Category: Familj


Det kokar i samhället. Med rätta. Bloggaren har inte haft en aning om hur utbredd problematiken med sexuellt ofredande är. Nu är det ändå inte det jag vill skriva om. I stället tar vi det här med kommentarsfälten.

En av mina gamla universietslärare sade en gång: ”Sluta dela in allting i kategorier Ekrem. Du är ju värre än Aristoteles”. Man borde väl höra på de vise, men nu vill jag ta upp några kategorier igen.

En av dessa kommentatorskategorier är damer som anser att det här med sexuellt ofredande inte kan vara så farligt? ”JAG har aldrig stött på det”. Tur för dig, får man väl säga. Men din tur utesluter inte att vi alla måste ställa upp för dem som är mindre lyckligt lottade. Och de är tydligen många. Vi måste ha ögonen öppna, så att vi kanske kan minska på fanskapet i framtiden.

Så har vi en annan damkategori. ”Det är väl inte så farligt att bli klappad på rumpan. Män är ju män.” Ok, vi har rätt till vår åsikt, men som ofta nuförtiden påpekas: Din personliga åsikt om någonting, betyder inte att detta någonting är rätt och riktigt! Bloggaren skulle gärna ställa följande fråga till den som resonerar så här: ”Anser du att din eventuella dotter, mamma, syster, väninna…. ska resonera på samma sätt som du? På riktigt! Tänk efter!!!

Så har vi män som kommenterar. Ett resonemang är att också män och pojkar hamnar illa ut. Speciellt kanske då pojkar. Därför skall inga kvinnor klaga. Ok. Det är ju för jävligt om någon ger sig på pojkar. Men vi ska inte bortförklara flickors och kvinnors problem med att påpeka att män också har det svårt. Problemet försvinner inte. Det blir bara större!

Det skulle säkert gå bra att hitta flera kategorier, men det får räcka så här. Bloggaren tycker sig bara bli nästan lika upprörd av somliga kommentarer, som av de egentliga berättelserna i flödet.

De flesta som kommenterar, är ändå förfasade och empatiska. Gott så! Det kan vi behöva! Samtidigt har jag märkt en liten, men nästan kuslig sidoeffekt, som också några bekanta har nämnt. Om en kollega eller någon annan, ställer sig nära en, drar man sig instinktivt undan! Tänk om hen uppfattar att JAG är för nära? Tänk om hen får fel uppfattning! Vågar jag klappa en kollega eller någon annan på axeln om hen gjort någonting bra eller om jag önskar ett gott veckoslut? Vågar jag till och med krama någon som ser ut att behöva det?

Själv har jag blivit både klappad och kramad. Det känns fint somliga dagar! Visst ska vi ta metoo på allvar och se var gränsen går! Oberoende vem vi är. Men ett vänligt bemötande på rätt sida om denna gräns, är nog så viktig! All vänlighet är inte sliskig eller ett knep för att öka sin makt! Det måste vi minnas och värna om.

Annonser

Fredagen 29/9/17 var bloggaren och fysikern på Pecha Kucha med äkta hälft. För den som inte hört talas om fenomenet, ska berättas att det är ett japanskt koncept, som spridit sig snabbt. PK betyder ungefär snack snack eller ljudsorl på japanska, har man sagt mig.

Arrangör var Suomen Fyysikkoseura som firar 70 år. Det finns också en svenskspråkig förening, Fysikersamfundet i Finland, som firar motsvarande jubileumsår. Vår PK var i alla fall anordnat av den finskspråkiga föreningen.

I en Pecha Kucha använder föreläsaren 20 st slides, eller bildskärmar, som får visas 20 sekunder var. Sedan anpassar man sitt tema till den takten. Vid tillfället ställde 8 fysiker upp och berättade om sin forskning. Det var toppen. Kort och koncist. De flesta i publiken, som var inhyst i Helsingfors universitets huvudbyggnad, var iofs ”riktiga” fysiker, men bloggaren vågar påstå att den breda allmänheten skulle ha haft utbyte av det hela. Nu kom materialet i videoform per epost. Det är inbakat i en blogg. I epostmeddelandet stod det, att allting fick delas. Det gör vi. Om du kan klarar av finskan som föreläsningsspråk, är det här prima vara.

Här! Njut! Leve Pecha Kucha.

Skärmavbild 2017-07-13 kl. 12.35.59

För ett årtionde sedan skulle bloggaren ha uppfattat frågan som absurd. Idag är jag inte så säker! Vissa elektroniska grunkor, som brödrostar, kylskåp och TV-apparater, är specialiserade grunkor, som används för ett specifikt ändamål. Inte blir man kompis med dem precis. Men dagens smarttelefoner och datorer är annorlunda. De har massor av egenskaper och färdigheter. Ibland upptäcker man någon ny behändig egenskap efter år av användning. Ofta dyker smarta appar upp, som gör det ännu mera spännande att umgås med apparaten.

