Bilden visar ett skärmklipp från sidan Eroakirkosta.fi. Ca 250 finländare har per dygn skrivit ut sig ur den evangelisk lutherska kyrkan i Finland. ”Vanliga dagar” ligger antalet på ca 80-100. Orsaken till piken är denna gång antagligen biskopsmötets ställningstagande om att äktenskap är en affär mellan kvinna och man. Man vill inte att kyrkan ska viga samkönade par. På verkstadsgolvet påstås man hitta en hel del präster, som gärna skulle göra det!

De här avhopparpikarna börjar bli vardagsnyheter. De väcker förstås tankar hos envar. Bloggaren hör till Esbo församling, utan att i egenskap av agnostiker vara aktiv så det stör. Varför inte skriva ut sig?

En av de saker som håller mig kvar, är uppfattningen att kyrka och församling är viktig för många. Både nära och kära samt en hel del andra. Då vill man ha kvar möjligheten att påverka och få sin röst hörd inom organisationen. Men en självklarhet är medlemsskapet inte! Som församlingsmedlem kan jag säga det så att det förhoppningsvis noteras!

I dagens värld har vi möjligheter och rättigheter att höra till politiska partier, föreningar och andra grupper. Detta helt enligt eget val. Man kan också välja att inte vara medlem! Ingen vettig människa gör sig märkvärdig över det. (Bloggaren har förstås flera gånger blivit åhutad eftersom partibok i Svenska folkpartiet saknas, men sådant faller under nämnda vettighetskommentar!). 

Ska kyrkan i grunden skilja sig från andra grupper i samhället?

Bloggaren anser att svaret är nej! Men den åsikten är knappast allenarådande.

En del av oss tar till traditionsargumentet. Det är en tradition och ett kulturarv att höra till kyrkan. Så har det varit i ”alla tider”. Sjutton heller! Kristendomen har på våra breddgrader (bara) en ca 1000-årig historia. Före det var det Oden, Tor och Freja (i Finland Ukko & Co) som huserade i våra medvetanden. Ingenting har funnits i alla tider och traditioner lever. De är dynamiska och förändras. Idag är t.ex. krig mellan nationer sällsynta. För några hundratal år sedan gick det hett till i världen, ofta med de religiösa aiktoriteterna som påhejare, alla fredsbud till trots. 

Ett annat argument, är att kristendomen och kanske religion övrlag, är ryggraden i vår moral och etik. Jaha. Det rimmar ganska illa i en värld som blir fredligare och tryggare i takt med avsvalnande intresse för religiösa ting! Tvärtom har många av de lokala konflikter vi ser i världen religiösa undertoner! Håller inte med om sanningen i moralargumentet.

Ibland städar man sin bokhylla. Det man garanterat inte läser igen, åker ut. Det händer att man städar i medlemsregistren också. Hoppar av ett politiskt parti eller en förening för att kanske skriva in sig i något nytt? Bloggaren hör till exempel till den astronomiska föreningen Ursa. När det blir medlemsavgiftsdags brukar jag fråga mig om jag skulle skriva in mig i föreningsregistret om jag inte redan råkat vara där. Är svaret ja, då får medlemsskapet gälla! 

Skulle jag skriva in mig i en kyrklig samfällighet? Hm! Under rådande omständigheter, knappast! 

För många av oss spelar det kanske inte någon större roll att kvinna inte får vigas med kvinna, eller man med man. I kyrkan alltså. Men nu ska vi minnas att 5-15 % av oss (lite beroende på hur man drar gränser) mycket väl kan fastna för en partner av samma kön. Om en i paret, eller båda rentav, råkar ha en religiös övertygelse, är det här mycket pinsamt och obehagligt! Ska jag acceptera medlemsskap i ett samfund som åstadkommer sådan angst. Igen är det långt ifrån en självklarhet!!

Det finns de som påpekar att kyrkan inte ska böja sig för X, utan stå för sina värderingar. (X kan vara åsikter, populism, nya trender… ). Visst kan det ligga ett korn av sanning i det, men vem bestämmer vilka värderingar som gäller? Tydligen här hemma biskoparna vid mötet! Människor som tycker på basis av gamla traditioner, som förändrats genom tiderna. Är det verkligen säkert att det framtyckta är det rätta? Alltid? Man frågar sig.

Vår ärkebiskop har uttryckt saken som så, att kristna med partners av samma kön absolut är välkomna i kyrkan. Men vigas får de då inte! 

Bloggaren har konkreta erfarenheter av hur välkommen man känner sig. Har varit liberal medlem i en konservativ församling. De mera konservativa medlemmarna blängde på en, vägrade hälsa, samtalade givetvis inte med en osv. Äkta kristen kärlek till nästan i konservativ tappning tydligen! Om jag som typmedlem (vägrar använda ordet normal nu), hade besvär, hur ska det då inte vara att stiga över tröskeln som ”sexuellt förkastlig”, eller vad det nu kan heta? Sedan blev det flytt och fösamlingsbyte. Bättre? Absolut! Men att komma in i gemenskapen är inte lätt! 

Det känns inte riktigt bra just nu. Inte för att jag fastnat för en partner av samma kön, utan för att jag kunde ha gjort det. Om jag varit skapt så! 

Bloggaren frågar sig vad som håller på att ske med traditionen kyrkotillhörighet. Kommer den att överleva? Är den 1000-åriga kristendomseran i våra regioner kapabel att överleva länge till? Jag ger kyrkan 20-30 år tid att fungera med ett medlemsantal större än 50 %. Med gränsdragningar i den stil biskoparna kommit fram till, kan tiden bli kortare! Och jag frågar mig ibland vem som egentligen bryr sig!

Annonser