Category: Jobbet


Fredagen 29/9/17 var bloggaren och fysikern på Pecha Kucha med äkta hälft. För den som inte hört talas om fenomenet, ska berättas att det är ett japanskt koncept, som spridit sig snabbt. PK betyder ungefär snack snack eller ljudsorl på japanska, har man sagt mig.

Arrangör var Suomen Fyysikkoseura som firar 70 år. Det finns också en svenskspråkig förening, Fysikersamfundet i Finland, som firar motsvarande jubileumsår. Vår PK var i alla fall anordnat av den finskspråkiga föreningen.

I en Pecha Kucha använder föreläsaren 20 st slides, eller bildskärmar, som får visas 20 sekunder var. Sedan anpassar man sitt tema till den takten. Vid tillfället ställde 8 fysiker upp och berättade om sin forskning. Det var toppen. Kort och koncist. De flesta i publiken, som var inhyst i Helsingfors universitets huvudbyggnad, var iofs ”riktiga” fysiker, men bloggaren vågar påstå att den breda allmänheten skulle ha haft utbyte av det hela. Nu kom materialet i videoform per epost. Det är inbakat i en blogg. I epostmeddelandet stod det, att allting fick delas. Det gör vi. Om du kan klarar av finskan som föreläsningsspråk, är det här prima vara.

Här! Njut! Leve Pecha Kucha.

Annonser

Det jobbas i Brändö gymnasium. Nästan 30 studerande skriver sitt ”slutprov” i fysikens grundkurs. Med dator. Man kunde kanske hellre kalla det ett slutarbete, eftersom provet är öppet. Alla datorns verktygsprogram står till förfogande. Det gör också webben. Och möjligheten att kommunicera digitalt, om man vill det. Vidare kan man använda kursbok, anteckningar, mobiltelefon och andra hjälpmedel. En del uppgifter förutsätter att man surfar någonstans för att ”ta reda på”.

IMG_1026.JPG

Man kan också skriva proven i en så kallad Abitti-miljö. Då är man isolerade från världen och skriver provet i en bubbla, utan andra än de tillåtna hjälpmedlen. Man kan inte heller kommunicera. Bloggaren har valt att i de flesta kommande kurser i år ha två prov. Ett Abitti och ett öppet, där enda regeln är att man inte får tala med varandra. Man får däremot samarbeta digitalt, helst så att man då nämner det (vilket man ser ut att göra!).

Provet är ändå bara en del av kursen. Det dagliga arbetet sker med ett elektroniskt läromedel. Plattformen kallas TabletKoulu (lite klumpigt översatt kanske ”PekPlatteskolan”). Man kan använda allting från mobiltelefon till dator för sina studier. Datorn är att föredra, eftersom inlämningsuppgifter lättast hanteras med den. Materialet är på svenska. I kursen har man varje gång inlämningsuppgifter. Dessa samlas på hög och väger i princip lika tungt som provvitsordet när slutvitsord ges. En typisk inlämningsuppgift kan vara allt från en kort ifyllnads-sådan till omfattande helheter, där man mäter, behandlar och drar slutsatser, för att sedan skriva en rapport med t.ex. kalkylarksfiler eller motsvarande. Bloggaren har märkt att arbetsdryga möjligheter är populära. Man får visa vad man kan med gusto!

Nya arbetsformer alltså. Fungerar det? Svaret är JA! Det fungerar.

De flesta av studenterna i gruppen är flitiga! De jobbar och lämnar in. Några speciella iakttagelser?

Med denna arbetsmetod samarbetar man mera än tidigare. Det kan röra sig om att få hjälp med att trimma sin bärbara dator, så att den fungerar optimalt, men också att diskutera den bästa metoden för att lösa något problem, med mera. Sådant såg man i regel inte tidigare. Åtminstone inte i samma utsträckning!

Det här jämna arbetssättet ser speciellt ut att gynna de unga herrarna! Det talas ofta om att damerna klarar teoretiska studier bättre i dagens skola. Den effekten ser bloggaren inte egentligen. Det finns inte någon relevant genusskillnad här. Både damerna och herrarna presterar riktigt bra resultat.

Det är roligt med nya arbetsmöjligheter. Nästan tråkigt att gå i pension om några år!

IMG_1025.JPG

 

Som lärare ska man inte visa att man anser pojkarna vara kunnigare än flickorna eller tvärtom. Försöker leva upp till det. Ärligt talat har jag aldrig sett någon större skillnad i fysikkunskaperna. Damerna är kanske en aning mera motiverade i början, men herrarna tar fast i småningom. När de unga går ut i studielivet, kan de flesta som anstängt sig en aning prestera en hel del. Och många gör det!

Men hur beter sig läraren/bloggaren ute i samhället? Jag har observerat en sak nämligen. När jag kan välja servicepersonal, väljer jag intuitivt damer. Det har ingenting med sex appeal att skaffa. Jag tycker bara att damerna i regel arbetar snabbare och effektivare. I butikskassor till exempel.

På sommarlovet blir det lite för ofta snabbmat på dagarna. Brukar besöka en viss hamburgarföretagare. Säger inte vilken kedja det är fråga om. Vet inte varför valet faller på just den här baren? Kanske observerar läraren hur kunder betjänas. Majoriteten av personalen har bestått av unga killar. Allting går lååångsamt. Pauser innan man kommer fram till kassan för att betjäna. De delar av beställningen som inte genast är klar, lovar man hämta till borden. När det sker så småningom skulle en sengångare klara det snabbare. Kunderna suckar och morrar på sitt stillsamma finländska sätt. Så en vacker dag var personalen utbytt. Unga damer i minut och parti. Takten var en helt annan! Snabb och effektiv service. Kanske någon hade klagat i alla fall?

En annan observation. Reste till Tallinn med äkta hälften. Hotellet var trevligt på många sätt, men betjäningen i receptionen sköttes av en grupp unga herrar. Ingen ögonkontakt med gästerna. Inga småleenden. Inga uppenbara signaler att nu är det din tur, kära gäst. Man fick nästan bilden av att störa de unga herrarna med sina önskemål att få boka in. Slarviga detaljer. Man glömde registrera ett kreditkort för oss, vilket försvårade praktiska detaljer som betalning "på rummet". Senare såg jag ett par unga damer sköta receptionen. Intrycket var ett helt annat.

Jag har själv jobbat i butik under studietiden för evigheter sedan. Undrar om jag var så där långsam. Trivdes inte så bra med jobbet, men något måste man ju göra för att bekosta studier. Det blev andra uppgifter senare. Sådana som kändes bättre. Men hur fungerade jag som leksaksförsäljare på Stockmann? Skulle kanske vara intressant att kunna spionera en aning in i sin egen historia.

Vet inte om dessa tankar gör mig till en förhatlig person i dessa tider av politisk korrekthet? Tycker ändå att jag vill berätta om mina intryck.

Skärmavbild 2017-07-13 kl. 12.35.59

För ett årtionde sedan skulle bloggaren ha uppfattat frågan som absurd. Idag är jag inte så säker! Vissa elektroniska grunkor, som brödrostar, kylskåp och TV-apparater, är specialiserade grunkor, som används för ett specifikt ändamål. Inte blir man kompis med dem precis. Men dagens smarttelefoner och datorer är annorlunda. De har massor av egenskaper och färdigheter. Ibland upptäcker man någon ny behändig egenskap efter år av användning. Ofta dyker smarta appar upp, som gör det ännu mera spännande att umgås med apparaten.

Varför dessa tankar? På webben kan man läsa hur en del av oss vägrar befatta sig med t.ex. smarttelefoner. Ofta kommer man med snusförnuftiga kommentarer i stil med ”Jag föredrar att vara smart själv!”. Ok. Vi lever som vi vill. Det gör jag med! Och onekligen är smarttelefonen och datorn formidabla verktyg.

Bloggaren kollar ofta fakta på webben. Ligger Dakar söder om ekvatorn! Hur kan jag hitta rätt i Roms labyrint av gränder och gator (GPS + GoogleMaps)? Vad ska jag handla i butiken idag (uppdaterar köplistan kontinuerligt).

Man kan skriva in data, men också fråga muntligt med Siri-applikationen, som är förvånansvärt effektiv! ”Var placerade jag filen X igår?”. Siri levererar. (Talar lite omväxlande mellan telefoner och Mac-datorer här. Båda har Siri.)

Kommer inte på allt man kan göra just nu, men mycket är det! Genom tiderna har ett antal modeller prövats ut. Flera av dem (t.ex. Nokia) fungerade väldigt dåligt och väckte till slut nästan aggression när man måste använda dem. Idag har iPhone (och Mac) visat sig fungera som klockor tillverkade i Geneve. Prima. Jag gillar grunkorna. Bokstavligen!

När en fungerande dator eller telefon börjar tappa sugen, är det nästan med vemod man börjar planera en ny.

Jag anser inte apparaten vara en levande varelse. Inte ännu åtminstone. I framtiden, med noggranna definitioner om vad ”levande” innebär – kanske? Men det här är väl inte så konstigt. Visst kan en motorfantast vara förtjust i sin antika bil också. Bloggaren gillar ett litet antal apparater  hemmet. De känns bra och de är behändiga. Varför inte gilla dem?? Och erkänna det!

 

Bloggaren vet inte, men man kan ju spekulera en aning.

En populärvetenskaplig författare, Eugenia Cheng, uttalar sig i sin bok ”Beyond Infinity” ungefär så här: (bloggarens fria översättning”)

”Det knepiga med matematik är att då man lärt sig någonting, känns det lätt och tråkigt. Det man inte lärt sig känns väldigt svårt och krävande”.

Gränsen mellan det man kan och det man borde/vill/förväntas lära sig är alltså svår att klämma framåt en bit till! Så är det säkert. Har upplevt känslan många gånger. Också i mitt eget ämne, fysik. Ändå ställer jag mig frågan om det här är typiskt för just matematik? Gäller inte samma sak i engelska eller historia? Efter att ha funderat på saken, tycker jag att det finns vissa skillnader!

Om man är intresserad av någonting, lär man sig ofta nytt av bara farten. Både i skolan och senare i vuxenlivet. Gillar man Frankrike och fransk kultur, lär man sig nytt genom att läsa en franskspråkig roman eller se på en fransk film. Historia kan fastna i hjärnan via dokumentärprogram och artiklar i olika media. Man lever i kulturen och växelverkar med den. Är det inte så med matematik? Inte nödvändigtvis. Om man i ett tidigt skede utestänger allt vad matematik heter, slutar denna växelverkan att fungera. Och de kunskaper man har förtvinar!

Bloggaren har fått höra att det sårar matematiklärare om någon har åsikter om ämnet i fråga. Har bland annat uppmanats att inte blogga om matematik! Men nu är det ju så, att jag i min egen undervisning i fysik, använder en hel del matematik. Som en del av fysikens språk. Det ger mig professionella rätten till att blogga och fundera! Dessutom är skolan en öppen institution.  Vem som helst har rätt till åsikter. Jag hör dem minsann om mitt eget ämne också. Speciellt på högskolehåll stöter man ibland på utsagor som ”de lär ju sig ingenting i gymnasiet nuförtiden”. Irriterande och kränkande – ja! Men måste bemötas och behandlas. Borde kanske vara försiktig så att lärare i grundskolan inte uppfattar mig som en elak jäkel med mycket att påstå. Men åsikter har jag förstås. De senaste dagarna har man kunnat läsa nyheter om det här. Hur vitsorden i olika grundskolor inte avspeglar vad eleverna egentligen kan t.ex. Vitsordssättningen varierar! Grundskolan har ju inte ett slutprov i olika ämnen i stil med gymnasiets studentexamen. Vad göra? Vet inte! Kanske införa någon sorts central kontroll? Eller?

Så har vi okunskap om vad matematiken är och vad den inte är. Har vid många tillfällen fått frågan om man verkligen kan använda matematiken till någonting! Detta under lektioner i fysik. ”Funkar liksom matta här?” heter det. Konstigt! Minns ett annat intressant exempel. I en insändare i Hbl berättade en person att hen bara löser sudokun med bokstäver i stället för siffror. Då är det ju inte matematik! Som om matematik bara skulle vara någon sorts aritmetik!

Matematiken är ju inte i sig en tillämpad vetenskap. Men för många av oss blir matematiken intressant när den kan användas till någonting. Och vi använder den ofta utan att egentligen vara medvetna om det. Inte bara när vi planerar vår budget, utan också t.ex. när vi funderar på vilken väg vi skall köra till jobbet, så att trafiken löper, när vi planerar vår semester, när vi väljer vilken butik vi handlar i osv. Det är inte alltid fråga om en specifik numerisk process. Ofta är det någon sorts logiskt-kvantitativt resonemang i stället. Man väger mentalt fördelar med nackdelar och söker en modell. En matematisk eller fysikalisk sådan. Skillnaden ska inte vara så stor.

Kan man köra på denna linje i skolan? Man gör det i t.ex. fysik och kemi. Möjligen i biologi och samhällslära? Men i matematik? Ett praktiskt problem är att stoffet är vidlyftigt och tiden knapp! Men ändå? Många unga väljer bort ämnet matematik så mycket det bara går. Vilket är oerhört  trist.

Bloggaren vet inte, men tar sig rätten att fundera! På webben hittar man en hel del motsvarande människor som funderar. Många av dem matematiker no less! Gå till exempel in på Flipboard, sök Math Education och kolla antalet systemkritiker inom undervisningen. Ytterst intressant.

Så har då årets studentresultat publicerats. Tog mig friheten att ännu en gång kopiera materialet till en Excelfil och analysera en aning. Gymnasierna är rankade enligt medelpoäng per student. Dessa är beräknade så att ett L ger 7 poäng och sedan följer E-6, M-5, C-4, B-3, A-2 och slutligen I-0. Data i sin helhet ser man här. Skolorna är sorterade enligt poängen i de fyra obligatoriska ämnena, men samtliga ämnens medeltal finns med i Excelfilen för den som vill kolla resultatet så.

De svenskspråkiga skolorna är färgmarkerade i filen. Här visas en jämförelse av dessa skolor som en bild: (Egna skolan Brändö gymnasium är markerad med blått enligt bloggarens val.)

Skärmavbild 2017-05-19 kl. 21.23.27.png

En annan jämförelse jag brukar göra, är att testa hur vi svenskspråkiga klarar oss i relation till alla studenter i landet. Den statistiken visas här:

Skärmavbild 2017-05-19 kl. 21.25.17.png

Vi behöver inte skämmas! Bra gjort abin!

Rankinglistorna kan kritiseras, men de ÄR intressanta!

Det hör man ofta sägas. Inte minst i debatter där människor med stark tro på någonting försvarar sitt sätt att tänka. Debatten må sedan gälla religion, hälsobringande kristaller eller pyramider, någon diet, politisk åsikt eller annat. Den som väljer en vetenskaplig världssyn, ser ut att uppfattas som tvärsäker och oförmögen att tänka om. 

Låt en gammal fysiklärare säga ifrån. Det kan inte vara mera fel än så här. Ingen seriös anhängare av vetenskap är tvärsäker på allt. Det man lär sig då man studerar någonting på djupet, är hur mycket frågetecken det egentligen finns! Säkerheten står ofta motparten för. Man är säker på att man har upplevt kristallens helande effekt t.ex. Förra gången den plockades fram, upphörde ju hostan. Bara en vecka senare. Så det så!

För att citera Karl Popper. Vetenskap bör alltid kunna falsifieras. Om någonting inte stämmer, ska man bygga vidare på teorierna, tills pusselbiten passar bättre i mönstret. Men perfekta teorier kan antagligen aldrig utvecklas. Allt som inte låter sig falsifieras, kallade Popper pseudovetenskap. Om man i stället för att söka nya lösningar väljer att bortförklara när det inte går som man vill – då sysslar man enligt Poppers nomenklatur med pseudovetenskap. Sådant kan ta sig många uttryck. Kanske man säger att pyramiden inte höll kniven vass för att en tvivlare såg på. Kanske man säger sig ha misstolkat Herrens vilja för att ens kandidat inte blev invald någonstans. 

Popper har kritiserats som filosof. Det hör också till spelets regler. Men hans klassificering av vetenskap är fascinerande. 

Vetenskapen är inte heller ett stillsamt egotrippande utan en omfattande social verksamhet. Man samarbetar! Och när man gör det, brukar det bli bra. Det finns nämligen en drös ytterst smarta personer därute, trots att vissa märkliga individer väljs till presidenter och statsministrar – något som får en att tvivla på mänsklighetens kollektiva intelligens. Den kollektiva verksamheten finurliga människor emellan gör att vetenskapen kan förklara massor av saker och det med stor säkerhet. Mycket större än idealisten med sin potentiella nyandlighet eller motsvarande. Men rubrikens utsaga skulle man helst slippa. För vetenskapen har inte ett svar på riktigt allt. Bättre ändå det än att vara tvärsäker och inte har svar på just någonting alls!

Varför bloggar man?  Den frågan har jag hört många gånger. Ibland kan frågeställaren vara lite ironisk. En person som bloggar måste ha ett stort ego och vara något av en exhibitionist, kan det heta. Kanske det? So what?

Bloggaren ser inte så stor skillnad mellan läraryrket och bloggandet som hobby – eller vad man nu ska kalla det. En typisk gymnasielärare har studerat sitt ”ämne” och byggt upp en världsbild. Nu vill hen dela med sig! Utan den viljan, blir det pannkaka av hela yrkesutövningen. En lärare behöver både ego och ett drag av exhibitionism. Om inte, finns det annat att jobba med. Läraren har ändå en speciell status i sin klass. Man får i regel sagt det man vill säga. Man bestämmer takten och innehållet i det som ska genomgås. Så är det sällan utanför klassrummet.

Traditionella diskussioner mellan två eller flera individer har en tendens att slå fel. Det är som att balansera på lina. Vanligen trillar man av i någon riktning. Om t.ex. en av de diskuterande parterna tar mycket utrymme och inte ger andra taltur, slutar det hela innan det ens kommit igång. För att diskussionen ska lyckas, bör alla vara intresserade av det som behandlas och ha viljan att höra hur andra tänker. I praktiken är det inte alltid man når den här balansen. Debatter kan vara ett annat otyg. Politiska sådana i TV får adrenalinet att flöda. Man avbryter varandra, många pratar på en gång, programledaren kan ha en tendens att bombaredera debattörerna med frågor, utan att ge utrymme för svar. Ska man få en åsikt hörd, ska man vara snabb och högljudd. Alla vill kanske inte vara snabba och högljudda! 

Då kan det vara skönt att blogga i stället. Ingen avbryter. Ingen flabbar högljutt åt minsta felsägning. Ingen byter föraktfullt tema. I lugn och ro skriver man ner sina tankar. Kanske någon läser dem. Kanske inte. Men man får formulera sig. Och det vill man göra ibland. 

Gick på bio med äkta hälften. Såg filmen Hidden Figures / Dolda tillgångar. Den handlade om tre afro-amerikanska damer, som i början av 60-talet kämpade på som matematiker/fysiker vid NASA. Rymdprogrammet i USA hade inletts på allvar och man var i starkt behov av beräkningsresultat för satellitbanor och annat tekniskt. Datorer var på kommande, men den mänskliga insatsen i jobbet var stor.

Låter torrt? Se nej! Filmen som är en dramatisering av verkligheten, speglade en främmande och ofta obehaglig värld. NASA-centralen i Langley, Virginia, befann sig i en del av USA där segregationen var ett faktum. Man kom att tänka på Sydafrika under en tristare tidsera. Vita och färgade hade inte samma rättigheter. Man satt på olika ställen i bussen, hade olika avdelningar i biblioteket, olika möjligheter till utbildning osv. Samhället var dessutom tydligen inriktat på att ”mannen är den tekniska”, något bloggaren själv fick höra av och an under sin uppväxt. Att vara kvinna och färgad i det samhället, kan inte ha varit lätt. Allt det här vet en till och med måttligt bildad människa idag, men filmen var ändå en tankeställare.

Så har vi det tekniska. Med stor möda fick man en gigantisk IBM-dator installerad i NASA. Konsten att få denna att göra något vettigt, var det si som så med. En av damerna i filmen tog sig an den biten. Kodningsspråket Fortran figurerade i kulisserna.

Det här var en kort beskrivning av filmen. Detaljerna i en dramatisering är som de är, men ramarna kan inte förnekas. Samhället förändras! Och snabbt.

När de tre huvudpersonerna kämpade på med sina problem, var bloggaren 6 år gammal. Det har alltså inte gått en livstid ens sedan samhället såg ut som filmen beskriver. Är det OK idag i USA och annanstans? Det är det till stora delar! Ingenting är perfekt, men riktningen har varit ok. Det har aldrig varit så bra som nu! Fattigdomen i världen minskar, utbildningen och hälsan ökar. Visst finns det problem ännu och kommer säkert alltid att göra det, men ändå. Nyhetsförmedlingen har en tendens att ta upp det negativa. Det som läsarna reagerar på! Jag låter professor Hans Rosling förklara vad jag talar om. Det finns förstås kusliga moln vid horisonten. En president i USA som sannolikt för en lång tid kommer att öka politikerföraktet hemma och ute i världen, en president i Turkiet som visar upp diktatoriska fasoner man kunde lära av i Nordkorea, ett presidentval i Frankrike (i övermorgon) som får värld att dra efter andan. Ändå tror bloggaren att de här trenderna är övergående. Oppositionen i t.ex. USA går ju att finna i presidentens eget parti, för att inte tala om det andra partiet!

Visst kan det hända att vi lyckas ta död på planeten och oss själva. Vi är många och vi tär på resurserna. Samtidigt måste man tänka på, att vi är de första som verkligen inser riskerna (inte alla förstås, t.ex. nämnda president i USA). Om många förstår, ökar möjligheten att få en ljusare framtid för alla.

Jag kommer ihåg en söndag morgon när jag var ca 20 år gammal. Tänkte att det skulle vara roligt att någon gång i livet ha en ”egen dator”. Det kändes som rena rama utopin. Idag har jag avverkat ett tiotal sådana (de lever sällan länge) med mycken nytta och nöje. Det här är en detalj, men en viktig sådan. Den visar på personens möjligheter. För en del av oss är datorn ingenting annat än en spelmaskin eller ett skvallerfönster in i andras liv via olika grader av sociala media. För andra är den så mycket mera. En möjlighet till kontaktnät, självstudier, detaljkontroller av påståenden folk häver ur sig, nya sätt att tänka osv. Utvecklingen har gått så snabbt att kartläggningen kanske haltar en aning. Men framåt går det.

Filmen fick mig på gott humör trots vissa mörka undertoner. Jag rekommenderar den varmt för alla vänner och bekanta. Berättade i skolan att jag gärna skulle ta ”mina fysiker” med på en andra titt. Skolans ledning gillade planen och föreslog att flera ”ämnen” kunde se filmen. Det slutade med en grupp på 103 studenter och 9 lärare. Vi hyrde en sal i Tennispalatset i Helsingfors. Skolan hade medel för detta. Man tackar! Studentresponsen har varit god! Det är krut i våra unga!

I morse sade vår gamla TV upp kontraktet. Den gick inte att få igång och luktade bränt. Fjärrkontrollen har inte fungerat på åratal, så vad sjutton. Vi bestämde oss för att köpa en ny. Iväg till Stockmann. Där fanns ingenting i lager. Bara apparater att visa upp och beställa. Nej! Vidare till Verkkokauppa. Där hittade vi en Sony som verkade ok. Mindre än den förra. Bara 32 tum, men fullt tillräckligt för oss. Den tog vi. Klar och bra bild i butiken.

Så bar det av hemåt. Att få igång en TV kan väl inte vara så svårt. 

Efter någon timme av ledningsdragning och slagsmål med inställningarna, kunde TV:n fortfarande inte läsa signalerna från digiboxen. En svart skärm var det enda vi såg. Samtal till servicenumret gav inte heller resultat. Bloggaren är fysiker och har en viss vana med trilskande teknik, men det här…


Längst uppe på fjärrkontrollen finns en knapp med texten Digital/Analog. Den provade bloggaren, precis som hundratals andra inställningar. Till slut blev det färgknapparnas tur. Det visade sig att grön-Digital/Analog öppnade en meny. Den såg precis ut som menyerna man fick upp med andra tangenter, men prova måste man ju och Viola som fransmännen säger! Igång gick fanskapet. Handboken var inte till någon som helst hjälp. Trial and error var det som gällde. Ordentligt av den vara dessutom. Ska det verkligen vara så här svårt? 

Jag skulle gärna höra någon av de inblandade ingenjörerna förklara logiken bakom dessa konstigheter. Hur i all världens namn ska en kanske lite småfumlig och ”otekniskt” person klara av sådant. Många apparater fungerar bättre nu och är lättare att ta ibruk idag än för 10 år sedan, men undantag finns tydligen. Märkligt!

Nej, en enda klar och tydlig meny ska det vara. Inte flera olika dolda som olika arbetsteam i fabriken hittat på av pin kiv! Skärpning!

%d bloggare gillar detta: