!

Varför litar vi på t.ex. läkare, men inte på våra folkvalda? Varför i all världen satsar man på något så befängt som folkomröstningar? Jag vet inte! Kan bara gissa en aning.

Populisten inom dagspolitiken kan ha sitt finger med i spelet. Det är lätt att sitta i fonden och hiva ur sig lustigheter, ironi och hemgjorda förnuftskommentarer. Sådan ståupp-komik är lätt att gilla! Blir politikern sedan betrodd och ska göra någonting, är det inte lika lustigt längre. Det har man sett exempel på.

Media har ett jättestort ansvar här. Bloggaren har ofta förundrat sig över speciellt papperspressens karaktär i Storbritannien. Det kryllar av smaskiga nyheter om diverse kändisar, obehagliga kriminalfall och oegentligheter inom politik och affärsverksamhet. Man hittar få faktakollade goda nyheter! Kanske säljer blaskorna så här? Djuplodande analyser om dagspolitik är tyngre läsning än några rader text + bilder av kändisens eskapader i fyllan förra lördagen. Ändå borde tredje statsmakten axla sitt ansvar! I Finland betalar bloggaren en Yle-skatt (för statliga radio-, TV- och mediatjänster). Det gör jag GÄRNA om det garanterar kvalitet och faktakontroll. Samma gäller övriga media. Papperstidningen är tydligen på längre sikt allt mindre viktig, men de stora mediahusen kan jag nog tänka mig understöda också för diginyheter, om det står för motsvarande kvalitetskontroll.

Så har vi en detalj som sällan nämns i debatten. Man måste utgå från sig själv. Inte vara en av dem som säger att ”politik är tråkigt”, ”kunskap är det jag tycker”, ”demokrati betyder att allt ska fungera som jag vill” osv. Var och en av oss måste anstränga sig lite. Kanske analysera den egna åsikten en aning. Är det så här? Har jag rätt att gör på det här viset? Varför är min åsikt egentligen bättre än grannens? Det här låter förbaskat flummigt! Jag vet! Men ändå!

Bloggaren ska försöka anstränga sig. Just nu kommer jag t.ex. att verkligen följa med vad som sker i Storbritannien de närmaste åren! Går det riktigt bra, måste mina tankar om det enade Europa kanske tänkas på nytt! Vi får se!

 

 

 

 

 

Annonser