Varför bloggar man?  Den frågan har jag hört många gånger. Ibland kan frågeställaren vara lite ironisk. En person som bloggar måste ha ett stort ego och vara något av en exhibitionist, kan det heta. Kanske det? So what?

Bloggaren ser inte så stor skillnad mellan läraryrket och bloggandet som hobby – eller vad man nu ska kalla det. En typisk gymnasielärare har studerat sitt ”ämne” och byggt upp en världsbild. Nu vill hen dela med sig! Utan den viljan, blir det pannkaka av hela yrkesutövningen. En lärare behöver både ego och ett drag av exhibitionism. Om inte, finns det annat att jobba med. Läraren har ändå en speciell status i sin klass. Man får i regel sagt det man vill säga. Man bestämmer takten och innehållet i det som ska genomgås. Så är det sällan utanför klassrummet.

Traditionella diskussioner mellan två eller flera individer har en tendens att slå fel. Det är som att balansera på lina. Vanligen trillar man av i någon riktning. Om t.ex. en av de diskuterande parterna tar mycket utrymme och inte ger andra taltur, slutar det hela innan det ens kommit igång. För att diskussionen ska lyckas, bör alla vara intresserade av det som behandlas och ha viljan att höra hur andra tänker. I praktiken är det inte alltid man når den här balansen. Debatter kan vara ett annat otyg. Politiska sådana i TV får adrenalinet att flöda. Man avbryter varandra, många pratar på en gång, programledaren kan ha en tendens att bombaredera debattörerna med frågor, utan att ge utrymme för svar. Ska man få en åsikt hörd, ska man vara snabb och högljudd. Alla vill kanske inte vara snabba och högljudda! 

Då kan det vara skönt att blogga i stället. Ingen avbryter. Ingen flabbar högljutt åt minsta felsägning. Ingen byter föraktfullt tema. I lugn och ro skriver man ner sina tankar. Kanske någon läser dem. Kanske inte. Men man får formulera sig. Och det vill man göra ibland. 

Annonser