Latest Entries »

Bloggaren har genom tiderna lärt sig en hel del utantill. Före skolåldern lärde man sig modersmålet och många praktiska färdigheter genom direkt memorering. Sedan hamnade man i skolan. Där fanns mera att lära utantill, alltifrån psalmtexter till latinska namn på plantor och årtal för diverse historiska bataljer. Var det här nu rätt eller fel? Ok antar jag. Lärarna utnyttjade ju den unga människans förmåga att komma ihåg. Inte någon dålig undervisningsmetod i sig. Ibland ifrågasatte jag det som skulle tvingas in i minnet, men det är en annan diskussion.

Idag hävdas det (som vanligt) att de moderna tiderna är ur led. ”Allting var bättre förr”. Idag tror ungdomen att ingenting behöver läras in, allting kan ju slås upp på webben!

Om någon, ung eller äldre, har den uppfattningen, vågar en gammal lärare säga emot. Man lär sig inte enbart via att slå upp. Man måste också kunna sätta in saker och ting i ett sammanhang. Och det kräver arbete, flit, insikter och erfarenhet. Man måste gå i någon sorts skola alltså. Aktivt dessutom.

Idag har det blivit enklare att hitta information än tidigare. Bloggaren gillar det. Det händer ofta att vi hemma funderar på något, äkta hälften och jag. Då söker vi vanligen information. Via webben! Var det inte så att Bob Dylans släkt delvis härstammar från Litauen? Var ligger Cannae på Italiens karta? När föddes Alvar Aalto? Ofta saker man vet på ett ungefär, men som nu kan kontrolleras. Förr tiden var det som far i familjen sade det rätta! Nu tar man reda på. Och lär sig! Men en viss grundkunskap behövs!

Jag vill inte underskatta utantillärandet. Men inte heller konsten att kolla. Det ska vara balans på saker och ting.

På webben hittar man för övrigt intressanta nyheter. Bland stöter man på påståendet att utantillärande inte nödvändigtvis gör en ung elev till en god matematiker. Skulle påstå att samma gäller flera andra vetenskaper också. Blogginlägget i länken är läsvärt!

Pluggade jag själv matematik och fysik via ”utantillskunskap” i skolan. Delvis! Man lärde sig diverse konstigheter, som man sedan kom använda som någon sorts magiska formler. Man uttalade eller skrev ner ramsan som skulle ge ett svar. Vips hade man det, utan att ha en aning om vad som egentligen hänt. Minns till exempel metoden ”reguladetri”. Med det knepet kunde man placera in storheter i ett ”mönster” använda ”pilar” och räkna hit och dit. Sedan hade man sitt svar. Ingen sade någonting om varför. Det skulle ha hjälpt att kanske börja med att förklara vad ordet reguladetri betydde.  Idag talar man om proportionalitet i stället. Påstår att man har gått ett steg framåt! Det är lättare att förstå proportionalitet! Verkligen!

Undervisningsmetoder kommer och går. Nya inlärningsmöjligheter är intressanta och ska utforskas. Och optimeras mot varandra. Då går vi framåt och förstår mera!

Skärmavbild 2016-10-22 kl. 11.29.11.png

Bilden ovan visar ett litet, kompakt program, skrivet i ”Texas basic” – ett kodspråk abiturienterna eventuellt kan använda då de skriver studentexamen i framtiden. Programmet testar någonting som kallas Collatz förmodan. Vad går den ut på? Jo, anta att vi väljer ett godtyckligt heltal. T.ex. 13. Sedan tillämpar vi två regler. Om talet är jämnt, delar vi det med två. Om talet är udda multiplicerar vi det med 3 och adderar 1. Resultatet ersätter det ursprungliga talet och så upprepar vi. En körning av programmet ger alltså resultatet

Skärmavbild 2016-10-22 kl. 11.35.59.png

Än sedan då? Collatz förmodar att vilket heltal som helst med dessa steg till slut förvandlas till 1, som på bilden. (Den sista nian visar hur många gånger reglerna tillämpades för att nå ettan). Det fina är att denna förmodan inte är bevisad!

Koden ovan kunde fungera som ett övningsexempel för en abiturient. Meningen är nämligen att vi ska börja koda i skolorna.

