Som ord kanske, men som verklig inställning till medmänniskan?

Lyssnade på en radiodebatt om fackförbundens roll i dagens samhälle. Ogillade spontant en hel del av det som fördes fram. Här är några detaljer, utan att direkt nämna vem som lade fram argument för dem.

Man ansåg att facket begränsar möjligheter att anställa arbetstagare. Speciellt invandrare med ”sämre kunskaper” nämndes. Närmast på högerhåll vill man gärna se att sådana människor kan anställas med lägre lön och sämre anställningsvillkor än vad som krävs av lag och förordning i dagens Finland. Fackets dominans borde minskas och lagarna skrivas om! Bloggaren begriper förstås att det här kunde leda till minskad arbetslöshet, men priset är ändå oerhört högt. En indelning av människor i A- och B-medborgare är vad det i praktiken betyder. Och om det nu ska nämnas ska inte den lågutbildade finländaren tro att hen sitter säker för sin hudfärgs skull heller! Öppnar vi porten för dylikt, står det ingenstans skrivet vem som placeras utanför i B-laget! Bäst då att inte ha något!

Vidare förde man fram tanken om att ”var och en är sin egen lyckas smed”. Samhället ska inte stå där med säkerhetsnät och fånga upp den som faller. Bloggaren har sett gamla bekanta råka i svårigheter nu och då. Det kan vara fråga om driftiga, utbildade och företagsamma människor, som helt enkelt kraschat av någon anledning. De kan ha råkat ut för tragedier inom familjen, blivit sjuka eller något annat trist. Ska de låtas falla fritt eftersom deras smedstalanger falnat? Också en annan synvinkel finns. Ska vi absolut kräva att alla utbildar sig och är företagsamma som den där batteriapan i reklamen? Måste man hela tiden vara på hugget för att få en dräglig tillvaro? Duger det inte med ett jämnt knogande? Och om arbetsgivaren i så fall misslyckas, ska vi då tillåta dessa knogare att missa sitt stöd?

En tredje sak jag tänkte på är det här med bastrygghet. Har sedan unga dagar hört till lärarfacket. Ofta har mina och fackbossarnas tankar på detaljplanet varit olika, men facket har varit där! Som en trygghet! Om någon behandlar en direkt fel, finns det hjälp att söka! Jag har aldrig uppfattat facket som en politisk vänsterföreteelse, trots att sådana historiska kopplingar givetvis finns. För mig är facket en organisation som jobbar för sina medlemmars bästa. Punkt! Oberoende om vi tänker till vänster eller till höger!

Det går inte att komma ifrån att fackförbunden har haft en enorm betydelse för den välfärd vi har idag. Nu när vi har förhandlingsrätter och avtalskultur, glömmer vi kanske bort hur det var när största delen av befolkningen hörde till B-laget! Visst kan det hända att våra fackförbund allt mera handskas med information och mindre än konflikter, men det finns ingenstans skrivet att det måste vara så! Tvärtom finns det orosmoln vid horisonten just nu. Moln på vilka står skrivet A upptill och B nedtill. Moln som säger att vi alla minsann inte ska uppfattas som likvärda. Och så är det inte bara i USA, där en viss person lovat bygga murar mot Mexiko. Eller i England, där men går ut ur EU för att grannen är en polack. Eller i Ungern där invandrare är till ”skada för kulturen”.

I sången heter det ”Världen är så stor så stor, Lasse är så liten.” Nu har Lasse kanske vuxit upp. Till kropp förstås, men förhoppningsvis också till själ! Och insett att världens storhet är en myt idag!

Bloggaren har kallats blåögd och naiv ibland för sina idéers skull. Men det här med människosyn är viktigt. I ett vettigt samhälle ska människovärdet vara orubbligt! Också om det kostar!

 

Advertisements