Varför dessa tankar? På webben kan man läsa hur en del av oss vägrar befatta sig med t.ex. smarttelefoner. Ofta kommer man med snusförnuftiga kommentarer i stil med ”Jag föredrar att vara smart själv!”. Ok. Vi lever som vi vill. Det gör jag med! Och onekligen är smarttelefonen och datorn formidabla verktyg.

Bloggaren kollar ofta fakta på webben. Ligger Dakar söder om ekvatorn! Hur kan jag hitta rätt i Roms labyrint av gränder och gator (GPS + GoogleMaps)? Vad ska jag handla i butiken idag (uppdaterar köplistan kontinuerligt).

Man kan skriva in data, men också fråga muntligt med Siri-applikationen, som är förvånansvärt effektiv! ”Var placerade jag filen X igår?”. Siri levererar. (Talar lite omväxlande mellan telefoner och Mac-datorer här. Båda har Siri.)

Kommer inte på allt man kan göra just nu, men mycket är det! Genom tiderna har ett antal modeller prövats ut. Flera av dem (t.ex. Nokia) fungerade väldigt dåligt och väckte till slut nästan aggression när man måste använda dem. Idag har iPhone (och Mac) visat sig fungera som klockor tillverkade i Geneve. Prima. Jag gillar grunkorna. Bokstavligen!

När en fungerande dator eller telefon börjar tappa sugen, är det nästan med vemod man börjar planera en ny.

Jag anser inte apparaten vara en levande varelse. Inte ännu åtminstone. I framtiden, med noggranna definitioner om vad ”levande” innebär – kanske? Men det här är väl inte så konstigt. Visst kan en motorfantast vara förtjust i sin antika bil också. Bloggaren gillar ett litet antal apparater  hemmet. De känns bra och de är behändiga. Varför inte gilla dem?? Och erkänna det!

 

Varför bloggar man?  Den frågan har jag hört många gånger. Ibland kan frågeställaren vara lite ironisk. En person som bloggar måste ha ett stort ego och vara något av en exhibitionist, kan det heta. Kanske det? So what?

Bloggaren ser inte så stor skillnad mellan läraryrket och bloggandet som hobby – eller vad man nu ska kalla det. En typisk gymnasielärare har studerat sitt ”ämne” och byggt upp en världsbild. Nu vill hen dela med sig! Utan den viljan, blir det pannkaka av hela yrkesutövningen. En lärare behöver både ego och ett drag av exhibitionism. Om inte, finns det annat att jobba med. Läraren har ändå en speciell status i sin klass. Man får i regel sagt det man vill säga. Man bestämmer takten och innehållet i det som ska genomgås. Så är det sällan utanför klassrummet.

Traditionella diskussioner mellan två eller flera individer har en tendens att slå fel. Det är som att balansera på lina. Vanligen trillar man av i någon riktning. Om t.ex. en av de diskuterande parterna tar mycket utrymme och inte ger andra taltur, slutar det hela innan det ens kommit igång. För att diskussionen ska lyckas, bör alla vara intresserade av det som behandlas och ha viljan att höra hur andra tänker. I praktiken är det inte alltid man når den här balansen. Debatter kan vara ett annat otyg. Politiska sådana i TV får adrenalinet att flöda. Man avbryter varandra, många pratar på en gång, programledaren kan ha en tendens att bombaredera debattörerna med frågor, utan att ge utrymme för svar. Ska man få en åsikt hörd, ska man vara snabb och högljudd. Alla vill kanske inte vara snabba och högljudda! 

Då kan det vara skönt att blogga i stället. Ingen avbryter. Ingen flabbar högljutt åt minsta felsägning. Ingen byter föraktfullt tema. I lugn och ro skriver man ner sina tankar. Kanske någon läser dem. Kanske inte. Men man får formulera sig. Och det vill man göra ibland. 

Gick på bio med äkta hälften. Såg filmen Hidden Figures / Dolda tillgångar. Den handlade om tre afro-amerikanska damer, som i början av 60-talet kämpade på som matematiker/fysiker vid NASA. Rymdprogrammet i USA hade inletts på allvar och man var i starkt behov av beräkningsresultat för satellitbanor och annat tekniskt. Datorer var på kommande, men den mänskliga insatsen i jobbet var stor.

Låter torrt? Se nej! Filmen som är en dramatisering av verkligheten, speglade en främmande och ofta obehaglig värld. NASA-centralen i Langley, Virginia, befann sig i en del av USA där segregationen var ett faktum. Man kom att tänka på Sydafrika under en tristare tidsera. Vita och färgade hade inte samma rättigheter. Man satt på olika ställen i bussen, hade olika avdelningar i biblioteket, olika möjligheter till utbildning osv. Samhället var dessutom tydligen inriktat på att ”mannen är den tekniska”, något bloggaren själv fick höra av och an under sin uppväxt. Att vara kvinna och färgad i det samhället, kan inte ha varit lätt. Allt det här vet en till och med måttligt bildad människa idag, men filmen var ändå en tankeställare.

Så har vi det tekniska. Med stor möda fick man en gigantisk IBM-dator installerad i NASA. Konsten att få denna att göra något vettigt, var det si som så med. En av damerna i filmen tog sig an den biten. Kodningsspråket Fortran figurerade i kulisserna.

Det här var en kort beskrivning av filmen. Detaljerna i en dramatisering är som de är, men ramarna kan inte förnekas. Samhället förändras! Och snabbt.

När de tre huvudpersonerna kämpade på med sina problem, var bloggaren 6 år gammal. Det har alltså inte gått en livstid ens sedan samhället såg ut som filmen beskriver. Är det OK idag i USA och annanstans? Det är det till stora delar! Ingenting är perfekt, men riktningen har varit ok. Det har aldrig varit så bra som nu! Fattigdomen i världen minskar, utbildningen och hälsan ökar. Visst finns det problem ännu och kommer säkert alltid att göra det, men ändå. Nyhetsförmedlingen har en tendens att ta upp det negativa. Det som läsarna reagerar på! Jag låter professor Hans Rosling förklara vad jag talar om. Det finns förstås kusliga moln vid horisonten. En president i USA som sannolikt för en lång tid kommer att öka politikerföraktet hemma och ute i världen, en president i Turkiet som visar upp diktatoriska fasoner man kunde lära av i Nordkorea, ett presidentval i Frankrike (i övermorgon) som får värld att dra efter andan. Ändå tror bloggaren att de här trenderna är övergående. Oppositionen i t.ex. USA går ju att finna i presidentens eget parti, för att inte tala om det andra partiet!

Visst kan det hända att vi lyckas ta död på planeten och oss själva. Vi är många och vi tär på resurserna. Samtidigt måste man tänka på, att vi är de första som verkligen inser riskerna (inte alla förstås, t.ex. nämnda president i USA). Om många förstår, ökar möjligheten att få en ljusare framtid för alla.

Jag kommer ihåg en söndag morgon när jag var ca 20 år gammal. Tänkte att det skulle vara roligt att någon gång i livet ha en ”egen dator”. Det kändes som rena rama utopin. Idag har jag avverkat ett tiotal sådana (de lever sällan länge) med mycken nytta och nöje. Det här är en detalj, men en viktig sådan. Den visar på personens möjligheter. För en del av oss är datorn ingenting annat än en spelmaskin eller ett skvallerfönster in i andras liv via olika grader av sociala media. För andra är den så mycket mera. En möjlighet till kontaktnät, självstudier, detaljkontroller av påståenden folk häver ur sig, nya sätt att tänka osv. Utvecklingen har gått så snabbt att kartläggningen kanske haltar en aning. Men framåt går det.

Filmen fick mig på gott humör trots vissa mörka undertoner. Jag rekommenderar den varmt för alla vänner och bekanta. Berättade i skolan att jag gärna skulle ta ”mina fysiker” med på en andra titt. Skolans ledning gillade planen och föreslog att flera ”ämnen” kunde se filmen. Det slutade med en grupp på 103 studenter och 9 lärare. Vi hyrde en sal i Tennispalatset i Helsingfors. Skolan hade medel för detta. Man tackar! Studentresponsen har varit god! Det är krut i våra unga!

Snart är maj månad här. Och det snöar, blåser närmare 20 meter per sekund och är ca 3 grader varmt. I Tallinn alltså. Inte så  mycket bättre hemma tror jag? 


Men klaga vill jag inte. Morgonen var vädermässigt ok. Vi besökte KGB-musét i hotell Viru på förmiddagen. Otroligt vad våra sydliga grannar har fått stå ut med. Och idag finns det risker för motsvarande regimer. Se bara på Orbans Ungern! Musét borde besökas av en och annan individ, innan hen röstar i politiska val. 

Sedan lite strövtåg i gamla stan. Alltid trevligt. Följande nummer blev god mat på Rataskaivu 16. Efter det snabba ryck inomhus. Taxi till terminalen i snålblåsten och blötsnön. Får se hur resan över viken går. Vi har en drös vodkaturister ombord. Brittiska no less. Ett jävla liv. Utbildning? College of Ibiza kanske? 

Man ska ju inte generalisera. Inte önska UK ut ur EU för några fotbollshuliganers skull. Men ändå. Fint att se landsmän bete sig väl. Finländarens rykte som vodkaturist är kanske inte helt korrekt alla dagar. 

Allt detta får mig att tänka på följande reklam. 


För somliga spelares del, tror jag att bilderna borde kastas om! Vi ska se när vi kliver iland!

I morse sade vår gamla TV upp kontraktet. Den gick inte att få igång och luktade bränt. Fjärrkontrollen har inte fungerat på åratal, så vad sjutton. Vi bestämde oss för att köpa en ny. Iväg till Stockmann. Där fanns ingenting i lager. Bara apparater att visa upp och beställa. Nej! Vidare till Verkkokauppa. Där hittade vi en Sony som verkade ok. Mindre än den förra. Bara 32 tum, men fullt tillräckligt för oss. Den tog vi. Klar och bra bild i butiken.

Så bar det av hemåt. Att få igång en TV kan väl inte vara så svårt. 

Efter någon timme av ledningsdragning och slagsmål med inställningarna, kunde TV:n fortfarande inte läsa signalerna från digiboxen. En svart skärm var det enda vi såg. Samtal till servicenumret gav inte heller resultat. Bloggaren är fysiker och har en viss vana med trilskande teknik, men det här…


Längst uppe på fjärrkontrollen finns en knapp med texten Digital/Analog. Den provade bloggaren, precis som hundratals andra inställningar. Till slut blev det färgknapparnas tur. Det visade sig att grön-Digital/Analog öppnade en meny. Den såg precis ut som menyerna man fick upp med andra tangenter, men prova måste man ju och Viola som fransmännen säger! Igång gick fanskapet. Handboken var inte till någon som helst hjälp. Trial and error var det som gällde. Ordentligt av den vara dessutom. Ska det verkligen vara så här svårt? 

Jag skulle gärna höra någon av de inblandade ingenjörerna förklara logiken bakom dessa konstigheter. Hur i all världens namn ska en kanske lite småfumlig och ”otekniskt” person klara av sådant. Många apparater fungerar bättre nu och är lättare att ta ibruk idag än för 10 år sedan, men undantag finns tydligen. Märkligt!

Nej, en enda klar och tydlig meny ska det vara. Inte flera olika dolda som olika arbetsteam i fabriken hittat på av pin kiv! Skärpning!

Idag svär han sin ed, Trumpen. En av de mäktigaste av oss människor blir han. Och världen håller andan. Hur ska det gå? 

Vi finländare bor i västvärldens östra utposter. Här oroar vi oss för vår speciella framtid i den stora malströmmen av händelser. Vi är ofta invaggade i en känsla av trygghet, falsk eller inte? De flesta av oss har undgått krig eller elände så stort, att vi inte kunnat åtgärda det om vi vill. Hur går det nu?

Det vet ingen. Men bloggaren tänker på det Nordamerika jag några gånger själv mött vid konferenser och andra resor. Det Amerika jag också tagit del av i vetenskapliga, kulturella och filosofiska tecken. Precis som här hemma, finns det alla sorters individer over there. Och majoriteten röstade inte på mister T! Det måste vi minnas. Fyra år av osäkerhet står säkert framför oss, om inte presidenten lyckas hålla ett tal eller twittra så virrigt att säkerhetsnätet dras åt kring honom och andra tar över. Efter det blir det nya val och nya utmaningar.

I min ungdom var det på modet att fördöma Amerika och idealisera Ryssland och Kina. Vi unga stod på eller nöra barrikaderna. Vi var inte alla engagerade på allvar, men samhällsfrågorna var på tapeten hela tiden och medvetenheten om politik större – tror jag. Samma gällde polariseringfen. Man tog ställning för det ena och stängde ut det andra.

Det här vill jag inte uppleva en gång till. I mitt fjärran Europa går mina tankar idag till de amerikaner jag mött. I riktiga livet eller i anden. De lever där. I skuggan av sitt vita hus och sin parlamentsbyggnad. Jag önskar dem styrka och uthållighet! Ni får rösta igen! 

Va?

I bloggarens ungdom, var äldre människor de som klagade hela tiden. Allt var bättre förr. Framför allt musiken är förfärlig nuförtiden. Bara skrän och oljud.

Läste någonstans att äldres förmåga att uppfatta ljudsignaler i bakgrundsbrus försämras med åldern. För mig själv stämmer det här bra. Jag hör inte vad folk säger i ett rum med mycket hössel. Utan att det egentligen är fel på hörseln. Det här kan vara väldigt jobbigt. I mitt jobb som lärare, skulle det vara hopplöst, om inte studenterna förstod att vara tysta när någon uttalar sig. Som tur är, förstår de flesta att hålla sig i skinnet. De gånger man får fräsa till är lätt räknade.

Bloggaren tror att vi här har orsaken till att äldre så ofta retar upp sig på musik. Man tappar kontrollen över det man borde höra när radion skvalar på. Utan kontroll blir man lätt irriterad. Och då skyller man på musiken.

Problemet försvinner inte om man bara knäpper av radion. Vi talar om olika typer av miljöproblem idag. Föroreningar, klimatstörningar, ”kemikalier” i maten osv. Förvånansvärt nog diskuteras bakgrundens ljudproblem sällan. Det är ju för fasen aldrig tyst idag! Det behöver ju kanske inte alltid vara det heller, men onödiga ljud finns det gott om. Datormusik med hög ljudnivå i klädaffärer, hissar och andra utrymmen t.ex. Bloggaren har direkta obehag vid tanken på att shoppa kläder. Det är ljudet som stör! 

Min absoluta mardröm är öppna kontorslandskap. En miljö där några skränfockar tar död på allt vad arbetsförmåga innebär för andra. Kan inte begripa att planerare och arkitekter tror på sådant. Det finns säkert de som gillar att breda ut sig i en sådan miljö. Alltid synas och framför allt höras. Sedan blir det lätt att ta äran åt sig när anspråklösare människor pinats till arbetsoförmåga! Läste om en dam som klassade sig själv som introvert. Hon led ordentligt i den öppna arbetsmiljön. Utan att var introvert själv ( tror jag), kan jag förstå henne mer än väl.

Bloggaren gillar att jobba i tystnad. Därför går jag hem från jobbet och justerar bullernivån så att jag kan fungera. Lejonparten av planering och efterarbete sker hemma! Ibland är radion eller TV/dator på i bakgrunden (lågmält). Men om jag ska samtala med någon, då stänger jag helst av hesa skränare och datormusiktrams. Börjar bli gammal märker jag. He he. 

Bra så! Bloggaren var inte en aggressiv motståndare till projektet G i Helsingfors, men skeptisk minsann. Staden kunde satsa sina pengar bättre tycker jag. På den egna sektorn, utbildning, t.ex. Nå, det gick som det gick. Klagar inte!

Det finns ändå en viss bitter eftersmak. När saken diskuterades, visade en del av oss sitt verkliga jag. Man såg ilska, småaktighet och besserwissermentalitet. Följde med diskussionstrådar i media, lyssnade på folk i buss och metro (ljudnivån på diskussionerna gjorde en till tjuvlyssnare).

Det är som om vett och etikett skulle saknas. Man hånar ofta motparten i stället för att lyssna och försöka förstå. Den egna åsikten är den rätta. Punkt!

Råkade bloggaren själv illa ut? En aning kanske. Fick ett par gånger höra att en fysiker förstås inte kan begripa sig på kultur. Är van vid argumentet och tar det med ro. Jag vet ändå mera om kultur än mången icke-fysiker vet om termodynamikens andra lag. Så det så!

Hur ska man reagera? Det enklaste skulle förstås vara att anamma diskussionsklimatet och bli aggressiv och sur själv. Då skulle man få spela ut och avreagera sig! Men någon ska ju sitta där och ta emot! Är det ok att spotta och fräsa jutan att tänka på hen man hånar?

I morse ilsknade ja till på musiken i radioapparaten. Hissmusik där datorn upprepar ett ackordmönster i en oändlig slinga. Artisten upprepar några fraser 84 ggr och tonas ut. Nästa liknande låt startar. Fick lust att fräsa till. Äkta hälften lugnade ner mig. Musikvalet baserar sig väl på någon sorts lyssnarundersökning, skulle man tro. Och bloggaren minns sin egen ungdom, när ingenting dög för de äldre. En generation som ansåg all musik producerad efter 1900 per automatik var skräp och att den egna åsikten var lika ”rätt” som Newtons absoluta rymd och tid.

Det är bra att bli påmind om sådant. Kanske det gör en lite vidsyntare och gör att man kämpar mot frestelsen att bara bränna på. Gräla, förtala och håna. Och sedan kalla det diskussion och rätt till åsikt!

%d bloggare gillar detta: