Category: Familj


Idag svär han sin ed, Trumpen. En av de mäktigaste av oss människor blir han. Och världen håller andan. Hur ska det gå? 

Vi finländare bor i västvärldens östra utposter. Här oroar vi oss för vår speciella framtid i den stora malströmmen av händelser. Vi är ofta invaggade i en känsla av trygghet, falsk eller inte? De flesta av oss har undgått krig eller elände så stort, att vi inte kunnat åtgärda det om vi vill. Hur går det nu?

Det vet ingen. Men bloggaren tänker på det Nordamerika jag några gånger själv mött vid konferenser och andra resor. Det Amerika jag också tagit del av i vetenskapliga, kulturella och filosofiska tecken. Precis som här hemma, finns det alla sorters individer over there. Och majoriteten röstade inte på mister T! Det måste vi minnas. Fyra år av osäkerhet står säkert framför oss, om inte presidenten lyckas hålla ett tal eller twittra så virrigt att säkerhetsnätet dras åt kring honom och andra tar över. Efter det blir det nya val och nya utmaningar.

I min ungdom var det på modet att fördöma Amerika och idealisera Ryssland och Kina. Vi unga stod på eller nöra barrikaderna. Vi var inte alla engagerade på allvar, men samhällsfrågorna var på tapeten hela tiden och medvetenheten om politik större – tror jag. Samma gällde polariseringfen. Man tog ställning för det ena och stängde ut det andra.

Det här vill jag inte uppleva en gång till. I mitt fjärran Europa går mina tankar idag till de amerikaner jag mött. I riktiga livet eller i anden. De lever där. I skuggan av sitt vita hus och sin parlamentsbyggnad. Jag önskar dem styrka och uthållighet! Ni får rösta igen! 

Va?

I bloggarens ungdom, var äldre människor de som klagade hela tiden. Allt var bättre förr. Framför allt musiken är förfärlig nuförtiden. Bara skrän och oljud.

Läste någonstans att äldres förmåga att uppfatta ljudsignaler i bakgrundsbrus försämras med åldern. För mig själv stämmer det här bra. Jag hör inte vad folk säger i ett rum med mycket hössel. Utan att det egentligen är fel på hörseln. Det här kan vara väldigt jobbigt. I mitt jobb som lärare, skulle det vara hopplöst, om inte studenterna förstod att vara tysta när någon uttalar sig. Som tur är, förstår de flesta att hålla sig i skinnet. De gånger man får fräsa till är lätt räknade.

Bloggaren tror att vi här har orsaken till att äldre så ofta retar upp sig på musik. Man tappar kontrollen över det man borde höra när radion skvalar på. Utan kontroll blir man lätt irriterad. Och då skyller man på musiken.

Problemet försvinner inte om man bara knäpper av radion. Vi talar om olika typer av miljöproblem idag. Föroreningar, klimatstörningar, ”kemikalier” i maten osv. Förvånansvärt nog diskuteras bakgrundens ljudproblem sällan. Det är ju för fasen aldrig tyst idag! Det behöver ju kanske inte alltid vara det heller, men onödiga ljud finns det gott om. Datormusik med hög ljudnivå i klädaffärer, hissar och andra utrymmen t.ex. Bloggaren har direkta obehag vid tanken på att shoppa kläder. Det är ljudet som stör! 

Min absoluta mardröm är öppna kontorslandskap. En miljö där några skränfockar tar död på allt vad arbetsförmåga innebär för andra. Kan inte begripa att planerare och arkitekter tror på sådant. Det finns säkert de som gillar att breda ut sig i en sådan miljö. Alltid synas och framför allt höras. Sedan blir det lätt att ta äran åt sig när anspråklösare människor pinats till arbetsoförmåga! Läste om en dam som klassade sig själv som introvert. Hon led ordentligt i den öppna arbetsmiljön. Utan att var introvert själv ( tror jag), kan jag förstå henne mer än väl.

Bloggaren gillar att jobba i tystnad. Därför går jag hem från jobbet och justerar bullernivån så att jag kan fungera. Lejonparten av planering och efterarbete sker hemma! Ibland är radion eller TV/dator på i bakgrunden (lågmält). Men om jag ska samtala med någon, då stänger jag helst av hesa skränare och datormusiktrams. Börjar bli gammal märker jag. He he. 

Bra så! Bloggaren var inte en aggressiv motståndare till projektet G i Helsingfors, men skeptisk minsann. Staden kunde satsa sina pengar bättre tycker jag. På den egna sektorn, utbildning, t.ex. Nå, det gick som det gick. Klagar inte!

Det finns ändå en viss bitter eftersmak. När saken diskuterades, visade en del av oss sitt verkliga jag. Man såg ilska, småaktighet och besserwissermentalitet. Följde med diskussionstrådar i media, lyssnade på folk i buss och metro (ljudnivån på diskussionerna gjorde en till tjuvlyssnare).

Det är som om vett och etikett skulle saknas. Man hånar ofta motparten i stället för att lyssna och försöka förstå. Den egna åsikten är den rätta. Punkt!

Råkade bloggaren själv illa ut? En aning kanske. Fick ett par gånger höra att en fysiker förstås inte kan begripa sig på kultur. Är van vid argumentet och tar det med ro. Jag vet ändå mera om kultur än mången icke-fysiker vet om termodynamikens andra lag. Så det så!

Hur ska man reagera? Det enklaste skulle förstås vara att anamma diskussionsklimatet och bli aggressiv och sur själv. Då skulle man få spela ut och avreagera sig! Men någon ska ju sitta där och ta emot! Är det ok att spotta och fräsa jutan att tänka på hen man hånar?

I morse ilsknade ja till på musiken i radioapparaten. Hissmusik där datorn upprepar ett ackordmönster i en oändlig slinga. Artisten upprepar några fraser 84 ggr och tonas ut. Nästa liknande låt startar. Fick lust att fräsa till. Äkta hälften lugnade ner mig. Musikvalet baserar sig väl på någon sorts lyssnarundersökning, skulle man tro. Och bloggaren minns sin egen ungdom, när ingenting dög för de äldre. En generation som ansåg all musik producerad efter 1900 per automatik var skräp och att den egna åsikten var lika ”rätt” som Newtons absoluta rymd och tid.

Det är bra att bli påmind om sådant. Kanske det gör en lite vidsyntare och gör att man kämpar mot frestelsen att bara bränna på. Gräla, förtala och håna. Och sedan kalla det diskussion och rätt till åsikt!

Som ord kanske, men som verklig inställning till medmänniskan?

Lyssnade på en radiodebatt om fackförbundens roll i dagens samhälle. Ogillade spontant en hel del av det som fördes fram. Här är några detaljer, utan att direkt nämna vem som lade fram argument för dem.

Man ansåg att facket begränsar möjligheter att anställa arbetstagare. Speciellt invandrare med ”sämre kunskaper” nämndes. Närmast på högerhåll vill man gärna se att sådana människor kan anställas med lägre lön och sämre anställningsvillkor än vad som krävs av lag och förordning i dagens Finland. Fackets dominans borde minskas och lagarna skrivas om! Bloggaren begriper förstås att det här kunde leda till minskad arbetslöshet, men priset är ändå oerhört högt. En indelning av människor i A- och B-medborgare är vad det i praktiken betyder. Och om det nu ska nämnas ska inte den lågutbildade finländaren tro att hen sitter säker för sin hudfärgs skull heller! Öppnar vi porten för dylikt, står det ingenstans skrivet vem som placeras utanför i B-laget! Bäst då att inte ha något!

Vidare förde man fram tanken om att ”var och en är sin egen lyckas smed”. Samhället ska inte stå där med säkerhetsnät och fånga upp den som faller. Bloggaren har sett gamla bekanta råka i svårigheter nu och då. Det kan vara fråga om driftiga, utbildade och företagsamma människor, som helt enkelt kraschat av någon anledning. De kan ha råkat ut för tragedier inom familjen, blivit sjuka eller något annat trist. Ska de låtas falla fritt eftersom deras smedstalanger falnat? Också en annan synvinkel finns. Ska vi absolut kräva att alla utbildar sig och är företagsamma som den där batteriapan i reklamen? Måste man hela tiden vara på hugget för att få en dräglig tillvaro? Duger det inte med ett jämnt knogande? Och om arbetsgivaren i så fall misslyckas, ska vi då tillåta dessa knogare att missa sitt stöd?

En tredje sak jag tänkte på är det här med bastrygghet. Har sedan unga dagar hört till lärarfacket. Ofta har mina och fackbossarnas tankar på detaljplanet varit olika, men facket har varit där! Som en trygghet! Om någon behandlar en direkt fel, finns det hjälp att söka! Jag har aldrig uppfattat facket som en politisk vänsterföreteelse, trots att sådana historiska kopplingar givetvis finns. För mig är facket en organisation som jobbar för sina medlemmars bästa. Punkt! Oberoende om vi tänker till vänster eller till höger!

Det går inte att komma ifrån att fackförbunden har haft en enorm betydelse för den välfärd vi har idag. Nu när vi har förhandlingsrätter och avtalskultur, glömmer vi kanske bort hur det var när största delen av befolkningen hörde till B-laget! Visst kan det hända att våra fackförbund allt mera handskas med information och mindre än konflikter, men det finns ingenstans skrivet att det måste vara så! Tvärtom finns det orosmoln vid horisonten just nu. Moln på vilka står skrivet A upptill och B nedtill. Moln som säger att vi alla minsann inte ska uppfattas som likvärda. Och så är det inte bara i USA, där en viss person lovat bygga murar mot Mexiko. Eller i England, där men går ut ur EU för att grannen är en polack. Eller i Ungern där invandrare är till ”skada för kulturen”.

I sången heter det ”Världen är så stor så stor, Lasse är så liten.” Nu har Lasse kanske vuxit upp. Till kropp förstås, men förhoppningsvis också till själ! Och insett att världens storhet är en myt idag!

Bloggaren har kallats blåögd och naiv ibland för sina idéers skull. Men det här med människosyn är viktigt. I ett vettigt samhälle ska människovärdet vara orubbligt! Också om det kostar!

 

Rubriken är lite provokativ, men åtminstone äkta. Frågan ställdes nämligen till mig för en längre tid sedan (av en teolog). Det är säkert värt att tänka igenom vem man tror på. Och varför.

Det har bloggaren gjort ibland. Resultat? Vet inte. Det här är en process. Kan bara redogöra för dagsläget.

Bloggaren är fysiker. Praktisk sådan – inte teoretiker. Vi fysiker hör vanligen till någon av dessa grupper. Stötte häromdagen på en fd elev som är teoretiker. Han hade räknat ut märkliga resultat med sin dator. Materian borde ha ett antal specifika topologiska egenskaper. Bloggaren frågade om han kände till någon som testat detta i laboratoriemiljö. Ingen aning sa han. Jag är teoretiker!

Härligt! Vi behöver sådana människor. De som låter tanke och intellekt sväva i rymden för att se om de kommer på något. Men vi behöver också de praktiska fysikerna. Experimentalisterna. De som lödar, bygger, knåpar och testar! Vi behöver många av vardera slaget dessutom. Tillsammans kan de bilda formidabla team. Bloggaren själv jobbar i utkanten av helheten. Med undervisning! Det behövs också ser ni.

I ett sällskap av bara teoretiker eller experimentalister, kunde det lätt gå så, att bloggaren inte riktigt tror på allt de säger. För de kan tänkas räkna ut eller testa fram vad som helst! Helheten avgör.

Tror bloggaren automatiskt på vad en läkare säger. Nej! De är människor precis som vi andra. De kan ha starka åsikter, som inte nödvändigtvis är välgrundade. I min gamla församling, Petrus, minns jag t.ex. hur man släpade upp en läkare i predikstolen, där han med glöd förklarade att evolution inte sker. Sedan stod teologerna där och hänvisade till honom. Se! Han är LÄKARE. Och han säger att evolution inte är möjlig. Han om någon måste ju veta! Ergo …

Att blint lita på individen är inte nödvändigtvis smart. Däremot känner jag förtroende för läkarnas yrkeskår. Med alla de olika personer som på sitt sätt strävar till patienternas bästa. Alltså låter jag vaccinera mig och annat de förespråkar.

För att knyta till rubriken. Varför tror jag inte på teologen? Nåja. Först och främst är frågan ställd av någon som antar att jag inte gör det. Förbehåller mig rätten att tänka själv. Jag kan ha förtroende för en teolog, precis som för en läkare eller en fysiker. När det gäller religion, finns det ändå ett litet problem. Teologerna kan åtminstone som jag ser det, kallas teoretiker hela bunten. Samma gäller också auktoriteter inom andra religioner än kristendomen. Man ställer upp regler, normer, lärosatser och annat. Så förväntar man sig att alla ska följa dessa. Men de testas ju sällan! De bara postuleras och bildar traditioner och mönster. De kan ändras med tiden, men de har en stor tröghet. Ta bara exemplet med samkönade äktenskap. Varför i all världens namn är kyrkan så intresserad av folks sexliv? Det finns ju mängder av verklig ondska att tampas med! Men se det är en tradition! Och i diskussionerna ser man ofta argumentet att kyrkan gör rätt i att inte böja sig för ”moderna tider”.

Är teologin vetenskap? Säkert delvis. Men den konfessionella biten är svår att placera in någonstans.

Avslutningsvis en kommentar om ödmjukhet. Naturvetarna är väl medvetna om att de kan ha fel! Dessutom vet man inte allt! Allting kan inte förklaras vetenskapligt! Just det är idén med vetenskap. Man forskar sig fram mot ny kunskap. Hela tiden! Nu påstår jag inte att en teolog skulle sakna ödmjukhet, men det kan hända att den är av en annan typ. När det gäller normerna man ställer upp, anser man dem vanligen vara absoluta. Där saknas ödmjukheten? Eller hur? Bloggaren ställer här inte upp något personlig tes om  Guds existens, hur Jesus kom till världen eller någon annan religiös fråga. Försöker bara göra det klart för mig själv varför jag accepterar det en del människor säger, medan andras argument har en tendens att rinna av.

 

 

 

Varför det? Därför att ordet vetenskap kan vara vilseledande. Det får många människor att tro att vetenskapspersonen vet allt värt att veta. Och så är det ju bara inte. Tvärtom.

Vetenskapen omfattar förstås en mängd kunskap. En del av den kunskapen är ändå att inse var gränserna mot det okända går. Om kunskapen är vetenskapens ena sida, är den andra att angripa problemen vid denna gräns och försöka rucka på den. Lite i taget kanske, men i alla fall. Det osäkra är vetenskapens eviga utmanare och inspiration. Utan den blir allting bara en trist katalogiseringsverksamhet. Utan det okända är vetenskapen i praktiken död.

Varför ta upp detta? Därför att bloggaren som fysiker ofta hör argumentet ”vetenskapen kan inte förklara allting”, när man för fram sina (ofta ovetenskapliga) åsikter. Argumentet är en tautologi, en självklar sanning. Det kunde jämföras med ” i morgon regnar det eller så regnar det inte”. Kanske skulle det värdeneutrala Science fungera bättre?

I gymnasiet försöker vi lärare ofta lära ut ett vetenskapligt tänkande. Med varierande framgång förstås. I det vetenskapliga tänkandet ingår många saker. Man måste ha ett rejält mått av ren kunskap. Matematik, fysik och andra naturvetenskaper, språk, grammatik, kultur, historia, samhällslära, konstämnen mm. Allt är viktigt. Man måste kunna hantera problemlösning, ha initiativförmåga, ta reda på, tänka kritiskt osv. Ett digert paket alltså. Många unga lyckas få med sig en hel del av detta. Men det finns också risker för att falla i vissa fallgropar. Man kan ha en allt för stark tro på någon auktoritet t.ex. En politiker eller en andlig ledare kanske.

För bloggaren är motsatsen till en vetenskaplig världsbild, en där man uttryckligen anser sig sitta inne med den ultimata sanningen. Där det man inte vet inte heller är värt att veta. Där man beskyller personen som har en vetenskaplig världssyn för dumheten att försvara något där det finns okunskapp!!

Varför kan inte alla gripa tag i en vetenskaplig världssyn och med kraft ta i problem, för att kanske lyckas göra framtiden lite ljusare. Antagligen därför att det är jobbigt att lära sig tänka vetenskapligt. Ordentligt jobbigt dessutom. Man måste satsa. Att ta någon annans ”sanningar” och sedan stänga dörren mot rim och reson, är så mycket lättare. Och så står man där med sin ”sanning”. Punkt. Bara den egna åsikten gäller. Evolution har aldrig förekommit. Bara den vita människan som talar den egna kommunens språk, har människovärde. Kvinnor är enfaldigare än män. Medicinsk hjälp behövs inte eftersom naturen/Gud/ödet nog rättar till alla problem. Äktenskap gäller man och kvinna. Vi har ingen mätbar inverkan på miljön. Osv. Listan kunde göras mycket längre.

Jag vill avsluta med att påpeka att en övertygelse av något slag inte måste utesluta ett vetenskapligt tänkande. Man kan både ha en politisk ideologi och tänka vetenskapligt. Eller ha en religiös övertygelse som inte slänger ut kritiskt tänkande genom dörren. Råkar vara gift med ett exempel på det sistnämnda. En balans mellan övertygelse och kritiskt vetenskapligt tänkande, kan vara en fin sak. Det är när den ena sidan helt dominerar, vi tenderar bli hallstarriga och besvärliga.

Bloggaren har genom tiderna lärt sig en hel del utantill. Före skolåldern lärde man sig modersmålet och många praktiska färdigheter genom direkt memorering. Sedan hamnade man i skolan. Där fanns mera att lära utantill, alltifrån psalmtexter till latinska namn på plantor och årtal för diverse historiska bataljer. Var det här nu rätt eller fel? Ok antar jag. Lärarna utnyttjade ju den unga människans förmåga att komma ihåg. Inte någon dålig undervisningsmetod i sig. Ibland ifrågasatte jag det som skulle tvingas in i minnet, men det är en annan diskussion.

Idag hävdas det (som vanligt) att de moderna tiderna är ur led. ”Allting var bättre förr”. Idag tror ungdomen att ingenting behöver läras in, allting kan ju slås upp på webben!

Om någon, ung eller äldre, har den uppfattningen, vågar en gammal lärare säga emot. Man lär sig inte enbart via att slå upp. Man måste också kunna sätta in saker och ting i ett sammanhang. Och det kräver arbete, flit, insikter och erfarenhet. Man måste gå i någon sorts skola alltså. Aktivt dessutom.

Idag har det blivit enklare att hitta information än tidigare. Bloggaren gillar det. Det händer ofta att vi hemma funderar på något, äkta hälften och jag. Då söker vi vanligen information. Via webben! Var det inte så att Bob Dylans släkt delvis härstammar från Litauen? Var ligger Cannae på Italiens karta? När föddes Alvar Aalto? Ofta saker man vet på ett ungefär, men som nu kan kontrolleras. Förr tiden var det som far i familjen sade det rätta! Nu tar man reda på. Och lär sig! Men en viss grundkunskap behövs!

Jag vill inte underskatta utantillärandet. Men inte heller konsten att kolla. Det ska vara balans på saker och ting.

På webben hittar man för övrigt intressanta nyheter. Bland stöter man på påståendet att utantillärande inte nödvändigtvis gör en ung elev till en god matematiker. Skulle påstå att samma gäller flera andra vetenskaper också. Blogginlägget i länken är läsvärt!

Pluggade jag själv matematik och fysik via ”utantillskunskap” i skolan. Delvis! Man lärde sig diverse konstigheter, som man sedan kom använda som någon sorts magiska formler. Man uttalade eller skrev ner ramsan som skulle ge ett svar. Vips hade man det, utan att ha en aning om vad som egentligen hänt. Minns till exempel metoden ”reguladetri”. Med det knepet kunde man placera in storheter i ett ”mönster” använda ”pilar” och räkna hit och dit. Sedan hade man sitt svar. Ingen sade någonting om varför. Det skulle ha hjälpt att kanske börja med att förklara vad ordet reguladetri betydde.  Idag talar man om proportionalitet i stället. Påstår att man har gått ett steg framåt! Det är lättare att förstå proportionalitet! Verkligen!

Undervisningsmetoder kommer och går. Nya inlärningsmöjligheter är intressanta och ska utforskas. Och optimeras mot varandra. Då går vi framåt och förstår mera!

Fick en Kindle som födelsedagspresent av damerna i familjen. Vad är det, ifall läsaren inte stött på ordet. Kindle är en digital läsplatta. Man kan importera böcker via Amazon. Somliga kostar en slant, andra är gratis. Passade på att ladda ner lite olika. Samtliga Sherlock Holmes av Arthur Conan Doyle. Ett par deckare av Peter Robinson. Science Fiction av Ian Banks. En historik över puniska krigen. Platos samtliga skrifter (gratis), Bibeln – King James version (är agnostiker, men man måste ju grunda åsikterna på någonting). En hel del fysik. Och så vidare. Praktiskt i bussen eller på semestern, när man inte kan släpa halva biblioteket med sig!

Nu hör jag kommentarerna. Man kan inte läsa böcker så där! Det ska prassla! Det ska lukta gammalt damm. Det ska inte blinka, utan vara tydligt skrivet på papper.

Kan förstås försvara mig! Jag läser hur f..n jag vill. Prassla kan jag med annat. Dammlukt påminner mig om mina allergier. Blinkningar? Kindle blinker inte. Där utnyttjas elektroniskt papper. Ser ut som ett vanligt sådant, med en tunn plasthinns som skydd. Stadigt och bra. Ingen bakgrundsbelysning, åtminstone i min modell.

Det finns mera. Bloggaren blir äldre med åren (jösses vilken visdom) och kommer kanske att drabbas av skum syn. Då vill man ha ”grova ord” som äldre damen i Akademiska bokhandeln på jakt efter en ordentlig psalmbok! Fontstorleken kan lätt varieras! Praktiskt! Bilder, främst färgade sådana, blir en aning lidande, men det finns Kindle-appar för andra plattformer, där man kan kolla bilderna vid behov.

Men sedan det bästa! Man kan slå upp!!! Tänkte att nog fasen måste man prova på en litterär klassiker. OK. Laddade ner Ulysses av James Joyce. Har stött på mängder av människor som läst något 10-tal sidor för att sedan slänga boken ifrån sig. ”Ytligt” har man sagt. ”Oläsbart” har man hört. ”Möjligen oförståeligt” skulle bloggaren säga! Varför det?

Boken är inte enkel att traggla igenom. Det har jag konstaterat efter ca 100 sidor. Man stöter på en annorlunda, irländskt färgad, engelska, filosofi, historia, katolsk livsinställning och en allmänbildning som i dag inte är den passar in i normerna. Har läst sådant tidigare också, för att konstatera att jag inte förstår vart n:te ord. I början var n ett lågt tal. Ju mer man läste, desto större blev n, men jag måste erkänna att mycket fick passera okontrollerat.

Skärmavbild 2016-10-04 kl. 08.02.24.png

Men i Kindle är det så lätt att kolla! Man sätter fingret på ett ord eller uttryck och vips dyker det upp en ordbok! Otroligt! Tänk om bloggaren i ungdomen haft ett sådant verktyg!

Idag börjar man vakna i sin kritik mot digitaliseringen av skolan. Med rätta! Det är mycket rent idiotiskt på gång just nu. Men samtidigt finns det så mycket man kunde förbättra. Som konsten att välja rätt verktyg. Grunka eller program. Inte så att det påtvingas någon. Men så att fördelar presenteras och ges en möjlighet att utnyttjas!

Så det så!

 

Bilden visar ett skärmklipp från sidan Eroakirkosta.fi. Ca 250 finländare har per dygn skrivit ut sig ur den evangelisk lutherska kyrkan i Finland. ”Vanliga dagar” ligger antalet på ca 80-100. Orsaken till piken är denna gång antagligen biskopsmötets ställningstagande om att äktenskap är en affär mellan kvinna och man. Man vill inte att kyrkan ska viga samkönade par. På verkstadsgolvet påstås man hitta en hel del präster, som gärna skulle göra det!

De här avhopparpikarna börjar bli vardagsnyheter. De väcker förstås tankar hos envar. Bloggaren hör till Esbo församling, utan att i egenskap av agnostiker vara aktiv så det stör. Varför inte skriva ut sig?

En av de saker som håller mig kvar, är uppfattningen att kyrka och församling är viktig för många. Både nära och kära samt en hel del andra. Då vill man ha kvar möjligheten att påverka och få sin röst hörd inom organisationen. Men en självklarhet är medlemsskapet inte! Som församlingsmedlem kan jag säga det så att det förhoppningsvis noteras!

I dagens värld har vi möjligheter och rättigheter att höra till politiska partier, föreningar och andra grupper. Detta helt enligt eget val. Man kan också välja att inte vara medlem! Ingen vettig människa gör sig märkvärdig över det. (Bloggaren har förstås flera gånger blivit åhutad eftersom partibok i Svenska folkpartiet saknas, men sådant faller under nämnda vettighetskommentar!). 

Ska kyrkan i grunden skilja sig från andra grupper i samhället?

Bloggaren anser att svaret är nej! Men den åsikten är knappast allenarådande.

En del av oss tar till traditionsargumentet. Det är en tradition och ett kulturarv att höra till kyrkan. Så har det varit i ”alla tider”. Sjutton heller! Kristendomen har på våra breddgrader (bara) en ca 1000-årig historia. Före det var det Oden, Tor och Freja (i Finland Ukko & Co) som huserade i våra medvetanden. Ingenting har funnits i alla tider och traditioner lever. De är dynamiska och förändras. Idag är t.ex. krig mellan nationer sällsynta. För några hundratal år sedan gick det hett till i världen, ofta med de religiösa aiktoriteterna som påhejare, alla fredsbud till trots. 

Ett annat argument, är att kristendomen och kanske religion övrlag, är ryggraden i vår moral och etik. Jaha. Det rimmar ganska illa i en värld som blir fredligare och tryggare i takt med avsvalnande intresse för religiösa ting! Tvärtom har många av de lokala konflikter vi ser i världen religiösa undertoner! Håller inte med om sanningen i moralargumentet.

Ibland städar man sin bokhylla. Det man garanterat inte läser igen, åker ut. Det händer att man städar i medlemsregistren också. Hoppar av ett politiskt parti eller en förening för att kanske skriva in sig i något nytt? Bloggaren hör till exempel till den astronomiska föreningen Ursa. När det blir medlemsavgiftsdags brukar jag fråga mig om jag skulle skriva in mig i föreningsregistret om jag inte redan råkat vara där. Är svaret ja, då får medlemsskapet gälla! 

Skulle jag skriva in mig i en kyrklig samfällighet? Hm! Under rådande omständigheter, knappast! 

För många av oss spelar det kanske inte någon större roll att kvinna inte får vigas med kvinna, eller man med man. I kyrkan alltså. Men nu ska vi minnas att 5-15 % av oss (lite beroende på hur man drar gränser) mycket väl kan fastna för en partner av samma kön. Om en i paret, eller båda rentav, råkar ha en religiös övertygelse, är det här mycket pinsamt och obehagligt! Ska jag acceptera medlemsskap i ett samfund som åstadkommer sådan angst. Igen är det långt ifrån en självklarhet!!

Det finns de som påpekar att kyrkan inte ska böja sig för X, utan stå för sina värderingar. (X kan vara åsikter, populism, nya trender… ). Visst kan det ligga ett korn av sanning i det, men vem bestämmer vilka värderingar som gäller? Tydligen här hemma biskoparna vid mötet! Människor som tycker på basis av gamla traditioner, som förändrats genom tiderna. Är det verkligen säkert att det framtyckta är det rätta? Alltid? Man frågar sig.

Vår ärkebiskop har uttryckt saken som så, att kristna med partners av samma kön absolut är välkomna i kyrkan. Men vigas får de då inte! 

Bloggaren har konkreta erfarenheter av hur välkommen man känner sig. Har varit liberal medlem i en konservativ församling. De mera konservativa medlemmarna blängde på en, vägrade hälsa, samtalade givetvis inte med en osv. Äkta kristen kärlek till nästan i konservativ tappning tydligen! Om jag som typmedlem (vägrar använda ordet normal nu), hade besvär, hur ska det då inte vara att stiga över tröskeln som ”sexuellt förkastlig”, eller vad det nu kan heta? Sedan blev det flytt och fösamlingsbyte. Bättre? Absolut! Men att komma in i gemenskapen är inte lätt! 

Det känns inte riktigt bra just nu. Inte för att jag fastnat för en partner av samma kön, utan för att jag kunde ha gjort det. Om jag varit skapt så! 

Bloggaren frågar sig vad som håller på att ske med traditionen kyrkotillhörighet. Kommer den att överleva? Är den 1000-åriga kristendomseran i våra regioner kapabel att överleva länge till? Jag ger kyrkan 20-30 år tid att fungera med ett medlemsantal större än 50 %. Med gränsdragningar i den stil biskoparna kommit fram till, kan tiden bli kortare! Och jag frågar mig ibland vem som egentligen bryr sig!

Skärmavbild 2016-08-27 kl. 11.12.45

Det stormar en massa kring denna läroplanerna för 2016. Åsikter för och emot krockar så att gnistorna ryker.

Bloggaren har sett cirkusen tidigare. Snart 40 år bakom katedern kombinerat med en ny läroplan vart tionde år, ger vissa perspektiv. Kanske lite begränsade sådana, eftersom jag jobbar i gymnasiet, med ett krävande ämne, fysik. Studenterna som fördjupar sig, är i regel motiverade och duktiga! Det jag nu säger, färgas kanske av sådant.

Vilka tankar väcker debatten om den nya läroplanen? Bloggaren tror att nyckelbegreppet som retar upp folk är att läraren ska handleda. Ordet undervisa har jag inte riktigt stött på texten (den är lång – har inte lusläst).

Är det så stor skillnad? På riktigt?

Om en stund ska jag pallra mig till butiken och handla. Tar bilen. Jag kan säga att jag kör bil. Eller styr den. Eller kontrollerar dess framfart. Eller… Resultatet borde vara det samma. ?

I fysiklaboratoriet försöker jag jobba på ett sätt som förhoppningsvis lämnar vissa kunskapsspår i de unga studenternas sinnen. Ibland måste jag föreläsa. Ibland diskutera och fråga. Ibland sätta igång en samarbetsprocess. De unga lär varandra ytterst effektivt! Kunde man inte sammanfatta allt detta under termen handleda? Eller undervisa, om det känns bättre? Och sedan jobba som tidigare, men med en viss anpassningsförmåga givetvis! För det händer saker!

Det nya just nu i gymnasiet är inte bara läroplanerna i sig, utan den nya digitala studentexamen. Fysik ska om 2,5 år skrivas med dator. Då behövs kunskap om hur diverse dataprogram, ca 3-4 st (minimum) fungerar. Bloggaren måste ta upp bruk av kalkylark (något som ett fåtal studenter ens sett användas tidigare). Vidare kommer övrig mjukvara som gör det möjliga att analysera och avbilda data på, göra mätningar, analysera videosnuttar osv. Allt detta i grupper på ca 30 elever. Det är alldeles klart att både läraren och eleverna prövas hårt.

En arbetsmetod är att låta de unga samarbeta. När någon lärt sig hur man öppnar och lagrar en fil (det finns de som inte kan det!), sprids kunskapen snabbt via samarbete. Småningom blir det man behärskar ute i klassen mera och mera avancerat. Och läraren handleder! Någon lektion senare kan det vara en liten föreläsning igen. Metoderna måste variera.

Bloggaren tror inte att det är mödan värt att reta upp sig på de nya läroplanerna. Många kommentatorer anser dem dessutom vara riktigt bra! Inom fysiken har man förstås dragit ihop två tunga kurser till en superkurs, men vad ska man säga? Nu får man leva med det. Som lärare bör vi förstås följa andan i planerna, men vår erfarenhet och vårt förstånd talar om för oss hur vi gör i praktiken. Så har det varit tidigare också.

Nu ska här jobbas!

 

 

 

%d bloggare gillar detta: