”Bob Dylan fick priset” stod det i meddelandet äkta hälften skickade. Nobelpriset i litteratur alltså. ”Yess!” var svaret jag sände. För det kändes bra. Har nämligen lyssnat på visorna och förundrat mig så länge jag minns. När jag berättade för kollegerna om saken, var en av kommentarerna ”Jaha -det är första gången jag känner till pristagaren!” 

En genomläsning av kommentarer om priset, visar en tydlig tudelning. Många gillar, men så finns det de som ondgör sig. Tydligen lyckas inte BD ta sig över dessa människors kulturtröskel. Vill inte kritisera någon. Vi har rätt till våra åsikter. Men bloggaren är glad!

Skolan ska lära oss unga att tänka kritiskt, heter det. Kanske det fungerar idag??, men för ca 50 år sedan var nog så inte fallet. Vad magistern sade, ja se det var den stora sanningen. Frågor bultades av kort och effektivt. Man lärde sig nicka och se ut som om man tänkte lika. I frågor om politik och religion, finlandssvenskhet och protestantismens överlägsenhet! Mycket annat med! Nu när bloggaren själv går mot pensionen, kretsar tankarna ibland kring om man själv fungerat lika? Förklarat i sten hur naturen fungerar? Utan att väcka intresse för det okända? Knepigt detta!

Vad betydda då BD för den unga bloggaren? Jag vill påstå att han med sina sångtexter fick mig att tänka kritiskt. Betydligt mera än skola eller familj lyckades med. Jag insåg att absoluta sanningar sällan finns. Det finns nästan alltid alternativa tolkningar, metoder och infallsvinklar. Auktoriteter visar sig ofta vara självutnämnda, om man granskar dem lite närmare. Att nå fram till insikt, går sällan i ett nafs. Det är vanligen en process med många steg. Det är viktigt att våga ifrågasätta. Kontinuerligt! I dagens märkliga värld där populistiska politiker får stora skaror att trollbindas, ser man att många tydligen är för bekväma av sig. De tänker inte själv. De låter all världens storskrävlare diktera de rätta åsikterna. 

Bod Dylans pris är ok. Måtte hans inflytande förstärkas. Här finns något att läsa och fundera på. 

Annonser