Category: Familj


Varför bloggar man?  Den frågan har jag hört många gånger. Ibland kan frågeställaren vara lite ironisk. En person som bloggar måste ha ett stort ego och vara något av en exhibitionist, kan det heta. Kanske det? So what?

Bloggaren ser inte så stor skillnad mellan läraryrket och bloggandet som hobby – eller vad man nu ska kalla det. En typisk gymnasielärare har studerat sitt ”ämne” och byggt upp en världsbild. Nu vill hen dela med sig! Utan den viljan, blir det pannkaka av hela yrkesutövningen. En lärare behöver både ego och ett drag av exhibitionism. Om inte, finns det annat att jobba med. Läraren har ändå en speciell status i sin klass. Man får i regel sagt det man vill säga. Man bestämmer takten och innehållet i det som ska genomgås. Så är det sällan utanför klassrummet.

Traditionella diskussioner mellan två eller flera individer har en tendens att slå fel. Det är som att balansera på lina. Vanligen trillar man av i någon riktning. Om t.ex. en av de diskuterande parterna tar mycket utrymme och inte ger andra taltur, slutar det hela innan det ens kommit igång. För att diskussionen ska lyckas, bör alla vara intresserade av det som behandlas och ha viljan att höra hur andra tänker. I praktiken är det inte alltid man når den här balansen. Debatter kan vara ett annat otyg. Politiska sådana i TV får adrenalinet att flöda. Man avbryter varandra, många pratar på en gång, programledaren kan ha en tendens att bombaredera debattörerna med frågor, utan att ge utrymme för svar. Ska man få en åsikt hörd, ska man vara snabb och högljudd. Alla vill kanske inte vara snabba och högljudda! 

Då kan det vara skönt att blogga i stället. Ingen avbryter. Ingen flabbar högljutt åt minsta felsägning. Ingen byter föraktfullt tema. I lugn och ro skriver man ner sina tankar. Kanske någon läser dem. Kanske inte. Men man får formulera sig. Och det vill man göra ibland. 

Gick på bio med äkta hälften. Såg filmen Hidden Figures / Dolda tillgångar. Den handlade om tre afro-amerikanska damer, som i början av 60-talet kämpade på som matematiker/fysiker vid NASA. Rymdprogrammet i USA hade inletts på allvar och man var i starkt behov av beräkningsresultat för satellitbanor och annat tekniskt. Datorer var på kommande, men den mänskliga insatsen i jobbet var stor.

Låter torrt? Se nej! Filmen som är en dramatisering av verkligheten, speglade en främmande och ofta obehaglig värld. NASA-centralen i Langley, Virginia, befann sig i en del av USA där segregationen var ett faktum. Man kom att tänka på Sydafrika under en tristare tidsera. Vita och färgade hade inte samma rättigheter. Man satt på olika ställen i bussen, hade olika avdelningar i biblioteket, olika möjligheter till utbildning osv. Samhället var dessutom tydligen inriktat på att ”mannen är den tekniska”, något bloggaren själv fick höra av och an under sin uppväxt. Att vara kvinna och färgad i det samhället, kan inte ha varit lätt. Allt det här vet en till och med måttligt bildad människa idag, men filmen var ändå en tankeställare.

Så har vi det tekniska. Med stor möda fick man en gigantisk IBM-dator installerad i NASA. Konsten att få denna att göra något vettigt, var det si som så med. En av damerna i filmen tog sig an den biten. Kodningsspråket Fortran figurerade i kulisserna.

Det här var en kort beskrivning av filmen. Detaljerna i en dramatisering är som de är, men ramarna kan inte förnekas. Samhället förändras! Och snabbt.