För någon vecka sedan hörde bloggaren en datavetare berätta om vad som pågår ute i på skolfältet. I grundskolan ska man sätta igång med diverse kodningsförsök. Småningom kommer dessa unga kodare upp till gymnasiet. Då borde vi kanske vara redo att ta emot dem!

Det finns en intressant sak till att nämna. Om man gör ett aldrig så litet fel i koden ovan, fungerar inte körningen av programmet! Ett dataprogram eller en snutt kod, måste ha en stenhård logik. Annars går det åt skogen! Det har bloggaren märkt otaliga gånger. Det här skiljer koden från det talade språket. När en människa uttalar en sats, kan den ofta tolkas på flera olika sätt. Låt oss exemplifiera med satsen

”Nästa vecka går jag på bio om det regnar någon dag”.

Det finns massor av oklarheter i utsagan. Vilken biograf? Går den som uttalat sig på bio just den dag det regnar? Måste det regna just under biobesöket? Osv.

Nu kan det hända att läsaren tycker att det här är hårklyverier. Inte kan man väl analysera det talade språket på det här viset? Det finns filosofer som försökt. Wittgenstein t.ex. Men vi vanliga dödliga?

Man kunde påstå att en del av charmen med det som sägs i det talade språket, liksom det skrivna i t.ex. prosatexter, beror av den här möjligheten att tolka lite som man vill. Men samtidigt finns det en fara i det hela. När två eller flera personer diskuterar, är det ytterst lätt att kvadda motparten med ”fula metoder”. Man väljer att missförstå och attackerar det sagda den vägen. Bloggaren har sällan följt med en diskussion som lett någonvart. Stora tankar ser ut att uppstå för den som tänker själv i lugn och ro, eller för ett team med självdisciplin och ett tydligt definierat mål.

Bloggaren anser att det här har blivit värre med tiden. Ett exempel är debatten mellan presidentkandidaterna Trump och Clinton. Osakligheterna dominerar debatten. Ingen av de två visar en vilja att höra på och tänka efter. Lite skrämmande är det. Också här hemma i Finland har mången debatt och diskussion en tendens att spåra ur.

Det kan hända att kodandet är nyttigt för de unga. De lär sig tänka igenom det  de uttrycker i egna koder. Kanske lär det dem att analysera det de säger också. Och det de hör! På ett vettigt sätt!

 

 

”Bob Dylan fick priset” stod det i meddelandet äkta hälften skickade. Nobelpriset i litteratur alltså. ”Yess!” var svaret jag sände. För det kändes bra. Har nämligen lyssnat på visorna och förundrat mig så länge jag minns. När jag berättade för kollegerna om saken, var en av kommentarerna ”Jaha -det är första gången jag känner till pristagaren!” 

En genomläsning av kommentarer om priset, visar en tydlig tudelning. Många gillar, men så finns det de som ondgör sig. Tydligen lyckas inte BD ta sig över dessa människors kulturtröskel. Vill inte kritisera någon. Vi har rätt till våra åsikter. Men bloggaren är glad!

Skolan ska lära oss unga att tänka kritiskt, heter det. Kanske det fungerar idag??, men för ca 50 år sedan var nog så inte fallet. Vad magistern sade, ja se det var den stora sanningen. Frågor bultades av kort och effektivt. Man lärde sig nicka och se ut som om man tänkte lika. I frågor om politik och religion, finlandssvenskhet och protestantismens överlägsenhet! Mycket annat med! Nu när bloggaren själv går mot pensionen, kretsar tankarna ibland kring om man själv fungerat lika? Förklarat i sten hur naturen fungerar? Utan att väcka intresse för det okända? Knepigt detta!

Vad betydda då BD för den unga bloggaren? Jag vill påstå att han med sina sångtexter fick mig att tänka kritiskt. Betydligt mera än skola eller familj lyckades med. Jag insåg att absoluta sanningar sällan finns. Det finns nästan alltid alternativa tolkningar, metoder och infallsvinklar. Auktoriteter visar sig ofta vara självutnämnda, om man granskar dem lite närmare. Att nå fram till insikt, går sällan i ett nafs. Det är vanligen en process med många steg. Det är viktigt att våga ifrågasätta. Kontinuerligt! I dagens märkliga värld där populistiska politiker får stora skaror att trollbindas, ser man att många tydligen är för bekväma av sig. De tänker inte själv. De låter all världens storskrävlare diktera de rätta åsikterna. 

Bod Dylans pris är ok. Måtte hans inflytande förstärkas. Här finns något att läsa och fundera på. 

Ibland går bloggaren till bokhyllan och plockar fram någonting. Det blev ”5 filosofiska frågor” av Folke Tersman den här gången. En av de frågor författaren berättar om är klassikern ”fångarnas dilemma”. 


Vad går problemet ut på. Anta att du och din kompis är inbrottstjuvar. Ni bryter er in någonstans och stjäl en juvel. Myndigheterna kommer er snabbt på spåren och ni blir båda arresterade. Ni kan, oberoende av varandra, välja att erkänna eller låta bli. Valet påverkar domen. Hur? 

Vi kan anta följande:

  Om ingen erkänner får båda en dom på 2 år

  Om båda erkänner, blir domen 4 år

  Om bara den ena erkänner, blir domen 1 år för den som erkänner, men 5 år för den som inte gör det

Lönar det sig att erkänna? Bloggaren diskuterar inte den saken. Vi antar alltså att ovanstående gäller, utan att den här gången börja käbbla om att det är fel att stjäla, märklig rättvisa i USA eller annat motsvarande irrelevant tjafs som förstör de flesta tankeexperiment. Vi kör med en modell för tusan! 

Problemet ovan räknas till spelteorins område. Detta är inte en teori om hur man spelar Pokemon Go (eller kanske det också dessvärre) utan ett försök inom matematik och andra kvantitativa vetenskaper att modellera två eller flera personers sätt att reagera i valsituationer. Fångarnas dilemma kan utvecklas till mycket annat. Flera inblandade och mera komplexa villkor m.m.

Anta t.ex. att du enkelt och behändigt vill ta dig till jobbet. Du kan välja bilen eller bussen. Om tillräckligt många väljer bilen, oberoende av ditt val, kommer resultaten att bli trafikproblem, luftföroreningar och säkert annat. Bussen är inte heller problemfri.  Det tänker jag ibland när någon hostar mig i nacken eller hotar mig för att jag inte just då läser texter på finska i Finland. Blir jag sjuk eller inspärrad pga kraftig respons, påverkas samhället. Jag missar ju arbetsdagar bevars. Våra personliga val kan alltså påverka hela samhället på mer eller mindre direkta sätt.

Föfattaren Folke Tersman behandlar fångproblemet mångsidigt och intressant. Några samhälleliga situationer diskuteras. Inom filosofin finns det en riktning som kallas utilitarism. Jeremy Bentham var en av förespråkarna för riktningen. Med risk för en överförenkling, går det hela ut på att vi borde handla så, att nyttan av våra handlingar gynnar så många som möjligt på ett optimalt sätt. En vacker tanke, men bloggaren fasar som fysiker för hur en tillräckligt komplicerad situation låter sig analyseras.

Enligt Tersman har man gjort intressant forskning på området. Man har låtit studenter beskriva hur de skulle handla i olika problemsituationer och motivera sina beslut. Stötte på påståendet att de flesta studentkategorier resonerar mer eller mindre lika, men att det finns ett ordentligt undantag. Ekonomistuderande låter argumentet ”här kan man tjäna pengar”, tränga undan de flesta alternativen! Är det så här? Har funderat på det nu och då. Bloggaren har aldrig gått på en föreläsning i en handelshögskola. Antar ändå att kursutbudet i en sådan också omfattar någonting om etik!? Man skulle ju villa tro det. En affärsperson som maximerar egennytta, kan väl inte kännas särskilt pålitlig?? Vet inte. Inte tillräckligt med data! 

De gamla tankarna väcktes häromdagen till liv igen. Trafik- och kommunikationsminister Anne Berner dök upp i löpsedlarna. Hon ska ha sagt att det finns mycket pengar att håva in om polarisen i norr smälter. Det kom snabbt ut rapporter om att hon egentligen inte sade så, utan …. . Äh. Orkar inte just nu bry mig om politikerns tankar. Reagerade däremot på kommentarerna  på webben. Många tog kraftigt avstånd från nämnda utsaga, men det fanns också de som inte såg någonting på tok i det hela. Det är ju tillfället som gör ekonomen (eller var det tjuven?). 

Förlåt alla ekonomer! Jag vill inte generalisera. Men att göra sig pengar på en miljökatastrof? Kan det vara ok? För bloggaren känns det ungefär som att glädjas över att pestbobban muterar och en ny digerdöd sätter igång. Säkert finns det fyrk i det med. Man kan ju sälja värkmedicin och psykofarmaka om inte annat. 

Det finns ett ännu värre scenarium. Tänk om någon verkar FÖR en katastrof, så att pengar ska bli tillgängliga. Kanske inte så att man direkt odlar fram och sprider den där pestbobban, men kanske så att man inte ställer upp för miljön? Man lobbar medvetet för att sabotera sådana försök.

Det finns andra gråzoner. Hörde häromdagen påstås att mången politiker med regeringskontakt i vårt land, nu satsar pengar inom den privata hälsovårdssektorn. Eftersom man utgår från att hälsovårdsreformen inte kommer att vara lyckad, vilket leder till större andelar privat hälsovård för den som har råd! Kan det vara så här! Vet inte, men skulle gärna se saken utredas. I bästa spelteoretiska anda!

Fick en Kindle som födelsedagspresent av damerna i familjen. Vad är det, ifall läsaren inte stött på ordet. Kindle är en digital läsplatta. Man kan importera böcker via Amazon. Somliga kostar en slant, andra är gratis. Passade på att ladda ner lite olika. Samtliga Sherlock Holmes av Arthur Conan Doyle. Ett par deckare av Peter Robinson. Science Fiction av Ian Banks. En historik över puniska krigen. Platos samtliga skrifter (gratis), Bibeln – King James version (är agnostiker, men man måste ju grunda åsikterna på någonting). En hel del fysik. Och så vidare. Praktiskt i bussen eller på semestern, när man inte kan släpa halva biblioteket med sig!

Nu hör jag kommentarerna. Man kan inte läsa böcker så där! Det ska prassla! Det ska lukta gammalt damm. Det ska inte blinka, utan vara tydligt skrivet på papper.

Kan förstås försvara mig! Jag läser hur f..n jag vill. Prassla kan jag med annat. Dammlukt påminner mig om mina allergier. Blinkningar? Kindle blinker inte. Där utnyttjas elektroniskt papper. Ser ut som ett vanligt sådant, med en tunn plasthinns som skydd. Stadigt och bra. Ingen bakgrundsbelysning, åtminstone i min modell.

Det finns mera. Bloggaren blir äldre med åren (jösses vilken visdom) och kommer kanske att drabbas av skum syn. Då vill man ha ”grova ord” som äldre damen i Akademiska bokhandeln på jakt efter en ordentlig psalmbok! Fontstorleken kan lätt varieras! Praktiskt! Bilder, främst färgade sådana, blir en aning lidande, men det finns Kindle-appar för andra plattformer, där man kan kolla bilderna vid behov.

Men sedan det bästa! Man kan slå upp!!! Tänkte att nog fasen måste man prova på en litterär klassiker. OK. Laddade ner Ulysses av James Joyce. Har stött på mängder av människor som läst något 10-tal sidor för att sedan slänga boken ifrån sig. ”Ytligt” har man sagt. ”Oläsbart” har man hört. ”Möjligen oförståeligt” skulle bloggaren säga! Varför det?

Boken är inte enkel att traggla igenom. Det har jag konstaterat efter ca 100 sidor. Man stöter på en annorlunda, irländskt färgad, engelska, filosofi, historia, katolsk livsinställning och en allmänbildning som i dag inte är den passar in i normerna. Har läst sådant tidigare också, för att konstatera att jag inte förstår vart n:te ord. I början var n ett lågt tal. Ju mer man läste, desto större blev n, men jag måste erkänna att mycket fick passera okontrollerat.

Skärmavbild 2016-10-04 kl. 08.02.24.png

Men i Kindle är det så lätt att kolla! Man sätter fingret på ett ord eller uttryck och vips dyker det upp en ordbok! Otroligt! Tänk om bloggaren i ungdomen haft ett sådant verktyg!

Idag börjar man vakna i sin kritik mot digitaliseringen av skolan. Med rätta! Det är mycket rent idiotiskt på gång just nu. Men samtidigt finns det så mycket man kunde förbättra. Som konsten att välja rätt verktyg. Grunka eller program. Inte så att det påtvingas någon. Men så att fördelar presenteras och ges en möjlighet att utnyttjas!

Så det så!

 

Skynda långsamt!

skarmavbild-2016-10-01-kl-10-37-33

 

Läste tidningen (Hbl) i morse. Pappersversionen! Där talade man om att övergången till digitala undervisningsmetoder i grundskolan sker för abrupt. Bloggaren brukar gilla nymodigheter (om de fungerar), men nu måste jag erkänna att jag håller med kritikerna!

Man kan inte över ett sommarlov kasta ut både pulpeter och traditionella böcker, vilket somliga tjänstemän tycks förorda! Varför kan man inte göra så?

Skolan är en institution som ändras långsamt. Det finns en naturlig tröghet. Ibland blir den för stor, men den måste finnas. Varken lärare eller elever klarar väldigt tvära kast. För att inte tala om föräldrar! Ska vi digitalisera, bör det ske stegvis. Kanske i takt med nya lärare med en modernare utbildning. Kanske i takt med äldre som gillar att tänka i nya banor. Men också i takt med dem som protesterar. Ömsesidig respekt behövs. I båda riktningarna.

Föreställ dig själv att du jobbat med någonting ”icke-digitalt” i många år. När du sedan kommer hem från semestern har bossen omplacerat dig. Man berömmer dig, med ett litet hånflin, för fina arbetsinsatser tidigare i hopp om att du inte ska protestera. Sedan kommer det. Du ska ansvara för utvecklandet av lagerbokföringen. Den digitala! Utan att skolas! Bara att hoppa in och jobba!

Du försöker, men inom dig vet du att mycket kommer att gå på tok. Och det kommer att vara ”ditt fel”! Bloggaren är säker på att många inom undervisningssektorn känner sig precis så här.

Vi lärare måste lära ut nya färdigheter och leva med vår tid. Jag försöker göra det själv i min fysikundervisning! Men jag kan inte hoppa ur den gamla fungerande båten och paddla vidare i en modern rank eka.  Vi har traditionella lektionspass, där jag förklarar, så att studenterna sedan får försöka på egen hand. En hel del av jobbet måste ske hemma eftersom skolans trådlösa nätverk inte tål särskilt stor belastning. Jag har väldigt svårt att tänka mig hela undervisningsperioden som ett gigantiskt friluftsevenemang! Utan pulpeter, stolar och böcker. I ett öppet landskap där alla ska ta intryck av varandra. Sådant var på mode i företag för en tid sedan, men är nu mindre populärt igen. Av olika orsaker. Men skolan ska ju alltid ligga lite efter!

Som ivrig förnyare av mycket inom skolvärlden, ser jag stolleprov av det här slaget som farliga och kontraproduktiva.

Skynda långsamt! Låt några år gå. Utvärdera sedan och förändra det som förändras bör. Ta inte allt i en enda hysterisk reform!

 

Just nu känns det så här!

img_1600Så var då första perioden hösten 2016 klar. Nästan! Återstår något enstaka prov.

Det är mycket nytt på gång. Digitala studentprov. E-böcker. Verktygsprogram som ska tränas in osv. På något sätt känns det som om man skulle försöka navigera igenom anvisningarna ovan.

Studenterna då? Hur klarar de sig? Förvånansvärt bra, vill jag påstå. De säger i allmänhet att ”bootandet” av datorer med minnessticks, digitala prov osv. känns som en naturlig sak. Vår digitala grundkursbok, som vi använt inom fysiken några veckor nu, har också fät positiv feedback. Billigare än pappersböcker från konkurrenten. Baserar sig på mycket praktiskt arbete, vilket många gillar. ”Man lär sig då man gör!” är en vanlig kommentar.

Visst finns det negativa kommentarer också. I skolan och samhället därute. Men ibland har bloggaren en känsla av att en del av de som klagar, inte vistas i klassrummen!? Omgivningen reagerar! Man känner inte igen dagens skola! Alla nymodigheter väcker motstånd och nu händer det onekligen en hel del! Gäller bara att kämpa på.

En sak som oroar lite, är skillnaden mellan de nya studenter som ”IT-tränas” idag, och de äldre som påstås ha IT-färdigheter, men i praktiken ofta saknar sådana totalt. Hur ska det gå när dessa ungdomar ska ut på arbetsmarknaden. Nybörjarna kommer antagligen att ha betydligt större praktiska färdigheter! Nå, man ska väl inte grämas över att ungdomarna lär sig saker och ting – också nya sådana.

Cyklisterna som råkar ut för trasslet på bilden då? Om man detaljgranskar bilden, ser man en smal remsa för fotgängare längst upp. Den använder cyklisterna vanligen. Då behöver man inte tolka symbolerna på cykelsidan. Ja ja! Kanske borde man själv runda av vissa hörn ibland.

 

Bilden visar ett skärmklipp från sidan Eroakirkosta.fi. Ca 250 finländare har per dygn skrivit ut sig ur den evangelisk lutherska kyrkan i Finland. ”Vanliga dagar” ligger antalet på ca 80-100. Orsaken till piken är denna gång antagligen biskopsmötets ställningstagande om att äktenskap är en affär mellan kvinna och man. Man vill inte att kyrkan ska viga samkönade par. På verkstadsgolvet påstås man hitta en hel del präster, som gärna skulle göra det!

De här avhopparpikarna börjar bli vardagsnyheter. De väcker förstås tankar hos envar. Bloggaren hör till Esbo församling, utan att i egenskap av agnostiker vara aktiv så det stör. Varför inte skriva ut sig?

En av de saker som håller mig kvar, är uppfattningen att kyrka och församling är viktig för många. Både nära och kära samt en hel del andra. Då vill man ha kvar möjligheten att påverka och få sin röst hörd inom organisationen. Men en självklarhet är medlemsskapet inte! Som församlingsmedlem kan jag säga det så att det förhoppningsvis noteras!

I dagens värld har vi möjligheter och rättigheter att höra till politiska partier, föreningar och andra grupper. Detta helt enligt eget val. Man kan också välja att inte vara medlem! Ingen vettig människa gör sig märkvärdig över det. (Bloggaren har förstås flera gånger blivit åhutad eftersom partibok i Svenska folkpartiet saknas, men sådant faller under nämnda vettighetskommentar!). 

Ska kyrkan i grunden skilja sig från andra grupper i samhället?

Bloggaren anser att svaret är nej! Men den åsikten är knappast allenarådande.

En del av oss tar till traditionsargumentet. Det är en tradition och ett kulturarv att höra till kyrkan. Så har det varit i ”alla tider”. Sjutton heller! Kristendomen har på våra breddgrader (bara) en ca 1000-årig historia. Före det var det Oden, Tor och Freja (i Finland Ukko & Co) som huserade i våra medvetanden. Ingenting har funnits i alla tider och traditioner lever. De är dynamiska och förändras. Idag är t.ex. krig mellan nationer sällsynta. För några hundratal år sedan gick det hett till i världen, ofta med de religiösa aiktoriteterna som påhejare, alla fredsbud till trots. 

Ett annat argument, är att kristendomen och kanske religion övrlag, är ryggraden i vår moral och etik. Jaha. Det rimmar ganska illa i en värld som blir fredligare och tryggare i takt med avsvalnande intresse för religiösa ting! Tvärtom har många av de lokala konflikter vi ser i världen religiösa undertoner! Håller inte med om sanningen i moralargumentet.

Ibland städar man sin bokhylla. Det man garanterat inte läser igen, åker ut. Det händer att man städar i medlemsregistren också. Hoppar av ett politiskt parti eller en förening för att kanske skriva in sig i något nytt? Bloggaren hör till exempel till den astronomiska föreningen Ursa. När det blir medlemsavgiftsdags brukar jag fråga mig om jag skulle skriva in mig i föreningsregistret om jag inte redan råkat vara där. Är svaret ja, då får medlemsskapet gälla! 

Skulle jag skriva in mig i en kyrklig samfällighet? Hm! Under rådande omständigheter, knappast! 

För många av oss spelar det kanske inte någon större roll att kvinna inte får vigas med kvinna, eller man med man. I kyrkan alltså. Men nu ska vi minnas att 5-15 % av oss (lite beroende på hur man drar gränser) mycket väl kan fastna för en partner av samma kön. Om en i paret, eller båda rentav, råkar ha en religiös övertygelse, är det här mycket pinsamt och obehagligt! Ska jag acceptera medlemsskap i ett samfund som åstadkommer sådan angst. Igen är det långt ifrån en självklarhet!!

Det finns de som påpekar att kyrkan inte ska böja sig för X, utan stå för sina värderingar. (X kan vara åsikter, populism, nya trender… ). Visst kan det ligga ett korn av sanning i det, men vem bestämmer vilka värderingar som gäller? Tydligen här hemma biskoparna vid mötet! Människor som tycker på basis av gamla traditioner, som förändrats genom tiderna. Är det verkligen säkert att det framtyckta är det rätta? Alltid? Man frågar sig.

Vår ärkebiskop har uttryckt saken som så, att kristna med partners av samma kön absolut är välkomna i kyrkan. Men vigas får de då inte! 

Bloggaren har konkreta erfarenheter av hur välkommen man känner sig. Har varit liberal medlem i en konservativ församling. De mera konservativa medlemmarna blängde på en, vägrade hälsa, samtalade givetvis inte med en osv. Äkta kristen kärlek till nästan i konservativ tappning tydligen! Om jag som typmedlem (vägrar använda ordet normal nu), hade besvär, hur ska det då inte vara att stiga över tröskeln som ”sexuellt förkastlig”, eller vad det nu kan heta? Sedan blev det flytt och fösamlingsbyte. Bättre? Absolut! Men att komma in i gemenskapen är inte lätt! 

Det känns inte riktigt bra just nu. Inte för att jag fastnat för en partner av samma kön, utan för att jag kunde ha gjort det. Om jag varit skapt så! 

Bloggaren frågar sig vad som håller på att ske med traditionen kyrkotillhörighet. Kommer den att överleva? Är den 1000-åriga kristendomseran i våra regioner kapabel att överleva länge till? Jag ger kyrkan 20-30 år tid att fungera med ett medlemsantal större än 50 %. Med gränsdragningar i den stil biskoparna kommit fram till, kan tiden bli kortare! Och jag frågar mig ibland vem som egentligen bryr sig!

Skärmavbild 2016-08-27 kl. 11.12.45

Det stormar en massa kring denna läroplanerna för 2016. Åsikter för och emot krockar så att gnistorna ryker.

Bloggaren har sett cirkusen tidigare. Snart 40 år bakom katedern kombinerat med en ny läroplan vart tionde år, ger vissa perspektiv. Kanske lite begränsade sådana, eftersom jag jobbar i gymnasiet, med ett krävande ämne, fysik. Studenterna som fördjupar sig, är i regel motiverade och duktiga! Det jag nu säger, färgas kanske av sådant.

Vilka tankar väcker debatten om den nya läroplanen? Bloggaren tror att nyckelbegreppet som retar upp folk är att läraren ska handleda. Ordet undervisa har jag inte riktigt stött på texten (den är lång – har inte lusläst).

Är det så stor skillnad? På riktigt?

Om en stund ska jag pallra mig till butiken och handla. Tar bilen. Jag kan säga att jag kör bil. Eller styr den. Eller kontrollerar dess framfart. Eller… Resultatet borde vara det samma. ?

I fysiklaboratoriet försöker jag jobba på ett sätt som förhoppningsvis lämnar vissa kunskapsspår i de unga studenternas sinnen. Ibland måste jag föreläsa. Ibland diskutera och fråga. Ibland sätta igång en samarbetsprocess. De unga lär varandra ytterst effektivt! Kunde man inte sammanfatta allt detta under termen handleda? Eller undervisa, om det känns bättre? Och sedan jobba som tidigare, men med en viss anpassningsförmåga givetvis! För det händer saker!

Det nya just nu i gymnasiet är inte bara läroplanerna i sig, utan den nya digitala studentexamen. Fysik ska om 2,5 år skrivas med dator. Då behövs kunskap om hur diverse dataprogram, ca 3-4 st (minimum) fungerar. Bloggaren måste ta upp bruk av kalkylark (något som ett fåtal studenter ens sett användas tidigare). Vidare kommer övrig mjukvara som gör det möjliga att analysera och avbilda data på, göra mätningar, analysera videosnuttar osv. Allt detta i grupper på ca 30 elever. Det är alldeles klart att både läraren och eleverna prövas hårt.

En arbetsmetod är att låta de unga samarbeta. När någon lärt sig hur man öppnar och lagrar en fil (det finns de som inte kan det!), sprids kunskapen snabbt via samarbete. Småningom blir det man behärskar ute i klassen mera och mera avancerat. Och läraren handleder! Någon lektion senare kan det vara en liten föreläsning igen. Metoderna måste variera.

Bloggaren tror inte att det är mödan värt att reta upp sig på de nya läroplanerna. Många kommentatorer anser dem dessutom vara riktigt bra! Inom fysiken har man förstås dragit ihop två tunga kurser till en superkurs, men vad ska man säga? Nu får man leva med det. Som lärare bör vi förstås följa andan i planerna, men vår erfarenhet och vårt förstånd talar om för oss hur vi gör i praktiken. Så har det varit tidigare också.

Nu ska här jobbas!

 

 

 

Skärmavbild 2016-08-20 kl. 20.25.06.pngIdag har bloggaren tillsamman med familj igen utforskat det rätt så nya hemmets närmiljö. Skärgårdsdagarna här i Esbo gav oss en möjlighet att besöka ön Pentala. Skärmavbild 2016-08-20 kl. 20.28.29.pngVädret var fint. Vi tog båten (gratis idag) och åkte i ca 15 minuter. Sedan lade vi till vid Paven på bilden ovan. Där hittar man en liten restaurang. Ett hembygdsmuseum planeras när den. Borde öppnas om några år, sägs det. Också utan museum, är ön värt ett besök. Vi promenerade från båtbryggan och rundade träsket. Några bilder bifogas.

IMG_1523.JPG

För en fd Helsingforsbo är det märkligt att hitta så här fina naturmiljöer bara några kilometer från hemmet! Före promenaden åt vi en liten lunch. Paella för några av oss, varm korv för resten. Kaffe och kex efter promenaden. Fin dag.

Det var inte bara naturen som fascinerade. Som fysiker är bloggaren förstås intresserad av vetenskapshistoria. Stötte på det faktum att fysikern Bruno Pontecorvo rörstig i trakten. Han är välkänd i de rätta fysikerkretsarna. Han hörde till en grupp fysiker som samarbetade med Enrico Fermi i Rom före andra världskriget. Senare hittar man honom i samband med forskning kring atombomberna. Pontecorvo hade ändå kommunistiska tendenser och hamnade i trångmål i samband med Fuchs-härvan i USA. År 1950 gjorde han slag i saken och flydde till Sovjetunionen. Flyktvägen gick via Sökö och vidare till Porkala, som ju då hade en sovjetisk militärbas där. BP dog så sent som 1993 i Dubna, Sovjetunionens/Rysslands motsvarighet till CERN. Han utmärkte sig som neutrinoforskare. Spännande historia. Tvärs genom hemknutarna rörde han sig. Där ser man!

Förutom naturskönhet, sysslade vi också med draktillverkning. Barnbarnen fick konstruera varsin liten drake. De ska ännu testas, men när flickorna sprang med dem, såg de ut att fungera. Rolig dag. Rekommenderar ön också vanliga dagar för den som vill se en vacker skogsmiljö. Vandringen på Pentala hör till sommarens fina stunder!

 

IMG_1527.JPG

  

%d bloggare gillar detta: