Bloggaren är morfar. Två tuffa flickor är mina barnbarn. Jag förstår inte folk som vill undvika termen morfar/mormor/farmor/farfar och i stället kallas någonting annat – detta för att de känner sig gamla!

Är man morfar, har man väl nått en viss ålder?? Än sen? Bloggaren har gjort det och morfar är en hederstitel! Barnbarnen får gärna ropa mofa när dom ha något ärende!

I går gick alltså mofa på konsert. Det var fråga om Haydns Stabat Mater med Jubilatekören + en drös fantastiska solister och orkestermusiker. Jag kände inte till verket från förr, men det gjorde inte så mycket. Musiken var toppen. Det känns fint att i vårt lilla land ha musiker och konstnärer av denna rangordning, dessutom till stor del med finlandssvenska rötter. Inte illa!

Berghälls kyrka var i praktiken fullproppad. Lovar gott!

Jag har någon gång stött på påståendet att man måste vara djupt troende för att lyssna på sakral musik. Som en gammal agnostiker vet jag inte riktigt vad jag ska säga om det. Om man avstår från allt vad sakral musik heter, försvinner en stor del av den europeiska musikkulturen för en! Musiken får en att varva ner och njuta. Texten i de sakrala verken är ju i och för sig ett mysterium, men det är väl meningen. Ingen religion är en självklar sak. Mysterier är intressanta! Man kan välja att grubbla över dem, men man kan också låta bli, skjuta upp, söka nya infallsvinklar osv. Ett liv utan mysterieinnehåll skulle så vi så vara tråkigt! Låt komma bara. Mofa tänker fortsätta lyssna på sakral musik och härja med barnbarnen + annat fint!

I kväll bär det av till Johanneskyrkan, där Lyran och Akademen uppträder med Matteuspassionen!