När de tre huvudpersonerna kämpade på med sina problem, var bloggaren 6 år gammal. Det har alltså inte gått en livstid ens sedan samhället såg ut som filmen beskriver. Är det OK idag i USA och annanstans? Det är det till stora delar! Ingenting är perfekt, men riktningen har varit ok. Det har aldrig varit så bra som nu! Fattigdomen i världen minskar, utbildningen och hälsan ökar. Visst finns det problem ännu och kommer säkert alltid att göra det, men ändå. Nyhetsförmedlingen har en tendens att ta upp det negativa. Det som läsarna reagerar på! Jag låter professor Hans Rosling förklara vad jag talar om. Det finns förstås kusliga moln vid horisonten. En president i USA som sannolikt för en lång tid kommer att öka politikerföraktet hemma och ute i världen, en president i Turkiet som visar upp diktatoriska fasoner man kunde lära av i Nordkorea, ett presidentval i Frankrike (i övermorgon) som får värld att dra efter andan. Ändå tror bloggaren att de här trenderna är övergående. Oppositionen i t.ex. USA går ju att finna i presidentens eget parti, för att inte tala om det andra partiet!

Visst kan det hända att vi lyckas ta död på planeten och oss själva. Vi är många och vi tär på resurserna. Samtidigt måste man tänka på, att vi är de första som verkligen inser riskerna (inte alla förstås, t.ex. nämnda president i USA). Om många förstår, ökar möjligheten att få en ljusare framtid för alla.

Jag kommer ihåg en söndag morgon när jag var ca 20 år gammal. Tänkte att det skulle vara roligt att någon gång i livet ha en ”egen dator”. Det kändes som rena rama utopin. Idag har jag avverkat ett tiotal sådana (de lever sällan länge) med mycken nytta och nöje. Det här är en detalj, men en viktig sådan. Den visar på personens möjligheter. För en del av oss är datorn ingenting annat än en spelmaskin eller ett skvallerfönster in i andras liv via olika grader av sociala media. För andra är den så mycket mera. En möjlighet till kontaktnät, självstudier, detaljkontroller av påståenden folk häver ur sig, nya sätt att tänka osv. Utvecklingen har gått så snabbt att kartläggningen kanske haltar en aning. Men framåt går det.

Filmen fick mig på gott humör trots vissa mörka undertoner. Jag rekommenderar den varmt för alla vänner och bekanta. Berättade i skolan att jag gärna skulle ta ”mina fysiker” med på en andra titt. Skolans ledning gillade planen och föreslog att flera ”ämnen” kunde se filmen. Det slutade med en grupp på 103 studenter och 9 lärare. Vi hyrde en sal i Tennispalatset i Helsingfors. Skolan hade medel för detta. Man tackar! Studentresponsen har varit god! Det är krut i våra unga!

Snart är maj månad här. Och det snöar, blåser närmare 20 meter per sekund och är ca 3 grader varmt. I Tallinn alltså. Inte så  mycket bättre hemma tror jag? 


Men klaga vill jag inte. Morgonen var vädermässigt ok. Vi besökte KGB-musét i hotell Viru på förmiddagen. Otroligt vad våra sydliga grannar har fått stå ut med. Och idag finns det risker för motsvarande regimer. Se bara på Orbans Ungern! Musét borde besökas av en och annan individ, innan hen röstar i politiska val. 

Sedan lite strövtåg i gamla stan. Alltid trevligt. Följande nummer blev god mat på Rataskaivu 16. Efter det snabba ryck inomhus. Taxi till terminalen i snålblåsten och blötsnön. Får se hur resan över viken går. Vi har en drös vodkaturister ombord. Brittiska no less. Ett jävla liv. Utbildning? College of Ibiza kanske? 

Man ska ju inte generalisera. Inte önska UK ut ur EU för några fotbollshuliganers skull. Men ändå. Fint att se landsmän bete sig väl. Finländarens rykte som vodkaturist är kanske inte helt korrekt alla dagar. 

Allt detta får mig att tänka på följande reklam. 


För somliga spelares del, tror jag att bilderna borde kastas om! Vi ska se när vi kliver iland!

I morse sade vår gamla TV upp kontraktet. Den gick inte att få igång och luktade bränt. Fjärrkontrollen har inte fungerat på åratal, så vad sjutton. Vi bestämde oss för att köpa en ny. Iväg till Stockmann. Där fanns ingenting i lager. Bara apparater att visa upp och beställa. Nej! Vidare till Verkkokauppa. Där hittade vi en Sony som verkade ok. Mindre än den förra. Bara 32 tum, men fullt tillräckligt för oss. Den tog vi. Klar och bra bild i butiken.

Så bar det av hemåt. Att få igång en TV kan väl inte vara så svårt. 

Efter någon timme av ledningsdragning och slagsmål med inställningarna, kunde TV:n fortfarande inte läsa signalerna från digiboxen. En svart skärm var det enda vi såg. Samtal till servicenumret gav inte heller resultat. Bloggaren är fysiker och har en viss vana med trilskande teknik, men det här…


Längst uppe på fjärrkontrollen finns en knapp med texten Digital/Analog. Den provade bloggaren, precis som hundratals andra inställningar. Till slut blev det färgknapparnas tur. Det visade sig att grön-Digital/Analog öppnade en meny. Den såg precis ut som menyerna man fick upp med andra tangenter, men prova måste man ju och Viola som fransmännen säger! Igång gick fanskapet. Handboken var inte till någon som helst hjälp. Trial and error var det som gällde. Ordentligt av den vara dessutom. Ska det verkligen vara så här svårt? 

Jag skulle gärna höra någon av de inblandade ingenjörerna förklara logiken bakom dessa konstigheter. Hur i all världens namn ska en kanske lite småfumlig och ”otekniskt” person klara av sådant. Många apparater fungerar bättre nu och är lättare att ta ibruk idag än för 10 år sedan, men undantag finns tydligen. Märkligt!

Nej, en enda klar och tydlig meny ska det vara. Inte flera olika dolda som olika arbetsteam i fabriken hittat på av pin kiv! Skärpning!

Idag svär han sin ed, Trumpen. En av de mäktigaste av oss människor blir han. Och världen håller andan. Hur ska det gå? 

Vi finländare bor i västvärldens östra utposter. Här oroar vi oss för vår speciella framtid i den stora malströmmen av händelser. Vi är ofta invaggade i en känsla av trygghet, falsk eller inte? De flesta av oss har undgått krig eller elände så stort, att vi inte kunnat åtgärda det om vi vill. Hur går det nu?

Det vet ingen. Men bloggaren tänker på det Nordamerika jag några gånger själv mött vid konferenser och andra resor. Det Amerika jag också tagit del av i vetenskapliga, kulturella och filosofiska tecken. Precis som här hemma, finns det alla sorters individer over there. Och majoriteten röstade inte på mister T! Det måste vi minnas. Fyra år av osäkerhet står säkert framför oss, om inte presidenten lyckas hålla ett tal eller twittra så virrigt att säkerhetsnätet dras åt kring honom och andra tar över. Efter det blir det nya val och nya utmaningar.

I min ungdom var det på modet att fördöma Amerika och idealisera Ryssland och Kina. Vi unga stod på eller nöra barrikaderna. Vi var inte alla engagerade på allvar, men samhällsfrågorna var på tapeten hela tiden och medvetenheten om politik större – tror jag. Samma gällde polariseringfen. Man tog ställning för det ena och stängde ut det andra.

Det här vill jag inte uppleva en gång till. I mitt fjärran Europa går mina tankar idag till de amerikaner jag mött. I riktiga livet eller i anden. De lever där. I skuggan av sitt vita hus och sin parlamentsbyggnad. Jag önskar dem styrka och uthållighet! Ni får rösta igen! 

Va?

I bloggarens ungdom, var äldre människor de som klagade hela tiden. Allt var bättre förr. Framför allt musiken är förfärlig nuförtiden. Bara skrän och oljud.

Läste någonstans att äldres förmåga att uppfatta ljudsignaler i bakgrundsbrus försämras med åldern. För mig själv stämmer det här bra. Jag hör inte vad folk säger i ett rum med mycket hössel. Utan att det egentligen är fel på hörseln. Det här kan vara väldigt jobbigt. I mitt jobb som lärare, skulle det vara hopplöst, om inte studenterna förstod att vara tysta när någon uttalar sig. Som tur är, förstår de flesta att hålla sig i skinnet. De gånger man får fräsa till är lätt räknade.

Bloggaren tror att vi här har orsaken till att äldre så ofta retar upp sig på musik. Man tappar kontrollen över det man borde höra när radion skvalar på. Utan kontroll blir man lätt irriterad. Och då skyller man på musiken.

Problemet försvinner inte om man bara knäpper av radion. Vi talar om olika typer av miljöproblem idag. Föroreningar, klimatstörningar, ”kemikalier” i maten osv. Förvånansvärt nog diskuteras bakgrundens ljudproblem sällan. Det är ju för fasen aldrig tyst idag! Det behöver ju kanske inte alltid vara det heller, men onödiga ljud finns det gott om. Datormusik med hög ljudnivå i klädaffärer, hissar och andra utrymmen t.ex. Bloggaren har direkta obehag vid tanken på att shoppa kläder. Det är ljudet som stör! 

Min absoluta mardröm är öppna kontorslandskap. En miljö där några skränfockar tar död på allt vad arbetsförmåga innebär för andra. Kan inte begripa att planerare och arkitekter tror på sådant. Det finns säkert de som gillar att breda ut sig i en sådan miljö. Alltid synas och framför allt höras. Sedan blir det lätt att ta äran åt sig när anspråklösare människor pinats till arbetsoförmåga! Läste om en dam som klassade sig själv som introvert. Hon led ordentligt i den öppna arbetsmiljön. Utan att var introvert själv ( tror jag), kan jag förstå henne mer än väl.

Bloggaren gillar att jobba i tystnad. Därför går jag hem från jobbet och justerar bullernivån så att jag kan fungera. Lejonparten av planering och efterarbete sker hemma! Ibland är radion eller TV/dator på i bakgrunden (lågmält). Men om jag ska samtala med någon, då stänger jag helst av hesa skränare och datormusiktrams. Börjar bli gammal märker jag. He he. 

Bra så! Bloggaren var inte en aggressiv motståndare till projektet G i Helsingfors, men skeptisk minsann. Staden kunde satsa sina pengar bättre tycker jag. På den egna sektorn, utbildning, t.ex. Nå, det gick som det gick. Klagar inte!

Det finns ändå en viss bitter eftersmak. När saken diskuterades, visade en del av oss sitt verkliga jag. Man såg ilska, småaktighet och besserwissermentalitet. Följde med diskussionstrådar i media, lyssnade på folk i buss och metro (ljudnivån på diskussionerna gjorde en till tjuvlyssnare).

Det är som om vett och etikett skulle saknas. Man hånar ofta motparten i stället för att lyssna och försöka förstå. Den egna åsikten är den rätta. Punkt!

Råkade bloggaren själv illa ut? En aning kanske. Fick ett par gånger höra att en fysiker förstås inte kan begripa sig på kultur. Är van vid argumentet och tar det med ro. Jag vet ändå mera om kultur än mången icke-fysiker vet om termodynamikens andra lag. Så det så!

Hur ska man reagera? Det enklaste skulle förstås vara att anamma diskussionsklimatet och bli aggressiv och sur själv. Då skulle man få spela ut och avreagera sig! Men någon ska ju sitta där och ta emot! Är det ok att spotta och fräsa jutan att tänka på hen man hånar?

I morse ilsknade ja till på musiken i radioapparaten. Hissmusik där datorn upprepar ett ackordmönster i en oändlig slinga. Artisten upprepar några fraser 84 ggr och tonas ut. Nästa liknande låt startar. Fick lust att fräsa till. Äkta hälften lugnade ner mig. Musikvalet baserar sig väl på någon sorts lyssnarundersökning, skulle man tro. Och bloggaren minns sin egen ungdom, när ingenting dög för de äldre. En generation som ansåg all musik producerad efter 1900 per automatik var skräp och att den egna åsikten var lika ”rätt” som Newtons absoluta rymd och tid.

