Sällan har man sett en sådan lavin av inlägg och kommentarer i media, sociala och andra. Bloggaren avser förstås reaktioner på USAs nya president. Nu hörs röster för att det hela har gått för långt. ”Ge honom arbetsro”, har det sagts. ”Vänta och se vad han verkligen gör för beslut”, likaså. 

Det finns saker som inte är ok i flödet. En sådan är osakligheter om presidentens unga son. En liten kille som ser rädd och skygg ut. I den grad att dottern i Clinton-familjen, Chelsea, fräst till och bett folk låta honom vara ifred. Good for her! Hon har rätt.

Visst ska vi vrida och vända på det vi vill komma fram med. Lögner, rykten och falska nyheter ska vi undvika att sprida. Elakt förtal likaså. Ibland kan det förstås vara lite svårt att avgöra vad som är helt sant eller att behärska sig när man blir förbannad. Men man borde försöka!

Med detta sagt till saken. Vi ska inte tiga! Om en misogynt funtad person som gillar att ogenerat tafsa på damer och öppet anser människor ha olika värde, förvandlas till en av världens mäktigaste män, då ska världen ha ögonen på honom. Då ska vi reagera på eventuella snedtramp. Både innanför mexikanska muren och utanför densamma. Då ska flödet inte dämmas upp. Man gjorde så i Europa på 1930-talet. Fria journalistiken blockerades, precis som den förefaller göras idag. Alternativa ”sanningar” fanns också då. Rätt till åsikt blev då ett fromt önskemål i stället för en självklar rättighet. 

En del kommentatorer har sagt att det möjligen finns ett plus med regimen i USA just nu. Man har nått så långt man kan på populismens väg. Nu måste det ske en global skärpning. Man får ju hoppas det? Det finns dagar då bloggaren tvivlar lite. 

Bloggaren tänker så vi så inte ligga lågt. Sociala medier fanns inte i nazityskland eller det fascistiska Italien. Kanske hade de gjort en skillnad? Jag tror det.
 

Advertisements