Svenskan i Finland – några tankar

Nu blossar debatten upp igen. Bort med ” tvångssvenskan” i Finland. Man argumenterar i stil med att lektioner i svenska drabbar främst pojkar hårt och kväver deras utvecklingsmöjligheter.

Bloggaren är trött på debatten. Om det nu är så förbaskat motbjudande att sätta sig in i landets andra officiella språk, som dessutom utgör en gemensam kulturell och språklig grund för större delen av norra Europa – ja, låt bli då. Det är kanske dags att låta frivilligheten råda.

Ändå finns det några synpunkter bloggaren vill komma fram med.

Om svenskan blir frivillig, ska samma gälla undervisningen i finska. Vi kan ju kommunicera på engelska vid behov! Försök sedan räkna ut vad detta gör med ett litet och svårbehärskat språk som finskan i långa loppet!! Det går inte heller att undvika tanken om att frivilligheten skapar ett klassamhälle. De som kan och de som inte gör det. Vad avser bloggaren?

Under en föreläsning vid Science Festival i Newcastle i höstas, talade en lingvist om saken ur ett centraleuropeiskt perspektiv. Hans namn minns jag inte just nu, men han fungerade som professor vid öppna högskolan i Bryssel. I Belgien har man också två språk, franska och flamländska, med vissa motsättningar. Föreläsaren berättade också om sina erfarenheter av fransmän och britter. I Storbritannien vill föräldrar ofta direkt förhindra sina barn att studera franska. De kan ju bli ”froggified” bevars. Motsvarande gäller i Frankrike. Professorn har satt ned stor möda på att försöka övertyga folk om fördelarna med att lära sig språk. Men det sitter hårt!

Det enligt bloggarens åsikt intressanta kom sedan. Ett argument för språkstudier! Neurologiska undersökningar visade att tvåspråkiga barn löste uppgifter i t.ex. matematik, med mycket mindre stress av hjärnan än de strikt enspråkiga. Professorn hade teorin att två- eller mångspråkighet, ger flera infallsvinklar på olika problem och därigenom en lite större förmåga att bearbeta dem. Flerspråkighet var så att säga allmänbildande.

Studier i ett språk – till och med bara grundläggande sådana – är mycket mera än bara grammatik och glosor. Det är en inkörsport till en ny spännande kultur och som ovan nämnts, sätt att tänka. Dessutom är språk inte isolerade företeelser i små länder. Språk är pusselbitar i en stor helhet, t.ex. det Europa vi tillhör och är beroende av, vare sig vi vill det eller inte! I USA har jag till exempel blivit tillfrågad, om Finland har gemensam gräns med Japan. Den frågan skulle man knappast få i Europa!

Ur ett rent egoistiskt perspektiv, kan frivilligheten gynna oss finlandssvenskar. Jag kunde t.ex författa denna text på finska, om jag så ville. Eller på engelska. På arbetsmarknaden ökar sannolikt möjligheterna till intressanta och meningsfulla jobb med antalet språk man kan använda.

Nu får politikerna säga sitt. Sedan får vi se. Men kom för sjutton inte med klagomål om några årtionden om det nu råkar gå som bloggaren förutspår, nämligen att språkkunniga unga tar över!

Vi behöver skogsavverkare och bilmekaniker. Den saken är klar. Bloggaren vill absolut inte uttala sig föraktfullt om branscherna. Men! Vi behöver också akademiker och innovatörer med kunskaper och internationella kontaktnät, utanför skogen och verkstaden.

Perkele!

Lite mera om finlandssvenskheten

För några dagar skrev jag ett blogginlägg om mina till hälften finlandssvenska rötter: Andra hälften? Var de första 50 åren av mitt liv norsk medborgare. Ser därför vardera kulturen smått ur ett yttre perspektiv. Blogginlägget lästes av många och kommenterades. Tydligen finns det de därute som upplevt liknande. En kultur som både irriterar och som man vill bemöda sig med att leva med.

På något sätt fokuserades mina gamla aversioner mot delar av det finlandssvenska i huvudstadens teaterkultur. man skulle gå på SVENSKA THEAATERN och lyssna på hur språket användes. Problemet var att ingen lät som skådespelarna ute i verkliga världen. Man ARTHIKULERADE och gick på. Motsvarande svenska hörde man några kvarter kring teatern i Eira, Tölö, Rödbergen och Brunnsparken. Ville man höra språket skulle man vandra längs kvarteren kring Högfärdsgatan (lär på riktigt heta Högbergsgatan, men…). Hur många gånger har jag inte hört hur man gör sig lustig över väst- och östnylänningars vilda mål, för att inte tala om österbottningarna. O du milde enfald.

Det HAR blivit bättre. Idag hör man dialektala inslag i svenskan, vanligen utan att någon höjer sina förnäma ögonbryn. Så ska det vara! I vårt land skulle jag gärna se att var och en kan prata sitt mål. Också över språkgränsen! Varför inte prata svenska med en finskspråkig och höra svaren på finska, när man nu en gång kan!

Minns en resa till CERN med mina elever. I matsalen satt fyra forskare och kaverade om sina teorier. De talade snabbt och vigulant på fyra olika språk samtidigt. Engelska, franska, tyska och portugisiska (tror jag). Ibland kunde någon stoppa upp en aning ”Slow down please, what does that mean?” Men för det flesta förstod de varandra.

En av mina favoritserier i TV just nu är kriminalserien Bron. Varför det? Spännande förstås, men framför allt för att dialogen samtidigt flyter på danska och svenska. Det mesta förstår man. Det är ett nöje att försöka hänga med i svängarna. Texten fungerar som backup då man inte förstår alla detaljer.

Längtar efter en värld där det man säger är det viktiga, inte hur man behandlar vokhaalerna! Tålamod! Kanske är vi på väg dit!