Det är bra att bli påmind om sådant. Kanske det gör en lite vidsyntare och gör att man kämpar mot frestelsen att bara bränna på. Gräla, förtala och håna. Och sedan kalla det diskussion och rätt till åsikt!

Som ord kanske, men som verklig inställning till medmänniskan?

Lyssnade på en radiodebatt om fackförbundens roll i dagens samhälle. Ogillade spontant en hel del av det som fördes fram. Här är några detaljer, utan att direkt nämna vem som lade fram argument för dem.

Man ansåg att facket begränsar möjligheter att anställa arbetstagare. Speciellt invandrare med ”sämre kunskaper” nämndes. Närmast på högerhåll vill man gärna se att sådana människor kan anställas med lägre lön och sämre anställningsvillkor än vad som krävs av lag och förordning i dagens Finland. Fackets dominans borde minskas och lagarna skrivas om! Bloggaren begriper förstås att det här kunde leda till minskad arbetslöshet, men priset är ändå oerhört högt. En indelning av människor i A- och B-medborgare är vad det i praktiken betyder. Och om det nu ska nämnas ska inte den lågutbildade finländaren tro att hen sitter säker för sin hudfärgs skull heller! Öppnar vi porten för dylikt, står det ingenstans skrivet vem som placeras utanför i B-laget! Bäst då att inte ha något!

Vidare förde man fram tanken om att ”var och en är sin egen lyckas smed”. Samhället ska inte stå där med säkerhetsnät och fånga upp den som faller. Bloggaren har sett gamla bekanta råka i svårigheter nu och då. Det kan vara fråga om driftiga, utbildade och företagsamma människor, som helt enkelt kraschat av någon anledning. De kan ha råkat ut för tragedier inom familjen, blivit sjuka eller något annat trist. Ska de låtas falla fritt eftersom deras smedstalanger falnat? Också en annan synvinkel finns. Ska vi absolut kräva att alla utbildar sig och är företagsamma som den där batteriapan i reklamen? Måste man hela tiden vara på hugget för att få en dräglig tillvaro? Duger det inte med ett jämnt knogande? Och om arbetsgivaren i så fall misslyckas, ska vi då tillåta dessa knogare att missa sitt stöd?

En tredje sak jag tänkte på är det här med bastrygghet. Har sedan unga dagar hört till lärarfacket. Ofta har mina och fackbossarnas tankar på detaljplanet varit olika, men facket har varit där! Som en trygghet! Om någon behandlar en direkt fel, finns det hjälp att söka! Jag har aldrig uppfattat facket som en politisk vänsterföreteelse, trots att sådana historiska kopplingar givetvis finns. För mig är facket en organisation som jobbar för sina medlemmars bästa. Punkt! Oberoende om vi tänker till vänster eller till höger!

Det går inte att komma ifrån att fackförbunden har haft en enorm betydelse för den välfärd vi har idag. Nu när vi har förhandlingsrätter och avtalskultur, glömmer vi kanske bort hur det var när största delen av befolkningen hörde till B-laget! Visst kan det hända att våra fackförbund allt mera handskas med information och mindre än konflikter, men det finns ingenstans skrivet att det måste vara så! Tvärtom finns det orosmoln vid horisonten just nu. Moln på vilka står skrivet A upptill och B nedtill. Moln som säger att vi alla minsann inte ska uppfattas som likvärda. Och så är det inte bara i USA, där en viss person lovat bygga murar mot Mexiko. Eller i England, där men går ut ur EU för att grannen är en polack. Eller i Ungern där invandrare är till ”skada för kulturen”.

I sången heter det ”Världen är så stor så stor, Lasse är så liten.” Nu har Lasse kanske vuxit upp. Till kropp förstås, men förhoppningsvis också till själ! Och insett att världens storhet är en myt idag!

Bloggaren har kallats blåögd och naiv ibland för sina idéers skull. Men det här med människosyn är viktigt. I ett vettigt samhälle ska människovärdet vara orubbligt! Också om det kostar!

 

Rubriken är lite provokativ, men åtminstone äkta. Frågan ställdes nämligen till mig för en längre tid sedan (av en teolog). Det är säkert värt att tänka igenom vem man tror på. Och varför.

Det har bloggaren gjort ibland. Resultat? Vet inte. Det här är en process. Kan bara redogöra för dagsläget.

Bloggaren är fysiker. Praktisk sådan – inte teoretiker. Vi fysiker hör vanligen till någon av dessa grupper. Stötte häromdagen på en fd elev som är teoretiker. Han hade räknat ut märkliga resultat med sin dator. Materian borde ha ett antal specifika topologiska egenskaper. Bloggaren frågade om han kände till någon som testat detta i laboratoriemiljö. Ingen aning sa han. Jag är teoretiker!

Härligt! Vi behöver sådana människor. De som låter tanke och intellekt sväva i rymden för att se om de kommer på något. Men vi behöver också de praktiska fysikerna. Experimentalisterna. De som lödar, bygger, knåpar och testar! Vi behöver många av vardera slaget dessutom. Tillsammans kan de bilda formidabla team. Bloggaren själv jobbar i utkanten av helheten. Med undervisning! Det behövs också ser ni.

I ett sällskap av bara teoretiker eller experimentalister, kunde det lätt gå så, att bloggaren inte riktigt tror på allt de säger. För de kan tänkas räkna ut eller testa fram vad som helst! Helheten avgör.

Tror bloggaren automatiskt på vad en läkare säger. Nej! De är människor precis som vi andra. De kan ha starka åsikter, som inte nödvändigtvis är välgrundade. I min gamla församling, Petrus, minns jag t.ex. hur man släpade upp en läkare i predikstolen, där han med glöd förklarade att evolution inte sker. Sedan stod teologerna där och hänvisade till honom. Se! Han är LÄKARE. Och han säger att evolution inte är möjlig. Han om någon måste ju veta! Ergo …

Att blint lita på individen är inte nödvändigtvis smart. Däremot känner jag förtroende för läkarnas yrkeskår. Med alla de olika personer som på sitt sätt strävar till patienternas bästa. Alltså låter jag vaccinera mig och annat de förespråkar.

För att knyta till rubriken. Varför tror jag inte på teologen? Nåja. Först och främst är frågan ställd av någon som antar att jag inte gör det. Förbehåller mig rätten att tänka själv. Jag kan ha förtroende för en teolog, precis som för en läkare eller en fysiker. När det gäller religion, finns det ändå ett litet problem. Teologerna kan åtminstone som jag ser det, kallas teoretiker hela bunten. Samma gäller också auktoriteter inom andra religioner än kristendomen. Man ställer upp regler, normer, lärosatser och annat. Så förväntar man sig att alla ska följa dessa. Men de testas ju sällan! De bara postuleras och bildar traditioner och mönster. De kan ändras med tiden, men de har en stor tröghet. Ta bara exemplet med samkönade äktenskap. Varför i all världens namn är kyrkan så intresserad av folks sexliv? Det finns ju mängder av verklig ondska att tampas med! Men se det är en tradition! Och i diskussionerna ser man ofta argumentet att kyrkan gör rätt i att inte böja sig för ”moderna tider”.

Är teologin vetenskap? Säkert delvis. Men den konfessionella biten är svår att placera in någonstans.

Avslutningsvis en kommentar om ödmjukhet. Naturvetarna är väl medvetna om att de kan ha fel! Dessutom vet man inte allt! Allting kan inte förklaras vetenskapligt! Just det är idén med vetenskap. Man forskar sig fram mot ny kunskap. Hela tiden! Nu påstår jag inte att en teolog skulle sakna ödmjukhet, men det kan hända att den är av en annan typ. När det gäller normerna man ställer upp, anser man dem vanligen vara absoluta. Där saknas ödmjukheten? Eller hur? Bloggaren ställer här inte upp något personlig tes om  Guds existens, hur Jesus kom till världen eller någon annan religiös fråga. Försöker bara göra det klart för mig själv varför jag accepterar det en del människor säger, medan andras argument har en tendens att rinna av.

 

 

 

Varför det? Därför att ordet vetenskap kan vara vilseledande. Det får många människor att tro att vetenskapspersonen vet allt värt att veta. Och så är det ju bara inte. Tvärtom.

Vetenskapen omfattar förstås en mängd kunskap. En del av den kunskapen är ändå att inse var gränserna mot det okända går. Om kunskapen är vetenskapens ena sida, är den andra att angripa problemen vid denna gräns och försöka rucka på den. Lite i taget kanske, men i alla fall. Det osäkra är vetenskapens eviga utmanare och inspiration. Utan den blir allting bara en trist katalogiseringsverksamhet. Utan det okända är vetenskapen i praktiken död.

Varför ta upp detta? Därför att bloggaren som fysiker ofta hör argumentet ”vetenskapen kan inte förklara allting”, när man för fram sina (ofta ovetenskapliga) åsikter. Argumentet är en tautologi, en självklar sanning. Det kunde jämföras med ” i morgon regnar det eller så regnar det inte”. Kanske skulle det värdeneutrala Science fungera bättre?

I gymnasiet försöker vi lärare ofta lära ut ett vetenskapligt tänkande. Med varierande framgång förstås. I det vetenskapliga tänkandet ingår många saker. Man måste ha ett rejält mått av ren kunskap. Matematik, fysik och andra naturvetenskaper, språk, grammatik, kultur, historia, samhällslära, konstämnen mm. Allt är viktigt. Man måste kunna hantera problemlösning, ha initiativförmåga, ta reda på, tänka kritiskt osv. Ett digert paket alltså. Många unga lyckas få med sig en hel del av detta. Men det finns också risker för att falla i vissa fallgropar. Man kan ha en allt för stark tro på någon auktoritet t.ex. En politiker eller en andlig ledare kanske.

För bloggaren är motsatsen till en vetenskaplig världsbild, en där man uttryckligen anser sig sitta inne med den ultimata sanningen. Där det man inte vet inte heller är värt att veta. Där man beskyller personen som har en vetenskaplig världssyn för dumheten att försvara något där det finns okunskapp!!

Varför kan inte alla gripa tag i en vetenskaplig världssyn och med kraft ta i problem, för att kanske lyckas göra framtiden lite ljusare. Antagligen därför att det är jobbigt att lära sig tänka vetenskapligt. Ordentligt jobbigt dessutom. Man måste satsa. Att ta någon annans ”sanningar” och sedan stänga dörren mot rim och reson, är så mycket lättare. Och så står man där med sin ”sanning”. Punkt. Bara den egna åsikten gäller. Evolution har aldrig förekommit. Bara den vita människan som talar den egna kommunens språk, har människovärde. Kvinnor är enfaldigare än män. Medicinsk hjälp behövs inte eftersom naturen/Gud/ödet nog rättar till alla problem. Äktenskap gäller man och kvinna. Vi har ingen mätbar inverkan på miljön. Osv. Listan kunde göras mycket längre.

Jag vill avsluta med att påpeka att en övertygelse av något slag inte måste utesluta ett vetenskapligt tänkande. Man kan både ha en politisk ideologi och tänka vetenskapligt. Eller ha en religiös övertygelse som inte slänger ut kritiskt tänkande genom dörren. Råkar vara gift med ett exempel på det sistnämnda. En balans mellan övertygelse och kritiskt vetenskapligt tänkande, kan vara en fin sak. Det är när den ena sidan helt dominerar, vi tenderar bli hallstarriga och besvärliga.

%d bloggare gillar detta: